Oj vad lätt det kan komma över mig… Känslan att jag gjort någonting fel… att jag varit dum, och den obehagliga väntan på straffet som ska komma. Det är inte en klar och tydlig tanke, utan bara ett obehag som sprids i hela kroppen… som gör mig obekväm, rädd och liten. Då måste jag sätta mig en liten stund, andas lugnt och titta över dagen, situationen, veckan och se att.… nej, jag har inte gjort något. Det är då jag vet vad det är som kommit över mig. Det är Den stora skammen. Den skam som sipprat genom generationers generationer. Den som kommer av att inte fått blivit mött som den vackra unika lilla vilda blomma som var jag.
Inte klarade min mamma av att möta mig i min iver och glädje då hon själv höll på att gå under av sina depressioner. Det var inte konstigt att hon rynkade pannan och hyschade mig då jag kom glatt inrusande för att jag ville berätta något roligt. Såklart att min pappa inte kunde lära mig trygga gränser då han själv skiftade in och ut ur alkoholens high and low.
Och visst, det är en oändlig skillnad idag. Nu många år senare. Idag är den lilla vilda vackra blomman en vuxen, stark kvinna. Jag har sörjt och bearbetat, hittat destruktiva program och mönster. Jag har lärt mig använda de flesta verktyg i min egen verktygslåda och arbetar numer med att hjälpa andra att komma vidare ur sitt medberoende. Jag har kommit långt, men ändå kan just denna skammen passera över mig ibland.
Min räddning är vetskapen om att Skammen inte är min. Det är inte mig det är fel på. Det var bara så att de trasiga människor som fick i uppgift att ta emot och möta mig, själva var så tilltufsade att de aldrig fick förmågan. Så för mig har detta blivit min livsuppgift, att själv växa och bli ännu större, ännu starkare och ännu sårbarare så att skammen en dag ska skingras helt. Jag gör det så att jag kan möta mina barn och medmänniskor i hela deras härliga glans, precis just som de är.
Maria Hoffman
Compassion Anhörigcenter
http://compassionanhorig.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar