Hur anhöriga upplever medberoende

Så länge en beroendeperson lever i förnekelse så kommer denne alltid försöka skydda sitt missbruk, framförallt inför sina närstående. Alla kommunikationsförsök som man som anhörig gör för att kräva fram sanningen kan vändas mot en (man är "hysterisk" eller har "livlig fantasi"). Om man ständigt får höra att man är tokig så kan man till slut att börja misstro sitt eget omdöme, vilket leder till att den beroende kan fortsätta med sitt missbruk utan konsekvenser. Det bli ännu krångligare om man som anhörig är ekonomiskt beroende eller har barn tillsammans med personen.

Många anhöriga som ingår i terapi berättar om hur mycket som kretsar kring den beroende, och hur deras egna behov kommer i andra hand, till och med under terapin. Detta kompliceras ännu mer då man som anhörig ofta är van att "stå ut" med mycket, vilket ofta leder till att de normaliserar det som egentligen är onormalt.

Vad många anhöriga upplever är att de:

• Tolererar saker som de annars aldrig skulle tolerera. 
• Offrar sin egna tid i förväntan att få någonting tillbaka
• Gör saker för andras skulle som man borde göra för sig själv
• Agerar emot sin egen övertygelse (ex. tjatar, bönar, skuldbelägger eller skriker)
• Sätter ultimatum som man inte håller
• Upplever handlingsförlamning
• Gör stora ansträngningar att bygga upp en fasad inför utomstående
• Skapar en stark, orationell övertygelse att "bara X gör så, så blir allt bra"
• Kämpar intensivt för att behålla lugnet
• Accepterar en tillvaro med drama och kaos

I samtal med andra anhöriga så kan man lyckas få uttryck för sina känslor och därmed göra situationen klarare, att inse vad som faktiskt är "normalt" att acceptera. Det kan även hjälpa en att inse att det finns så många andra som går igenom samma sak som en själv.

Källa: Rydberg, Kristin och Sundby, Erik

ur: Det är inte kärlek - när sex blir en drog (2012)