Varmt välkomna på Öppet hus för anhöriga - online!

Ni är alla hjärtligt välkomna att delta på webbinariumet som hålls av mig den 16 oktober. Detta är ett Öppet hus, det vill säga helt kostnadsfritt. "Kika förbi" någon gång mellan 17-20 för att få svar på dina frågor och funderingar! (Mer info nedan).

TID & PLATS:
16/10 kl. 17-20 på din dator.

KOSTNAD: 
Gratis

PRESENTATÖR: 
Carina Bång, Beteendevetare & cert CRAFT-terapeut.

Som deltagare uppger du ett ANONYMT namn (dock måste mailadressen vara korrekt, det är bara presentatören Carina Bång som ser denna).

Du kan hoppa in och ur webinariet mellan kl. 17-20 såsom det passar dig.

INNEHÅLL:

Intervjuer, föreläsningar, utlottningar, självhjälpsövningar och du får möjligheter att ställa frågor!

Intervjuperson:
Intervju med Camilla Kuylenstierna, författare till boken AnsvarsFULL.

Vi kommer bland annat prata om:
- Hur kan en förändringsprocess se ut?
- Vanliga frågor anhöriga brukar ställa sig
- När är det lämpligt med samtal och inte
- Vad kan jag göra för att stödja min närståendes förändring?
- Vad är det som gör att man väljer att bli nykter/drogfri?

Du får ett bekräftelsemail när du anmält dig med en länk du behöver för att kunna komma in på webinariet.


REGISTRERA DIG HÄR



SISTA ANMÄLNINGSDAG:
9/10

OBS! STÄLL DINA FRÅGOR I FÖRTID!
Som deltagare får du gärna skicka ett meddelande i förhand med dina funderingar. Du kan göra detta genom att gå in på www.carinabang.se där du fyller i kontaktformuläret med din fråga (scrolla ner till slutet av sidan till "Kontakta mig"). I formuläret skriver du som rubrik: ”FRÅGA ÖPPET HUS”.

Skicka in din fråga senast 15/10

Vi besvarar sedan de frågor som kommit in under öppet hus den 16/10 - som du kan följa på din dator!

VARMT VÄLKOMNA!

6 tips på hur du kan minska risken för alkohol-/drogberoende hos ditt barn

Ett av de största bekymmer som föräldrar kan bära på är oron för att deras barn kommer att börja använda, eller redan använder, droger.

Tänk om det fanns någonting som du kunde göra för att förhindra ett alkohol- eller narkotikaberoende? En god nyhet är att forskning visar att föräldrar kan göra vissa saker för att minska risken för att deras barn börjar/fortsätter använda droger, och det finns olika strategier som du kan använda dig av. 

1. Kommunikation

Att lära dig att kommunicera på förtroendefullt sätt kan hjälpa dig att få koll på vad som händer i ditt barns liv samt att upptäcka eventuella problem i ett tidigt stadium. Undvik anklagelser eller arga utbrott. Den minskar chansen att ungdomen vågar berättar känsliga saker för dig. Om du känner dig riktigt arg, så kan det vara bra att avvakta med samtalet i 24 timmar och göra upp en plan på hur du kan hantera situationen på bästa sätt. Då kommer du känna dig lugnare och kan tänka klarare.

2. Uppmuntran

Detta är verkligen viktigt för att bygga förtroende, minska konflikter och främja samarbete. Undvik att jämföra ditt barn med dennes syskon eller påminna henne/honom om tidigare misslyckanden. Lyft upp styrkor, goda egenskaper och lyckanden! Följ med på aktiviteter ungdomen gör och bekräfta honom/henne gällande vad den har gjort/bidragit med/hanterat saker.

3. Förhandling

Förhandling uppmuntrar problemlösning och samarbete. Det gör att ditt barn kan lära sig att fokusera på att hitta lösningar, tänka igenom eventuella konsekvenser av sitt beteende och skapa en bättre kommunikationsförmåga. Exempelvis genom frågor som:

- Vad ser du för olika lösningar på detta?

- Vad kan vi tillsammans göra för att hitta en lösning?

- Hur kan vi dela upp detta och hjälpas åt? Vad kan du ta ansvar för och vad ska jag ta ansvar för, tycker du?

4. Sätta gränser

Gränser är viktiga eftersom de ger riktlinjer och lär ditt barn hur viktigt det är att följa reglerna. Det skapar självkontroll och ansvar hos individen. Var tydlig med vad som är okej och vad som inte är okej. Kom ihåg! Barn gör ofta som vi vuxna gör. Inte som vi säger.

5. Uppsikt

Att hålla uppsikt över ditt barn är väsentligt eftersom det hjälper dig att upptäcka problem i ett tidigt skede, men det är inte alltid möjligt att veta vad ditt barn gör/håller hus. Ett förslag till oroliga föräldrar är att se över barnens schema, be dem att höra av sig om de ska åka iväg eller komma hem sent eller ringa/sms:a dem då och då. Det är en svår balansgång, för känner barnet att det är för kontrollerat, då finns risken att denne i stället gör revolt mot kontrollen och inte höra av sig alls. Försök att visa att du litar på ditt barn, även om du är orolig. Be om att få namn/nummer/adresser till folk i ditt barns umgängeskrets (ex. vänner, vänners föräldrar m.m). Ditt barn kanske tycker att du övervakar honom/henne då, men säg att det är för att du bryr och vill veta att hon/han är säker, och att det kan vara bra att ha vid en nödsituation.

6. Att känna ditt barns vänner

Som nämnt i punkten ovan så är det viktigt att vara delaktig i ditt barns liv. Ungdomar är ofta osäkra, har dåligt självförtroende och självbild. De vill "passa in" och har ofta ett stort behov av att behaga och imponera på sina vänner. Detta kan lämna dem sårbara för grupptryck . Det är viktigt att observera vilka de umgås med. Ungdomar gör ofta exakt som sina vänner gör. Så röker en kompis är sannolikheten stor att även din ungdom gör det. Dricker kompisgänget på fest, då är sannolikheten hög att även din dotter eller son gör det, osv. Prata om känsliga ämnen, som sex och droger (så de inte får information från opålitliga källor) och lyssna noga när de tar upp ett problem som uppstått. Då anförtror sig ungdomen till dig. Håll en kontinuerlig kontakt med hennes/hans lärare och vänners föräldrar.

Kom ihåg att det är viktigt att vara någon som ditt barn kan komma till med sina med- och motgångar, problem och bekymmer. Var deras bollplank, påhejare och förebild. Det kommer med all sannolikhet uppstå problem och hinder i er relation som ni behöver hjälpas åt med att lösa. I slutändan strävar alla föräldrar efter att våra barn få leva glada och friska, och att alla erfarenheter – både bra och dåliga – lär oss viktiga livslektioner. 

Har det gått så långt att ditt barn redan hamnat i ett beroende kan det vara svårt att följa någon av dessa riktlinjer. Då rekommenderar jag er verkligen att söka professionell hjälp, kanske är det aktuellt att ditt barn ingår behandling på ett behandlingshem. Du kan kontakta beroendeenheter, socialtjänst, läkare m.m. Det finns även mycket hjälp att få via webben, exempelvis onlinekursen för föräldrar som har hjälpt många mammor och pappor att hantera den svåra situation de befinner sig i. Hoppar ni finner stöd och hjälp!

Källa: 

https://www.drugabuse.gov/sites/default/files/familycheckup_8_15.pdf

Förnekelse, försvarsmekanismer & beroende

Många anhöriga kan inte förstå hur personen med beroendeproblematik kan försöka förneka det uppenbara. De kan till och med peka på flaskorna eller drogerna och ändå kommer den närstående på de mest märkliga bortförklaringarna.


För att orka med påfrestningar i livet utvecklar vi som människor ofta försvarsmekanismer, och förnekelse är en form av försvarsmekanism. Detta är bra och kan många gånger hjälpa oss att hantera motgångar och gå vidare. Men ibland kan försvarsmekanismerna istället bli destruktiva då de går till överdrift och hämmar vår utveckling.
Faktum är att både den anhörige och den med beroendeproblem ofta utvecklar olika försvarsmekanismer som innebär att man kanske inte alltid ser verkligheten såsom den verkligen är, och därför inte heller agerar på rationella sätt i vissa situationer. 

Känner du igen någon av försvarsmekanismerna nedan? Hos dig själv eller någon annan?

Bortträngning och förnekande

Tränga bort minnen och impulser som väcker ångest. Minnet kan försvinna men ångesten finns fortfarande kvar. Att förneka innebär att man blundar inför de konsekvenser och smärtsamma fakta som man inte orkar hantera. Förnekelsen blir så stark att man tror på den själv, det handlar inte om att ljuga för andra utan snarare om att ljuga för sig själv.


Rationalisering

Att rationalisera är att vi tolkar verkligheten och oss själva i en så tilltalande dager som möjligt. Vi framställer vårt agerande och våra motiv som bättre än vad de egentligen är. Slutligen får man en orealistisk bild av sig själv.


Projektion

När man själv har förbjudna tankar och känslor kan man projicera detta på andra. Man tillskriver andra de känslor man själv har. Man kan fördöma dessa känslor hos andra och på så sätt få utlopp för sina egna impulser. Det innebär också att man får en förvrängd bild av andra människor.


Förskjutning

En person som upplevt något påfrestande eller smärtsamt hanterar inte känslan där och då utan förskjuter detta och ger utlopp för det mot andra människor istället.


Regression

Personen återvänder till ett tidigare stadium i utvecklingen för att slippa de krav som ställs på personen.

Ovanstående text är fritt taget ur: "Psykologi" av 

Martin Levander och Cornelia Sabelström Levander

6 frågor och svar från anhöriga - sammanställd lista!

Hej kära läsare! 

Här kommer ett sammanställt dokument med veckans alla frågor och svar från anhöriga till personer med beroendeproblematik. Ni får mer än gärna dela och sprida dokumentet så mycket ni bara kan, jag hoppas att det kan nå ut till och hjälpa så många som möjligt!

Klicka här för att öppna pdf-dokumentet.

Ta hand om er!

Beroende och relationer: Att vara syskon

Att vara syskon till någon vars vardag kretsar kring en syster eller bror med skadlig och tvångsmässig konsumtion av alkohol eller droger kan vara mycket smärtsamt. Syskon upplever ofta att de ständigt behöver vara den som är stark, duktig och förstående, att man ska vara den som tar hand om sin syster eller bror. Många gånger hamnar också syskonet i skymundan. All uppmärksamhet riktas mot den som har beroendeproblematiken. Många pratar om hur det är att växa upp med en förälder som har beroendeproblematik. Allt fler börjar prata om hur det är att vara partner eller förälder till ett barn med alkohol- och drogberoende. Men få uppmärksammar syskonens perspektiv. 

Att vara syskon till någon som lider av ett beroende kan ta sig i uttryck på många olika sätt, exempelvis: 

Smärtsamma känslor  

Man känner ilska över sitt syskons beteende och sorg över vad som har blivit eller vad som komma skall. Man kanske är arg över att man känner sig sviken eller lurad. Viktigt att komma ihåg är att ilska har sin grund i många andra känslor, exempelvis rädsla och oro. Vanligt är att man är rädd över vad som ska hända med sin syster eller bror. Denna rädsla kan vara så svår att hantera att den i stället får utlopp genom att man blir arg på personen, på personens beteende eller på drogerna. Vanligt är att känslorna pendlar mellan ilska och sorg, där sorgen över sitt syskons situation och över ens egen hjälplöshet ibland kan kännas överväldigande. 

Många vittnar om att det är en konstig, förvirrande och smärtsam upplevelse, att känna att man både hatar och älskar sitt syskon på en och samma gång. Man förstår kanske logiskt att beroende är en sjukdom som förändrar personligheten, men det kanske ändå många gånger kan vara svårt att ”acceptera” och ilska, sorg, förtvivlan och hopplöshet kan ta över och man kan ibland bli aggressiv och anklagande mot syskonet med beroendeproblematik då den sårar hela familjen med sitt beteende. Det är svårt att förstå hur hon eller han kan göra så här mot sig själv, mot mamma och pappa och mot syskonen. 

Ett exempel på hur man kan tänka (och även berätta) som kan underlätta lite är: ”Han har en sjukdom och är självisk just nu, det är drogen som styr hans hjärna. Om jag tar ansvar för honom nu när han är aktiv i droganvändandet, så kommer det bara bli smärtsamt oss båda. Han har ett val och det är att ta hand om sin sjukdom. Jag vill min bror det bästa och jag vill hjälpa honom, men bara när han är nykter. Jag kan stödja honom när han är villig att gå in i behandling eller söka annan hjälp.”


Hela familjen underlättar omedvetet negativa beteenden 

Som nämnt tidigare så finns det för många en stark ingivelse av att vilja skydda sin bror eller syster. Man kanske väljer att ljuga för andra, så som för föräldrar eller lärare, för att hjälpa personen med att slippa mötas av jobbiga konfrontationer. Kanske har man blivit ombedd att lova att bevara hemligheten. Man kanske hjälper till med att gömma alkoholen eller drogerna, hjälper henne eller honom med ekonomin, städar undan gamla flaskor och rester eller ständigt åker och hämtar när personen blivit allt för påverkad. 

Det kan vara smärtsamt att känna att man sviker sitt syskon genom att berätta sanningen för andra, men det är viktigt att komma ihåg att det är väsentligt att personen får stå för och möta konsekvenserna av sitt alkohol- eller droganvändande. Tvärtom är det kärleksfullt att inte dölja problemen så den som lider av beroendet kan få möjlighet att erbjudas hjälp. Och, viktigast av allt, om du är syskon själv så behöver du hjälp med att avlastas från denna börda, hur mycket du än älskar ditt syskon så är du inte skyldig att varken agera som beskyddare eller hjälpreda till henne eller honom! Sök stöd och samtalskontakt för din egen skull!  


Om du vill läsa mer 
om att vara syskon så 
rekommenderar jag denna 
fina och reflekterande bok 
av Frida Svensson Jonsson,
Min bror tog drogerna.

Finns att beställa på Adlibris. 

Sunda gränser i relationer med beroendeproblematik

En gemensam faktor hos anhöriga till personer med någon slags beroendeproblematik är oförmågan att ställa klara, tydliga och så kallade ”sunda” gränser. På grund av den känslomässiga berg-och-dal-banan som man upplever eller har upplevt i relationen kan det vara svårt att vara bestämd nog att sätta tydliga gränser. Det kan handla om att man är rädd för att bli avvisad och ogillad och det är vanligt att man tillåter andra att riva gränserna som man väl har satt upp. Sunda gränser innebär att du endast tar ansvar för dina egna handlingar och känslor och låter andra sköta vad de själva gör och känner. Tydliga gränser är inte som ett magiskt piller som botar alla destruktiva relationer, men de visar att du har en sund självkänsla och kan agera självständigt utan att hela tiden behöva förlita dig på andra runt omkring dig.

Hur vet du om du har problem med att sätta tydliga, personliga gränser? Svara på nedanstående frågor. De kan hjälpa dig att avgöra om du behöver förstärka din känslomässiga stabilitet.

● Känner du ofta att människor använder dig och dina känslor för sin egen vinning och nytta?

● Har du behov av att ”rädda” människor som står dig nära och fixa alla deras problem?

● Hamnar du ofta i meningslösa bråk eller argumentationer?

● Känner du dig överdrivet investerad i någon annans liv? 

● Finns det ett mönster i din relation där du och din närstående ständigt bryter kontakten/blir sams? Eller, känner du att en relation bara kan vara antingen jättebra eller jättedålig, och ingenting där emellan? 

● Finner du dig ofta i mitten av ”dramat”, trots att du egentligen avskyr drama?

● Är det vanligt att du måste försvara dig själv för saker, speciellt sådant som du känner inte är ditt fel?

Om du har svarat ja på några av dessa frågor, då har du troligtvis problem med att ställa och upprätthålla gränser i dina relationer. Om du svarade ja på de flesta eller alla av dessa frågor, då du har stora problem med dina gränsdragningar och har förmodligen även andra personliga problem i ditt liv.

Gränser ger oss en slags självkänsla och låter oss särskilja oss från andra. De finns där för att skydda oss. Gränser kan vara flexibla och förändras då våra känslor alterneras. De bör hjälpa oss att definiera hur vi vill bli behandlade av andra. När du sätter upp en gräns, tänk på det som exempelvis en tomtgräns. Sätt upp en skylt: "Tillträde förbjudet", så att andra vet att om de bryter mot gränsen, så kommer det att bli konsekvenser.

Här är en lista över några användbara idéer för att ställa sunda och tydliga gränser:

1. Lär dig när du ska sätta en gräns. Om du upptäcker att du tar för mycket ansvar för andras känslor eller handlingar, då du behöver du sätta upp en gräns. Och om man vänder på det, om du förväntar dig att andra ska ta ansvar för dina handlingar eller känslor, då behöver du också en gräns. Att sätta upp och öva på fasta gränser hjälper en person med att bygga upp sin självkänsla.

2. När du har identifierat behovet av en viss gräns, sätt upp den klart, lugnt, stabilt, respektfullt och med mycket få ord. Brusa inte upp om din gräns ifrågasätts av någon annan och känn inte dig tvingad att behöva motivera din gräns. Återigen, du är inte ansvarig andras handlingar eller känslor. Att kunna sätta upp och underhålla gränser kräver övning.

3. Räkna med att andra kommer testa dina gränser. Om du har människor i ditt liv vilka är vana att manipulera eller utnyttja dig kommer de med all sannolikhet att testa dina gränser. Var fast med gränserna du har satt upp! Du kan inte hävda sig genom att be om ursäkt eller känna skuld.

4. Bygg upp ett socialt stöd. Hitta andra som är intresserade av att hjälpa dig med att bygga din självkänsla och förstärka ditt välbefinnande. Bryt kontakten med de människor som bara funnits där för att manipulera dig och styra dig till sin egen fördel.

Kom ihåg: att bygga självkänsla och 
lära sig att sätta, förstärka och behålla 
sunda, starka gränser tar tid. Det är en 
lång process. Låt inte ångest eller skuld 
hindra dig från att ta hand om dig själv. 
Så småningom kommer du att komma 
underfund med att du kan sätta och behålla 
dessa gränser alldeles själv och du kommer 
då upptäcka hur mycket din självkänsla har växt! 

Medberoendepodden!

Kommentarer från Medberoendepodden! 

Ta en promenad i solen och lyssna på många bra intervjuer om att leva nära och påverkas av missbruk och hur man trots det kan börja må bättre igen!

www.medberoendepodden.se

I avsnitt 10 kan ni höra intervjun med mig!

Sofias historia

Hej!

Sofia heter jag, är 20 år och från en liten stad i södra Sverige. Carina frågade mig om jag hade lust att beskriva hur det kan vara att växa upp i en familj där en av föräldrarna är beroende och den andre är ”frisk”. 

När man ser på barns situation i ett hem med alkohol- eller drogproblematik så hamnar ofta fokus på personen med beroende och hennes eller hans agerande som förälder. Men även om det är den beroende själv som ”äger” problemet, påverkar det även den andra partens förutsättningar för att vara förälder.

Så därför tänker jag försöka berätta hur jag upplevt det att växa upp med en mamma med ett alkohol- och läkemedelsberoende, och en pappa som fått lida av konsekvenserna av att vara anhörig, samtidigt som vi barn fanns med i bilden. 

Som jag ser det så fick jag och mina syskon lite uppmärksamhet. Vi fick sällan eller aldrig hjälp med läxorna. Vi hade ingen förälder som kom till föräldramöten eller stöttade oss när något hänt i skolan. Ibland hade vi inte ens någon som märkte om vi var hemma eller inte. 

Det gjorde att vi barn slutade att be om hjälp. Vi slutade att säga till om vi var hungriga eller om vi inte hade några rena kläder. Vi slutade göra läxor som vi inte förstod själva. I bästa fall hjälpte vi varandra om vi kunde, men att be om hjälp var något vi generellt slutade göra med tiden.

 Jag såg upp till min pappas styrka att orka med att ta hand om min mamma, jag beundrade hans tålamod när mamma var full eller påverkad av en massa läkemedel eller gnällde om allt som var fel. Eller när hon sa att hon inte ville leva. Hon anklagade min pappa för att inte ge henne uppmärksamhet och kärlek. Ibland blev hon arg om pappa pratade med oss barn. Vi fick aldrig krama pappa. Men vi blev tvingade att krama mamma och säga att vi älskade henne, annars sa hon att hon skulle ta sitt liv. Pappa satt ofta bredvid och gick igenom samma saker, och vi barn tyckte synd om honom. Han var ju vår hjälte. 

Vi barn började agera på samma sätt som pappa gjorde. Vi såg till att mamma var nöjd för att undvika att hon skulle få sina utbrott eller begå självmordsförsök. Då blev pappa stolt och fick ett lugn i blicken och det gav oss bekräftelse. Vi hämtade mammas öl och lekte betjänter för att pappa skulle få tid att jobba. Vi var stolta över vår pappa för att han orkade göra så mycket. 

Jag önskade många gånger att någon skulle komma och ta bort mamma från hemmet, men ingen kom, eftersom ingen visste. Pappa ville inte att vi skulle prata med någon om vår mamma. Så vi var tysta och berättade det inte för någon. 

En gång gick jag till skolsköterskan och grät oavbrutet. Då var jag tolv år. Jag hade fått magkatarr, led av sömnbrist och hade svimmat tidigare, inlåst på en toalett i skolan. Jag berättade för skolsköterskan om min mamma. Jag bad för mitt liv att hon inte skulle göra någonting åt det, inte berätta det för någon, men hon gjorde det i alla fall. Hon sa att hon enligt lag måste.

Pappa har aldrig skällt ut mig så mycket och har aldrig varit så arg på mig som den gången. Jag berättade aldrig mer för någon om min mamma och det gjorde inte mina syskon heller.

Mina föräldrar lyckades övertala socialen att det inte fanns några fel i vårt hem och att jag hade överdrivit eller ljugit. Senare sa pappa åt mig att be mamma om förlåtelse och krama henne, men hon stötte bort mig. Han tvingade mig att fortsätta så i flera veckor och varje gång puttade hon bort mig. Till slut, när jag grät och bönade på mina knän om förlåtelse, så godtog hon det och då blev allt som vanligt igen. Jag kände mig smutsig, men pappa var stolt. Och på något sätt så var han fortfarande min hjälte. 

Jag såg det alltid som att min pappa var den godaste människan på jorden, att han inte kunde bråka eller bli arg. Han hjälpte ju andra hela tiden, och ägnade inte en sekund åt sig själv. Och han tog på sig skuld för allt som hände. Han lärde oss barn hur man gör när man är helt undergiven och ger allt till en annan människa, även om de slår en, skriker åt en eller kastar saker på en. Vi kunde inte begära en bättre pappa. 

Nu är jag vuxen och har bott hemifrån i cirka fem år. Det var ganska nyligen som jag för första gången hörde talas om hur anhöriga kan påverkas av en närståendes beroende och hur de kan utveckla vissa specifika beteenden. Jag mådde inte speciellt bra innan. Att acceptera att min mamma var beroende gjorde jag för väldigt länge sedan, men att erkänna för mig själv att min pappa hade gjort något fel var väldigt svårt och tog lång tid att förstå och acceptera. Förut blev jag väldigt arg när någon ifrågasatte min pappas handlande och jag hävdade att det enbart var min mammas fel att jag och mina småsyskon for illa.

Att läsa om de svårigheter som anhöriga genomgår har hjälp mig att må bättre. Jag har genom tiden kunnat förstå att båda mina föräldrar faktiskt var sjuka, inte bara min mamma. Även jag som hade storasyster-rollen i familjen måste jobba med att hantera den personen som jag har blivit som konsekvenserna av min uppväxt som barn i en familj med beroende.

Att komma över att någon jag ofta avskydde, min mamma, gjorde mig illa är på många sätt annorlunda än att komma över att min hjälte, min pappa, indirekt gjorde mig illa. Jag trodde att han skyddade oss men han skyddade bara den som skadade oss barn. På samma gång så har jag lärt mig hur oerhört svårt det kan vara att vara anhörig till en person med beroendeproblematik. Jag önskar att vi kunde prata mer om både barn i familjer med beroende, men även ”den andra” föräldern, den som står utanför beroendet men ändå mitt i det.    

Hoppas min historia kan hjälpa andra att förstå och se oss barn.

Tack! 
/Sofia