Detta är del 3 i min mini-kurs för dig som anhörig till en person med missbruksproblematik! Jag tar bland annat upp hur du kan hantera ett medberoende och förbättra kommunikationen med din närstående. På YouTube kan du även finna del 1 i kursen här, och del 2 här.
Hoppas att du känner att de kan hjälpa dig en bit på vägen!
Är du anhörig till en person med beroendeproblematik? Är du ofta orolig och känner att all din energi går till att försöka rädda din närstående från beroendet? Alkohol, narkotika och andra beroendeframkallande substanser får ofta negativa konsekvenser för de anhöriga.
torsdag 13 augusti 2015
söndag 9 augusti 2015
Vad motiverar människor, och inte?
Här kommer en liten mini-kurs! :) Ofta undrar vi varför en person med missbruk
inte slutar, när det så uppenbart förstör område efter område i deras
liv. Varför ser de inte allt de har att vinna på en förändring?
Å andra sidan har jag tänkt på det 1000 gånger när det gäller mig själv också. Varför motionerar jag inte 3 ggr/v när jag vet hur bra jag skulle må av det, och hur trött jag blir och hur ont i kroppen jag får när jag inte gör det. Och ändå stannar jag kvar, kanske gör några sporadiska försök, men minska grej gör att jag hitta undanflykter att inte göra det just idag.
Tänkte visa en modell som kan vara till hjälp att förstå en del av begreppet motivation. Detta kommer från MI-Motivational Interviewing (Motiverande Samtal)
3 KOMPONENTER I MOTIVATION:
1) Vilja - Hur viktigt tycker den här personen att förändringen är?
2) Kunna - Hur hög tilltro känner personen till sin egen förmåga och kompentens att eventuellt göra en förändring, om den skulle vilja?
3) Hur beredd, hur redo är personen att faktiskt börja ta stegen som krävs för att göra den här förändringen?
Drömscenariot är att man känner att man har fullpott på alla dessa områden. Då ökar sannolikheten mycket att en förändringen är nära.
Men ofta är det inte så. I det ena alternativet nedan så ser ni att VILJA är starkt men KUNNA är lågt. Personen vet att den här förändringen är jätteviktig, men tror sig inte ha förmåga att klara av det. Den ser framför sig ett misslyckande. i det här läget kan personen bli uppgiven. Kanske har den försökt flera gånger förr men det har inte fungerat. Det här gör att personen inte blir speciellt REDO att sätta igång med en förändring igen.
Det andra alternativet så är VILJA lågt. Personen tycker inte att det här är ett problem. Det finns ingen anledning att göra en förändring om det inte behövs. Andra personer kanske ser uppenbara problem, men personen själv tycker att det funkar bra som det är. Personen kan vara säker (KUNNA) på att hon/han kan göra förändring om de vill. Men de vill inte. Det gör att man inte heller blir speciellt REDO för förändring.
Känner ni igen er? Gällande någon förändring ni funderat på att göra eller som andra påtalat att ni borde göra? Eller känner ni igen er närstående med missbruk i denna modell?
Allt gott!
/Carina
Å andra sidan har jag tänkt på det 1000 gånger när det gäller mig själv också. Varför motionerar jag inte 3 ggr/v när jag vet hur bra jag skulle må av det, och hur trött jag blir och hur ont i kroppen jag får när jag inte gör det. Och ändå stannar jag kvar, kanske gör några sporadiska försök, men minska grej gör att jag hitta undanflykter att inte göra det just idag.
Tänkte visa en modell som kan vara till hjälp att förstå en del av begreppet motivation. Detta kommer från MI-Motivational Interviewing (Motiverande Samtal)
3 KOMPONENTER I MOTIVATION:
1) Vilja - Hur viktigt tycker den här personen att förändringen är?
2) Kunna - Hur hög tilltro känner personen till sin egen förmåga och kompentens att eventuellt göra en förändring, om den skulle vilja?
3) Hur beredd, hur redo är personen att faktiskt börja ta stegen som krävs för att göra den här förändringen?
Drömscenariot är att man känner att man har fullpott på alla dessa områden. Då ökar sannolikheten mycket att en förändringen är nära.
Men ofta är det inte så. I det ena alternativet nedan så ser ni att VILJA är starkt men KUNNA är lågt. Personen vet att den här förändringen är jätteviktig, men tror sig inte ha förmåga att klara av det. Den ser framför sig ett misslyckande. i det här läget kan personen bli uppgiven. Kanske har den försökt flera gånger förr men det har inte fungerat. Det här gör att personen inte blir speciellt REDO att sätta igång med en förändring igen.
Det andra alternativet så är VILJA lågt. Personen tycker inte att det här är ett problem. Det finns ingen anledning att göra en förändring om det inte behövs. Andra personer kanske ser uppenbara problem, men personen själv tycker att det funkar bra som det är. Personen kan vara säker (KUNNA) på att hon/han kan göra förändring om de vill. Men de vill inte. Det gör att man inte heller blir speciellt REDO för förändring.
Känner ni igen er? Gällande någon förändring ni funderat på att göra eller som andra påtalat att ni borde göra? Eller känner ni igen er närstående med missbruk i denna modell?
/Carina
torsdag 6 augusti 2015
Inspirerande citat!
måndag 3 augusti 2015
Forts.: Från maktlös och uppgiven till positiv förändring – Del 2 av 2
Efter årskurs 9 så ökade missbruket ännu mer, och sonen blev
LVU:ad pga att hans missbruk blivit en fara för hans liv, och en placering på
ett behandlingshem. Den största lärdomen han fick där var fler kontakter, lärde
sig missbruka det mesta, röktes både hasch och sniffades kokain på hemmet. Det var 1:a behandlingshemmet. Efter det har
det blivit mängder med behandlingshem, både frivilliga och låsta. Inget har
hjälpt.
"Konsekvenser är det enda som hjälper en missbrukare att
sluta knarka" heter det i mängder av litteratur och behandlingsfilosofier.
De ska ner i botten som det heter.
Jag tänkte att nu kan det fasen inte finnas nån djupare botten, nu måste vändningen komma. Han hade fått blodförgiftning och hans ena hjärtklaff hade blivit angripen av bakterier och hade ätit hål på den. Men vändningen kom inte då heller.
Med C.R.A.F.T som komplement till MI och FMN:s övriga stöd så ser jag framtiden som ljusare för alla närstående att få stöd och hjälp så tidigt som möjligt för att undvika att möjliggörandet tar över.
Vill skicka en kram till er alla som kämpar.
Peter Lindberg FMN Umeå
Från de första Tradolan tabletterna har det bara blivit tyngre och tyngre
droger. Subutex, Morfin, Oxycontin, Fentanyl och Heroin. Detta mixat med Bensodiazepiner
och vid ett tillfälle lugnande medel för hästar (när han var på ett familjehem
som hade hästar).
Under dessa år har han tagit flertalet överdoser som skulle
lett till döden om han inte kommit under vård. Några av gångerna har någon av
hans mindre destruktiva kompisar ringt och bett om hjälp. Eftersom kompisen
inte riktigt visste var de befanns sig så var det att vara uppkopplad och köra
till rätt stadsdel till att börja med. Efter resans gång klarnar det var dom är
och vi hjälps åt att få ut sonen i bilen. Direktkontakt med akuten som
förbereder så det är bara att köra raka vägen in i akutintaget. Det man
funderar på i efterhand är hur det skulle gått om jag inte svarat, inte kunnat
köra bil pga eget fredagsmys med vin mm. Tanken känns inte helt harmonisk så
att säga. Kan även tillägga att nått eget fredagsmys har inte förekommit de
senaste 8 åren.
För lite drygt ett år sedan tog han tre överdoser varav en av
dessa gav hjärtstopp. I detta fallet låg han redan i ambulansen så de fick
skjuta igång honom igen. Vi föräldrar åkte direkt de 13 milen till Lycksele
lasarett där han lades in på IVA, egentligen för att kanske få se honom en sista
gång, levande eller död. En jobbig syn att se sin son liggande på en brits med
slangar och maskiner uppkopplade.
"Konsekvenser är det enda som hjälper en missbrukare att
sluta knarka" heter det i mängder av litteratur och behandlingsfilosofier.
De ska ner i botten som det heter. Jag tänkte att nu kan det fasen inte finnas nån djupare botten, nu måste vändningen komma. Han hade fått blodförgiftning och hans ena hjärtklaff hade blivit angripen av bakterier och hade ätit hål på den. Men vändningen kom inte då heller.
På sensommaren så pratade jag med Carina Bång kring "C.R.A.F.T för
anhöriga till missbrukare" som hon utbildat sig inom i Texas, USA. Hon
beskrev modellen under en timmes samtal och det kändes som så självklar och
naturlig metod. Jag började använda modellen under hösten som jag fått
beskrivet av Carina och i November gick jag C.R.A.F.T del 1. Det tog tid att träna in
kommunikationsmodellen och det krävs lite mer tankearbete i början. Modellen
går grovt ut på att minska tjatet, minska kontrollen, ta ett steg tillbaka,
minska skuldbeläggandet på missbrukaren. Situationer som man redan på förhand
vet att det blir bråk och man inte kommer framåt skall man inte ge sig in i.
Det skapar endast ännu mer negativa känslor om misslyckande hos båda parter.
Bygg på det positiva och förstärk de delarna, belöna det som går bra. Bestraffa
inte det som går mindre bra utan skippa den positiva förstärkningen istället.
De negativa bestraffningarna har de så mycket av från alla andra håll, så som
anhörig behöver man inte spä på det. Efter några månader började vår kommunikation flyta bättre, inget tjat om allt
negativt och sonen började sakta men säkert tänka i andra banor, mer positiva
banor och såg en väg ut där vi föräldrar och morföräldrar är en positiv kraft
till gemensam hjälp.
I samma veva som jag var klar med C.R.A.F.T del 1 så bestämde
sig han för att göra ett rejält försök att komma ifrån missbruket. Han ville
växelbo hos mormor och hos oss föräldrar för att slippa bli uppsökt av sina
missbrukspolare. Motivationen att må bättre samt vår nya kommunikation med
positiv förstärkning fick honom att ta avstånd från dem, fokusera på sig själv
fullt ut istället. Under 2 månaders växelboende så övergick han att bo i sin
lägenhet under veckan och hos oss föräldrar på helgerna. Det fungerar
fortfarande lika bra och varje dag han är missbruksfri stärker oss föräldrar en
smula till. Vi jobbar vidare med motiverande positiv förändring, pratar framtid
för första gången på åratal. Han har dörjat en gitarrkurs samt att han ska söka
in på folkhögskola med musikinriktning till hösten för att läsa in
gymnasiebetygen.
Känslan vi upplever nu är ovan och vi vet att den kan
förändras igen vilken sekund som helst, men nu vet både han och vi att det går
sluta missbruka. Faller han tillbaka i missbruk så hittar han vägen tillbaka
till livet igen på ett enklare sätt.
Avslutningsvis så vill vi tacka FMN Umeå för det stöd vi haft genom denna resa,
utan den gemenskapen skulle vi aldrig klarat denna kamp utan att själva gå
under. Jag vill även tacka Carina Bång som ytterligare förädlat det arbetssätt
FMN Umeå haft under många år, med familjen och relationen i centrum, att
föräldrarna är den viktigaste resursen och att de behöver all hjälp att orka.
Föräldrarna är de enda som finns kvar efter ett långt missbruk och det är
viktigt att relationen inte är helt förstörd när vändningen kommer.
Hade vi låst dörren för vår son hade han aldrig levt idag. Vi är så tacksamma
att vi aldrig fått det rådet eller känt det som ett alternativ.
Med C.R.A.F.T som komplement till MI och FMN:s övriga stöd så ser jag framtiden som ljusare för alla närstående att få stöd och hjälp så tidigt som möjligt för att undvika att möjliggörandet tar över.
Vill skicka en kram till er alla som kämpar.
Peter Lindberg FMN Umeå
Etiketter:
#anhörig till #missbrukare,
#FMN,
#medberoende,
FMN Umeå
söndag 2 augusti 2015
Från maktlös och uppgiven till positiv förändring – Del 1
Vår
resa genom livet de senaste 8 åren har varit allt annat än enkel. Den har
heller inte gett energi eller stimulans på något sätt, utan den har gnagt, nött
och slitit på hela familjen. Det har varit 8 år av hopp, förtvivlan, sorg,
ilska, rädsla, känsla av maktlöshet, ensamhet, skam och skuld. Alla känslor har
rusat fram och tillbaka, upp och ner, inifrån och ut. Vissa perioder har
kroppen vrålat av ångest och smärta, när man stått på sidan som en åskådare i
en bur, avskärmad för att inte kunna hjälpa sitt barn som sakta men säkert
drogar sig mot en säker död. Var det verkligen så här tanken med livet var!
Om vi spolar tillbaka till när grabben började högstadiet så såg det mesta hyfsat normalt ut. Hade under hela skolgången varit lite problem med motivation i skolarbetet p.g.a. ADD diagnos. Under lågstadietiden var skolan och fröken mycket dåligt insatt i vilket stöd dessa bokstavsbarn behöver. Dessutom fick han sin diagnos i högstadiet eftersom han inte var utåtagerande, saknade H:et mellan D:na så hon tyckte han mest var lat, ointresserad och glömsk. Vi hoppas att kunskapen inom skolan ökat sedan dess.
I årskurs 7 så började nya kompisar komma in i bilden, gamla försvann och vi
föräldrar reagerade inte så mycket på detta eftersom skolbyten medför ett
större kontaktnät. Alla kompisar var välkomna i vårat hem, allt för att ge
grabben bästa förutsättningar trots sina "bokstäver", att kunna
träffa och lära känna hans kompisar och förhoppningsvis även veta lite kring
deras situation. I samma veva så började kraftiga humörs -svängningar komma med
raseriutbrott, sämre nattsömn osv.
Vår magkänsla sade oss att nått var fel, att eventuellt droger kommit in i bilden. Vi frågade honom och det svar man får förstår nog alla av er som läser.
I 8:an accelererade mixtrandet med piller mm och en skoldag fick de lämna drogtest
på Narkotika Analys Enheten (NAE) eftersom de uppträtt drogade på skolan. Testerna visade inget så det var fritt fram att fortsätta med sitt pillertrillande. I efterhand har jag fått reda på att NAE inte hade Tradolan/ Tramadol i sin standard test trots att det var en av de mest förekommande läkemedlen som missbrukades. Det kostade ca: 100:- mer för en utökad test. Ja vad säger man så här i efterhand. De sparade 5200:- under ett års provtagning som bara visade negativa resultat . Hade man bekostat 100 kronor extra första provtagningen har man troligen undvikit att en ung pojke utvecklade ett opiat/ opioid beroende som kostat kommunen åtskilliga miljoner under efterföljande år. Det har även kostat oerhört lidande både för sonen och övriga familjen som inte går att värderas i pengar.
Om vi spolar tillbaka till när grabben började högstadiet så såg det mesta hyfsat normalt ut. Hade under hela skolgången varit lite problem med motivation i skolarbetet p.g.a. ADD diagnos. Under lågstadietiden var skolan och fröken mycket dåligt insatt i vilket stöd dessa bokstavsbarn behöver. Dessutom fick han sin diagnos i högstadiet eftersom han inte var utåtagerande, saknade H:et mellan D:na så hon tyckte han mest var lat, ointresserad och glömsk. Vi hoppas att kunskapen inom skolan ökat sedan dess.
I årskurs 7 så började nya kompisar komma in i bilden, gamla försvann och vi
föräldrar reagerade inte så mycket på detta eftersom skolbyten medför ett
större kontaktnät. Alla kompisar var välkomna i vårat hem, allt för att ge
grabben bästa förutsättningar trots sina "bokstäver", att kunna
träffa och lära känna hans kompisar och förhoppningsvis även veta lite kring
deras situation. I samma veva så började kraftiga humörs -svängningar komma med
raseriutbrott, sämre nattsömn osv. Vår magkänsla sade oss att nått var fel, att eventuellt droger kommit in i bilden. Vi frågade honom och det svar man får förstår nog alla av er som läser.
I 8:an accelererade mixtrandet med piller mm och en skoldag fick de lämna drogtest
på Narkotika Analys Enheten (NAE) eftersom de uppträtt drogade på skolan. Testerna visade inget så det var fritt fram att fortsätta med sitt pillertrillande. I efterhand har jag fått reda på att NAE inte hade Tradolan/ Tramadol i sin standard test trots att det var en av de mest förekommande läkemedlen som missbrukades. Det kostade ca: 100:- mer för en utökad test. Ja vad säger man så här i efterhand. De sparade 5200:- under ett års provtagning som bara visade negativa resultat . Hade man bekostat 100 kronor extra första provtagningen har man troligen undvikit att en ung pojke utvecklade ett opiat/ opioid beroende som kostat kommunen åtskilliga miljoner under efterföljande år. Det har även kostat oerhört lidande både för sonen och övriga familjen som inte går att värderas i pengar.
Vill skicka en kram till er alla som kämpar.
Peter Lindberg FMN Umea
Peter Lindberg FMN Umea
(Läs del 2 här på bloggen imorgon)
Etiketter:
#anhörig till #missbrukare,
#FMN,
#medberoende,
FMN Umeå
tisdag 28 juli 2015
Känslomässig osjälvständighet
Känner du som anhörig till en person med missbruk att ditt mående är tätt sammankopplat till hur din närstående mår just den dagen?
Är det så att om denne har en bra dag, då har du också en bra dag?
Eller om han/hon har ångest den dagen, då har du också ångest?
Och om du inte vet hur personen mår den dagen, då vet inte du hur du ska må?
Läs och begrunda dikten här nedan!
lördag 25 juli 2015
Tänkvärt citat!
måndag 20 juli 2015
Måndagens utmaning!
Godmorgon kära läsare!
Idag sätter utmaningen i gång på Facebook (följ Coaching & Motivation Scandinavia)! Varje morgon, i en vecka, lägger jag upp en ny enkel utmaning för bättre välmående.
Var med du också!
Här är den första utmaningen, vill du vara med på resten behöver du följa med på Facebook!
Hoppas vi ses! :-)
/Carina
Idag sätter utmaningen i gång på Facebook (följ Coaching & Motivation Scandinavia)! Varje morgon, i en vecka, lägger jag upp en ny enkel utmaning för bättre välmående.
Var med du också!
Här är den första utmaningen, vill du vara med på resten behöver du följa med på Facebook!
Hoppas vi ses! :-)
/Carina
söndag 19 juli 2015
Var med i min utmaning! Start i morgon!
Från och med i morgon kl 8 kommer jag lägga upp dagliga utmaningar för bättre välmående!
En hel vecka med nya enkla utmaningar!
Detta sker på Facebook (sök Coaching & Motivation Scandinavia AB)
De som gör utmaningarna varje dag och skriver kommentarer om vad det väckt för tankar tävlar om 2 biobiljetter!
Häng på du också! :-)
En hel vecka med nya enkla utmaningar!
Detta sker på Facebook (sök Coaching & Motivation Scandinavia AB)
De som gör utmaningarna varje dag och skriver kommentarer om vad det väckt för tankar tävlar om 2 biobiljetter!
Häng på du också! :-)
fredag 17 juli 2015
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

.jpg)



