tisdag 9 mars 2010

Kontrollbehov?

Vad står kontrollbehovet för? Många personer som utvecklat ett medberoendebeteende har också utvecklat ett stort kontrollbehov. Kontrollera den andre personens mobiltelefon, tjuvlyssnar på telefonsamtal, ringer och kontrollerar personen var den är, vad den gör, vilket skick personen är i, vilka den umgås med, går igenom fickor, letar i väskor, genomsöker huset, åker och spionerar där den anhörige kan vara osv...

Vad fyller kontrollbehovet för funktion? Jag tror att den kan ha flera olika orsaker.

1. Ångestlindrande. Som medberoende bygger jag upp ångest och panik genom min oro och mina tankar om att den anhörige kanske dricker eller tar droger. För att minska min egen ångest, motbevisa mina fantasier så börjar jag kontrollera. Och förhoppningsvis visar det att jag har fel, och min ångest minskar för just detta tillfället.

2. Jag tror mig kunna påverka/hindra alkoholistens eller narkomanens drogintag. Jag försöker genom kontrollen visa att "jag vet". Försöker få personen på andra tankar, avbryta aktiviteten, få tag på alkoholen/drogen och kasta det, försöker på olika sätt att hindra personen från att dricka/ta drogen. Jag hoppas/tror att jag har makt över intaget, som jag egentligen är maktlös inför.

3. Jag litar inte på min magkänsla och letar bevis. Min magkänsla säger mig att min anhörige ljuger för mig, beter sig märkligt, luktar konstigt, pratar annorlunda m.m. Men jag vill inte tro det. Och jag törs inte säga vad jag tror, med risk för att min anhörige bara förnekar. Och jag blir ljugen för igen. Jag försöker kontrollera och hitta bevis för att min magkänsla har rätt (eller fel) så jag kan konfrontera. Problemet är dock att missbrukaren kan förneka ändå. Även om du håller beviset i din hand.

Det finns säkert många fler skäl till kontrollbehovet. Om ni ser fler orsaker, skriv gärna inlägg i bloggen!

Vad blir konsekvensen av kontrollbehovet? Det kanske är tillfälligt ångestlindrande, men snart bygger jag upp ny ångest igen. Jag försöker hindra/kontrollera något jag egentligen inte har makt över. Lägger energi, tid och tankar på sådant jag inte kan styra över. Och jag litar inte på mig själv. Min magkänsla. Den har oftast rätt. Jag utgår inte från vad jag vet och känner inom mig, utan fokuserar på något utanför mig själv istället.

5 kommentarer:

Smulan sa...

Det du beskriver stämmer så väl! Som medberoende blir jag en missbrukare själv. Jag missbrukar kontrollen och blir beroende av mina dagliga kontrollåtgärder för jag vet att de ger mig ett tillfälligt lugn och ett hopp! Tills det är dags igen :-(

Helena sa...

Det är ju så det är, skönt att det bara inte är jag. vet inte hur jag ska stå ut.. hur kan jag komma ur mitt medberoende och kontrollbehov? behöver hjälp..

Smulan sa...

Alanon är en bra stödgrupp för medberoende. Det hjälpte mig under en period men när min sambo tog ett långt återfall klarade jag det inte längre. Efter sex månader utan tendens till att seriöst vilja sluta, utan bara lova och lova, var jag tvungen att separera från honom :-(. Jag höll på att gå under själv! Fixade inte jobbet, kunde inte träffa vänner och barnen fick inte den uppmärksamhet som de förtjänar. Jag var helt slav under hans missbruk och min oro och kontroll! Nu lever vi på vars ett håll sedan 3 veckor. Han har varit drogfri i drygt en vecka... Jag lever kvar i medberoendet på avstånd men känner att jag frigör mig lite för var dag som går. Det var min enda utväg då. Att låta honom vara kvar hjälpte ju inte heller honom. Jag blev bara en möjliggörare för hans missbruk. Jag kan inte gå tillbaka till honom så länge han inte seriöst vill sluta!

Anonym sa...

Åh! Jag önskar att jag hade hittat den här bloggen tidigare! Vilken den funktion den fyller, helt fantastiskt.

Tack snälla för en livsviktig och betydelsefull blogg för oss som behöver hjälp i kampen mot medberoendet!

Varama kramar,

BabyB

Anonym sa...

Förresten, jag har precis gått en kurs för medberoende och använt din manual. :-)Och så såg jag ju nu att det är du, som tog fram den, som driver bloggen. Och jag blir varm om hjärtat, och tänker att det kanske finns hopp ändå, för oss som har det svårt.

Tack för att DU finns, engagerar dig och bryr dig!