Anhörigas förmåga att påverka återhämtning från ett beroende

Nedan följer en intervju med Dr. Robert Meyers, grundaren av Community Reinforcement Approach & Family Training (CRAFT). CRAFT är ett evidensbaserat, icke-konfrontativt tillvägagångssätt som riktar sig till anhöriga för att stödja deras närstående till att söka hjälpa. CRAFT sägs vara en av de viktigaste innovationerna i den moderna behandlingen av beroendeproblematik. I intervjun berättar Dr Meyers bland annat om sin bakgrund som både anhörig och substansberoende, hur han lyckades ta sig ut ur den svåra livssituationen och vad som motiverade honom att skapa CRAFT och att hjälpa anhöriga. I intervjun redogör Dr Meyers även sina reflektioner kring varför anhöriga är så pass viktiga i de närståendes återhämtning. Texten är översatt från en artikel skriven av William L. White.

Personlig bakgrund 

Bill White: Dr Meyers, du har en personlig historia relaterad till ditt intresse för beroendeproblematik. Vill du dela med dig av historien?

Dr. Meyers: Jag tror att jag, på ett sätt, var menad att arbeta med beroendeproblematik. Min pappa hade grava alkoholproblem när jag var liten, vilket ledde till att min mamma blev deprimerad och fick andra problem. Min pappa fanns aldrig där för att uppfostra mig eller min bror, så vi vara ganska så ”vilda”. I stället försökte min mamma disciplinera oss genom att slå oss, och det var riktigt svårt för oss att ständigt försöka undvika henne. Jag var väldigt bra på att brottas i gymnasiet och jag tror att det har att göra med att jag var så van vid att krypa omkring på alla fyra på golvet och att gömma mig, för att fly undan min mammas raseriutbrott.

Min mamma dog väldigt ung, hon var bara fyrtiofem och jag var tjugotre. Det var verkligen en tuff period för min familj, särskilt för en av mina systrar, som fortfarande bodde hemma under tiden då min pappas alkoholkonsumtion förvärrades. Vid den tiden hade jag flytt hemifrån och gått med i militären. Jag gick med i flottan för att undvika att hamna i Vietnam, men det var så klart dit de skickade mig.

Det jag främst lärde mig i militären var att ta droger. Min första hemmahamn var belägen i Alameda, ganska nära San Francisco. När jag år 1968 återvände från Vietnam gick jag direkt till Haight-Ashbury och började ta droger tillsammans med de andra besättningsmännen. Till slut var jag beroende av massor av olika substanser. Jag använde marijuana, lugnande medel, kokain och en mängd olika opiater. Det blev så illa att när jag till slut kom hem ville inte min familj att jag skulle stanna kvar i huset. De sparkade ut mig för att de visste att jag tog droger och att jag var på väg ännu djupare i nedåtspiralen. Jag hamnade på gatan och bodde då och då med människor som tog lika mycket droger som jag, eller mer.

Vad som sedan hände var att jag vid en nyårsafton, som faktiskt också var min födelsedag, blev så pass påverkad att jag inte visste var jag var. Av en slump sprang jag in i en vän som sa: "Herregud! Du ser fruktansvärd ut. Hur är det? Du ser helt galen ut”. Och jag svarade: "Det är jag också. Jag är rädd. Jag tar droger och jag vet inte vad jag ska göra”. Han sa: ”Jag var i militären precis som du, och nu går jag i en skola genom GI bill (Amerikansk lag som tillhandahåller krigsveteraner med olika förmåner, så som ekonomiskt bistånd, arbete och utbildning, reds. anm.). Du kanske kan göra nåt liknande?". Och det var faktiskt så jag hamnade på college.

Min första upptäckt i skolan var att jag inte var speciellt bra på någonting, mycket på grund av de jobbiga åren i gymnasiet. Jag var tvungen att skaffa en handledare i engelska och matematik. Till slut hamnade jag på Southern Illinois University där jag gick ett program i socialt arbete. Min första praktik var på ett behandlingshem för alkoholberoende och jag erbjöds ett jobb inom beroendevården innan jag ens tagit kandidatexamen. När jag var klar bestämde jag mig för att fortsatta mina studier och fullbordade till slut min magisterexamen.

Bill White: Din beskrivning av hur du kom in i fältet för beroende intresserar mig verkligen. Vi pratar ofta om flera olika vägar för tillfrisknande från ett beroende, men du beskriver en väg som kombinerades av en slags uppenbarelse och utbildning. Såg du dig själv, eller identifierade du dig själv, som en person i tillfrisknande från beroende vid den tiden?

Dr. Meyers: Den där nyårsaftonen vaknade jag upp och insåg att jag var väldigt rädd och att jag var helt utom kontroll. Jag visste att jag inte kunde ta droger längre. Jag slutade ta droger på grund av den där uppenbarelsen, som sa: "Jag kan inte göra det här längre, jag kommer dö." Jag hade inget socialt stöd omkring mig. Det fanns inget stöd som förstod en familj som plågades av alkoholism, inget stöd för att förstå fysisk misshandel, inget stöd för att ta itu med allt jag hade bevittnat och upplevt i kriget i Vietnam. Jag vände helt enkelt ryggen till drogerna och när jag började på college berättade jag aldrig om det för någon. Men sanningen var att jag hade varit drogberoende, jag skulle säkert ha blivit diagnostiserad om jag hade sökt hjälp. Men under hela min karriär pratade jag aldrig om det, inte förrän jag gick i pension från The National Center on Addiction and Substance Abuse (CASAA). Jag fruktade sjukdomens stigma och jag ville inte definieras på grund av den. Jag ville i stället ses som en person med medkänsla och som var en bra terapeut. Jag var också rädd att berätta av rädsla för att de skulle se på mig på ett annat sätt, eller att universitetet på grund av min bakgrund kanske skulle hitta ett sätt att avskeda mig på. Vid den här tidpunkten i mitt liv kan jag avslöja allt det här, eftersom jag inte längre oroar mig för att någon ska veta.

Bill White: Det låter som att ditt arbete inom beroendevården är en del av ditt personliga öde.

Dr. Meyers: För ett år sedan var jag i Japan och gjorde en välgörenhets-workshop, och en av mina tolkar var en katolsk nunna. Det var cirka trehundra personer på mötet, och det var riktigt varmt. Jag svettade som en galning och hade jetlag, så jag drog några skämt och historier och publiken tyckte verkligen att det var roligt. Efteråt kom nunnan fram till mig. Jag bockade och hon tog tag om min nacke och drog mig intill sig och viskade i mitt öra: "Bob, det här är ditt kall. Du måste fortsätta göra det." Där och då blev jag helt ställd och jag blev tvungen att hålla tillbaka några tårar. Jag förstod att jag från ett andligt perspektiv var tvungen att fortsätta med det jag gör. Det var mitt kall.



Arbetets tidiga stadie

Bill White: Berätta om det första programmet du arbetade med. Hur var det?

Dr. Meyers: Jag arbetade först med ett samhällsalkoholprogram med Dr. Mark Godley. Vid ett tillfälle samarbetade vi med Anna State Hospital i södra Illinois. Det var på Anna State som jag träffade Dr Nate Azrin och hans team och lärde mig Community Reinforcement Approach (CRA) för behandling av alkoholproblematik. Med hjälp av medlemmarna i Dr. Azrins team utvecklade Mark och jag i slutet av 1970-talet det första polikliniska CRA-programmet.

Att arbeta med Mark och Nate visade sig vara en av de bästa sakerna jag gjort i mitt liv. Jag lärde mig verkligen om beroende, på ett riktigt positivt sätt. Jag lärde mig att inte döma människor och att i stället försöka hitta de positiva delarna inom dem som man kan använda sig av. Det var en inriktning baserad på styrka och återhämtning, någonting som inte var vanligt vid den tiden. 



Rötterna i CRAFT

Bill White: På vilket sätt påverkades ditt intresse för anhöriga då du arbetade vid Anna State Hospital?  

Dr. Meyers: Först av allt förstärkte det min förståelse för min egen familj och min egen utveckling. Jag började förstå min mammas gensvar på min pappas alkoholproblem. När jag började arbeta med människor som hade problem med substansberoende blev jag mer och mer intresserad av familjemedlemmarnas reaktioner.

Bild från: robertjmeyersphd.com

Jag fick mycket träning under de åtta år jag arbetade med Mark Godley och CRA. En del av mitt arbete var parrådgivning inom CRA. När jag utvecklades insåg jag att den anhöriga potentiellt hade mycket mer inflytande över personen med beroendeproblem än vad man hade kunnat förvänta sig. Det var ett slags inflytande som jag själv aldrig såg under min uppväxt. Det enda jag upplevde var argumentationer och bråk om alkoholen. När jag arbetade med par började jag fundera över om vi skulle kunna arbeta med anhöriga och hjälpa dem lära sig strategier för att få sina närstående in i behandling. Mina kollegor uppmuntrade mig och sa: "Du kan göra det. Vi försöker."

Jag började arbeta tillsammans Bob Sisson, en kollega från Azrins labb. Vi tittade på några av fallen, och diskuterade hur anhöriga – vanligtvis en partner eller en familjemedlem – kan locka sin närstående till att söka hjälp. CRAFT uppstod när vi började engagera män att ingå i behandling, genom sina partners ansträngningar. Vid den här tidpunkten, sent 70-tal och tidigt 80-tal, var det här helt nytt. 




CRAFT som metod

Bill White: Skulle du kunna beskriva CRAFT-metoden?

Dr. Meyers: CRAFT-metoden bygger på att försöka hjälpa familjemedlemmarna att lära sig mer positiva och effektiva sätt att interagera och kommunicera med varandra. Ett exempel är ett par som har varit gift i tio år och som redan har ett speciellt sätt att interagera med varandra. Om mannen har druckit väldigt mycket har hans fru troligtvis olika sätt att konfrontera honom på, som att bli arg och säga negativa saker om hans alkoholkonsumtion. Inom CRAFT lär vi anhöriga hur man på ett mer effektivt sätt kan bemöta deras närståendes beteende. I stället för att skrika eller tjata, kan man säga, "Jag ser att du har det svårt. Jag älskar dig och det gör ont att se dig på det här viset. Jag tror jag måste gå och lägga mig nu. Vi kan prata om det här imorgon om du vill”.

Målet är att avvika från det destruktiva beteendet för att i slutändan hjälpa den närstående med att ta sig ut ur det. Man ska inte döma. Man förklarar bara sina känslor – man säger att det gör ont och sedan avlägsnar man sig. Samtidigt lär vi anhöriga att förstärka det positiva beteendet när personen är nykter/drogfri. I den stunden kan man som anhöriga uttrycka sig med att säga: "Jag förstår att det kanske är svårt för dig, men jag tycker att du verkar må bra idag. Jag tycker verkligen om att vara med dig när du inte har druckit/tagit droger."
Om personen säger: "Vad pratar du om? Det är någonting som är annorlunda med dig. Vad är det som händer?", kan den anhörige svara: ”Jag går i terapi för att hjälpa mig själv, och för att försöka hjälpa vårt förhållande och vår familj. Vi tar inte upp alkohol eller droger. Vi pratar bara om vår relation". Om den närstående då säger: ”Om du tror att jag ska sluta dricka så kan du glömma det", kan den anhörige svara: "Du behöver inte göra någonting du inte vill göra eller inte är redo att göra, men jag skulle verkligen vilja att du träffar min terapeut en gång för att se vad det är vi gör”. Tanken att träffa en terapeut en gång, för att prata om vad man vill prata om, är helt annorlunda än att säga åt personen att: "Du måste gå med i ett alkohol- och drogbehandlingsprogram i en månad". CRAFT ökar sannolikheten att personen med en substansberoende kommer gå med i och stanna kvar i behandling.


 
Studier inom CRAFT

Bill White: Och det har funnits flera studier om CRAFT?

Dr. Meyers: Ja. Några gjordes av mig, Bill Miller, Jane Smith och andra från CASAA. Flera studier om CRAFT har även gjorts av andra personer, inklusive behandlingsforskningsinstitutet i Philadelphia (TRI) och Oregon Research Institute (ORI).

Bill White: Har ni stött på några oväntade upptäcker då det kommer till vilka slags personer CRAFT-metoden fungerar bäst på?

Dr. Meyers: Ja, vi gjorde ett överraskande fynd. Vi fann i våra studier att mödrar till vuxna barn är mycket framgångsrika då det kommer till att, med hjälp av CRAFT, få sina barn att gå in i behandling. Det tyckte vi först var väldigt konstigt, eftersom mammor inte var vår ursprungliga målgrupp. När dessa kvinnor går med i vårt program är de ofta deprimerade, oroliga och arga, och de har även många fysiska symptom, som migrän, kramper, magont och illamående. Vad våra studier har visat är att dessa symtom minskar genom deras deltagande i CRAFT och fortsätter att minska efter att de lämnar programmet.

Kvinnorna i våra studier kommer från hela världen, och alla tror att de har gjort något fel - att om de hade varit en bättre mamma eller fru, skulle deras son eller dotter eller partner inte ha den här problematiken. Det första CRAFT gör är att bli av med alla dessa myter. Vi låter deltagarna veta hur modiga de är för att de har stannat kvar hos och försöker stödja sin familj. Vi belyser deras ansträngningar och styrkor. Vi får dem att känna sig stolta och må bra med sig själva.

Då de lär sig positiva kommunikationsförmåga och att få stöd från sina vänner kan de bli av med skulden och skammen och sedan skapa en förändring inom sina egna familjer. Dessutom bryter de sig ut ur den isolation som skuld och skam skapar. De lär sig strategier om hur man på ett positivt sätt lyckas ta kontakt och kommunicera med andra människor igen. Den framtida hälsan hos personen med beroendeproblematik börjar väldigt ofta med de anhörigas förbättrade hälsa.

 
Om du vill läsa intervjun i dess originalform hittar du den här

Är du förälder och behöver hjälp eller stöd? 

Coaching & Motivations onlinekurs riktar sig till mammor och pappor till barn med substansberoende. Kursinnehållet bygger bland annat på CRAFT, den framgångsrika metoden som du kan läsa om i intervjun med Dr Meyers. Under 6 veckors tid, anonymt och i din egen takt, får du bland annat lära dig att bättre kommunicera med din son/dotter, lära dig hantera jobbiga tankar och känslor, lära dig att förstå olika beroendebeteenden hos ditt barn samt lära dig hur du kan stödja ditt barn in i behandling. 

I videon nedan får du en liten inblick i kursens innehåll. Klicka här för att läsa mer och anmäla dig.