För personer som lever i ett medberoende till en annan person med missbruksproblematik är det vanligt att man tar beslut till förmån för missbrukaren. Man tar beslut och gör val för att göra den andre personen nöjd eller slippa ilska.
Ibland kan det vara helt okej att göra detta och kanske var det inte ett speciellt viktigt. Men om det sker ofta och kanske gällande beslut som är väldigt viktiga för den anhörige så leder det tillslut till besvikelse. Det leder till att den anhörige tar dåliga beslut som leder till att man känner sig utnyttjad, sårad och upplever sig som ett offer för en annan person.
Den anhörige bidrar till detta mönster på så sätt att de sätter sina egna behov i andra hand till förmån för den andre personen. Man tillåter att andras behov alltid går före sina egna.
* Vad är det värsta som skulle kunna hända om den andre är upprörd?
* Är det värt att låta sina egna drömmar att stå tillbaka för det?
* Men om vi inte själva respekterar våra behov och tar våra önskningar på allvar, varför skulle någon annan göra det?
* Är det okej att vid 80 års ålder inse att man i hela sitt liv förminskat sina egna drömmar och behov för att någon annan ska vara nöjd?
Tunga frågor... Men ändå viktigt att ta ställning till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar