Nu återkommer jag till boken "Allt eller inget" av Richard Engfors.
Han skriver att alkoholen hjälpte honom att fylla det tomrum han känner. Och det får mig att tänka på många av de samtal som jag hade med personer med alkohol- och drogproblematik när jag arbetade inom Kriminalvården. Många berättade om tomrummet. Det svarta hålet där det fanns så mycket sorg och meningslöshet. Och att alkoholen och drogerna hjälpte till att slippa känna det tomrummet.
Och då drar jag detta lite längre... Jag kan tänka mig att personer med medberoendebeteende upplever samma känsla av tomrum. Och att en vinst med att vara beroende av en annan person är att man kan fylla upp sitt eget tomrum med att i stället fokusera på någon annans liv, problem och svårigheter. Och naturligtvis få kärlek och bekräftelse i gengäld. Rädslan för att känna tomrummet kan göra att vi fortsätter att leva i destruktiva relationer, för det är ännu värre att se det stora svarta hålet.
Ända sättet ut ur det beroendet tror jag är att möta det som finns i tomrummet. Få hjälp för att hantera det som väcks. Och tillvägagångssätt att acceptera att ibland kommer jag känna detta tomrum och att det är okej. Det är inte farligt och det går över.
Vad tror ni? Är det något ni kan känna igen?
4 kommentarer:
Det är så sant så sant, jag kan inte förklara det bättre själv. Jag har börjat förstå mitt problem mer o mer - men hur blir jag frisk från ett medberoende. Personen/-erna jag känner är nära vänner och jag vill inte bryta kontaketen med dem, finns de någon annan utväg till att ha kvar umgänget och ändå få en bekräftelse på att man ser att de svarta tomma hålet inte kommer närmare och att man hamnar dit där själv och gräver ner sin sorg över att inte känna sig tillräcklig.
Visst är det så! Man sitter där ensam i sitt tomrum och är ....just det ensam, känner sig ensam, känner sig utelämnad till sig själv för ingen annan kan ju förstå det man går igenom. Det blir tomt utan någon att dela problemen med. Så även om man är glad över att ha kommit bort från problemen så finns ändå känslan av ensamhet där. Att man kanske hade kunnat känna glädje tillsammans OM MAN BARA...o så är man där igen!
Precis, hur kan man få denna lyckan man hade för några år sedan. Den frågan man ställer sig är, vad förväntas från en medberoende? Att förklara för en vän vars inte är involverad i någon-/t anser jag inte förstå eller vilja förstå min känsla min ensamhet vilket gör att jag känner mig helt utelämnad från mitt normala föregående liv som jag någonstans vill tillbaka till men NÄR, HUR och VAR.. när- nu. hur - fortfarande osäker strategi (samtal,tabletter)var - vem orkar lyssna, vem förstår mig. framförallt vem vill hjälpa till?
Ett svart hål finns alltid men olika beroende på vem man är...
I över 25 år har jag, kämpat och oroat mig för min mamma. Fyllt tomrummet med strul. Jag hade kontroll behov och var alltid duktig, hjälpsam. Oron är över, hon dog den 28 nov, 2011. De senaste 9 åren har jag accpterat och lärt mig leva med mamma på ett annat sätt. Nu är jag tom igen! Jag gav henne, bostad de sista 5 åren i hennes liv. Hon var hemlös flera år innan. Vi bodde 200 m från varann. Nu lyser det inte i hennes fönster. Det är lika tomt där som i mitt hjärta. Mamma är alltid mamma även om man är 40 år. Nu har hon frid och jag med även om sorgen känns. Jag är glad för att jag gjorde ett val för 9 år sen, att leva mitt liv och acceptera mammas liv, men hjälpa henne med saker som man hjälper vem som helst som är sjuk. Inte utnyttjas. Mamma hade accepterst sig som alkoholist, men hade sån sorg inom sig. Jag vet att hon älskade oss. Och jag krävde inget, jag hade slutat predika för henne. Jag visste och hon visste. Jag skämdes aldrig och jag var öppen utåt. Tror det hjälpte oss båda. Jag är kvar på jorden med min familj, vi pratar om det och är medvetna, missbruk kan ärvas i olika form men med en vakenhet och bra grunder behöver det inte utvecklas. Tack för din insats att upplysa, stödja oss anhöriga/ Rosemarie Rudenvall
Skicka en kommentar