tisdag 1 september 2015

Olivias väg från medberoende till välmående

2011 skulle bli mitt år! Jag skulle satsa på mig själv, få bättre självkänsla och självförtroende. Två år tidigare hade jag avslutat ett 7 år långt förhållande med en man som hade grava missbruksproblem och en ADHD diagnos.

Därför sökte jag hjälp hos en NLP-coach som bland annat hjälpte mig med att tydliggöra för mig själv hur mitt tidigare mönster sett ut och inte gå in i samma typ av förhållande igen. Så när jag träffade min nuvarande sambo så var det väldigt annorlunda från min tidigare relation. Men vartefter tiden gick så blev han mer och mer lik de andra. Och jag gick djupare in i min tidigare offerroll och mitt medberoende.  
2014 slutade det i katastrof. Min dotter och min sambos konflikt som byggts upp med hjälp av mig under en längre tid, slutade i en polisanmälan om misshandel. Efter detta gick vi i familjerådgivning, jag och min sambo och jag och min dotter. Familjerådgivaren frågar mig om jag upplevde att jag hade utvecklat ett medberoende. –”Nej, medberoende har jag inte! Jag är ingen möjliggörare, jag har varit väldigt tydlig”, svarade jag.

I september 2014 åker jag och familjen till Spanien i två veckor. När vi väl kommer hem, är jag helt slut. I två veckor har jag farit runt som ett skollat troll för att se till att allt är lugnt, att ingen blir arg, att ingen stökar till och att min sambo inte dricker för mycket.  I min värld skulle alla vara sams och glada hela tiden. Det är då inser jag fullt ut hur illa mitt medberoende är. Jag kan inte må bra om inte alla spelar med i min teater. Men min teater finns inte i verkligheten, den finns bara i mitt huvud.
Efter denna krasch blir jag sjukskriven i tre månader. Jag har ingenting kvar att ge och jag har en (som jag tror) hjärtklappning. Men läkarna säger att det är ångest.  Jag mår så dåligt och jag behöver hjälp. Återigen går jag i terapi, det var hjälpsamt, men samtidigt inser jag att jag behöver mer hjälp med mitt medberoende. Jag söker på nätet och hittar en C.R.A.F.T- kurs (Community Reinforcement Approach and Family Training). Jag hade ingen aning om vad det är, och trodde att det var en ”dussinkurs” som rullar i Stockholm hela tiden.  Men när jag kommer dit inser jag att det är något helt annat. I rummet sitter det 20 personer, från Malmö i söder till Umeå i norr. Alla är anhöriga och många jobbar även med problematiken för att hjälpa andra i samma situation.
Precis innan jag gick C.R.A.F.T så hittade jag en bok i min bokhylla: ”Älska livet som det är” av Byron Katie. Började läsa den och tittade på Youtube-klipp med henne, där hon har samtal med människor. Då började jag på djupet förstå hennes sätt att se på saker och det hon kallar ”The Work”. Ett sätt att jobba med sina tankar. Tankar som ofta inte hjälper oss utan snarare stjälper oss. Genom att följa hennes strategi hittade jag svar hos mig själv som jag aldrig trodde, de löste upp stressen och lät den omvandlas till harmoni och försoning i mig. Det har lärt mig verkligen älska verkligheten, precis som den är.
När jag träffar Carina och får ta del av C.R.A.F.T så faller många bitar på plats. Jag får helt plötsligt verktyg till att inte bara jobba med mina tankar utan jag kan även bjuda in omgivningen i min process. Jag får verktyg som inte bara fungerar med min sambo utan även mina barn och i andra relationer runt omkring mig. I kursen fick vi både teori och praktiska övningar på lätt tillgängligt sätt. Och jag träffade ett helt gäng supergoa människor som alla hade samma erfarenheter. Det blev många väckarklockor där jag kom på mig själv med hur jag agerat tidigare och vilket resultat det givit. Nu har jag verktyg till att hantera situationer på ett annat sätt. Tidigare ledde ofta kommunikationen till konflikter och jag blev både ledsen, kränkt, sårad och arg. Nu har jag verktyg till att hantera situationer på ett annat sätt. C.R.A.F.T har lärt mig hur jag kan tänka och kommunicera för att få ett enklare och rikare liv utan att överge varken mig själv eller någon annan.
Jag har fortfarande en lång bit kvar, och jag tar ständigt återfall i mitt gamla beteende, men jag tränar varje dag och jag blir ständigt bättre.
/Olivia

Inga kommentarer: