6 tips på hur du kan minska risken för alkohol-/drogberoende hos ditt barn

Ett av de största bekymmer som föräldrar kan bära på är oron för att deras barn kommer att börja använda, eller redan använder, droger.

Tänk om det fanns någonting som du kunde göra för att förhindra ett alkohol- eller narkotikaberoende? En god nyhet är att forskning visar att föräldrar kan göra vissa saker för att minska risken för att deras barn börjar/fortsätter använda droger, och det finns olika strategier som du kan använda dig av. 

1. Kommunikation

Att lära dig att kommunicera på förtroendefullt sätt kan hjälpa dig att få koll på vad som händer i ditt barns liv samt att upptäcka eventuella problem i ett tidigt stadium. Undvik anklagelser eller arga utbrott. Den minskar chansen att ungdomen vågar berättar känsliga saker för dig. Om du känner dig riktigt arg, så kan det vara bra att avvakta med samtalet i 24 timmar och göra upp en plan på hur du kan hantera situationen på bästa sätt. Då kommer du känna dig lugnare och kan tänka klarare.

2. Uppmuntran

Detta är verkligen viktigt för att bygga förtroende, minska konflikter och främja samarbete. Undvik att jämföra ditt barn med dennes syskon eller påminna henne/honom om tidigare misslyckanden. Lyft upp styrkor, goda egenskaper och lyckanden! Följ med på aktiviteter ungdomen gör och bekräfta honom/henne gällande vad den har gjort/bidragit med/hanterat saker.

3. Förhandling

Förhandling uppmuntrar problemlösning och samarbete. Det gör att ditt barn kan lära sig att fokusera på att hitta lösningar, tänka igenom eventuella konsekvenser av sitt beteende och skapa en bättre kommunikationsförmåga. Exempelvis genom frågor som:

- Vad ser du för olika lösningar på detta?

- Vad kan vi tillsammans göra för att hitta en lösning?

- Hur kan vi dela upp detta och hjälpas åt? Vad kan du ta ansvar för och vad ska jag ta ansvar för, tycker du?

4. Sätta gränser

Gränser är viktiga eftersom de ger riktlinjer och lär ditt barn hur viktigt det är att följa reglerna. Det skapar självkontroll och ansvar hos individen. Var tydlig med vad som är okej och vad som inte är okej. Kom ihåg! Barn gör ofta som vi vuxna gör. Inte som vi säger.

5. Uppsikt

Att hålla uppsikt över ditt barn är väsentligt eftersom det hjälper dig att upptäcka problem i ett tidigt skede, men det är inte alltid möjligt att veta vad ditt barn gör/håller hus. Ett förslag till oroliga föräldrar är att se över barnens schema, be dem att höra av sig om de ska åka iväg eller komma hem sent eller ringa/sms:a dem då och då. Det är en svår balansgång, för känner barnet att det är för kontrollerat, då finns risken att denne i stället gör revolt mot kontrollen och inte höra av sig alls. Försök att visa att du litar på ditt barn, även om du är orolig. Be om att få namn/nummer/adresser till folk i ditt barns umgängeskrets (ex. vänner, vänners föräldrar m.m). Ditt barn kanske tycker att du övervakar honom/henne då, men säg att det är för att du bryr och vill veta att hon/han är säker, och att det kan vara bra att ha vid en nödsituation.

6. Att känna ditt barns vänner

Som nämnt i punkten ovan så är det viktigt att vara delaktig i ditt barns liv. Ungdomar är ofta osäkra, har dåligt självförtroende och självbild. De vill "passa in" och har ofta ett stort behov av att behaga och imponera på sina vänner. Detta kan lämna dem sårbara för grupptryck . Det är viktigt att observera vilka de umgås med. Ungdomar gör ofta exakt som sina vänner gör. Så röker en kompis är sannolikheten stor att även din ungdom gör det. Dricker kompisgänget på fest, då är sannolikheten hög att även din dotter eller son gör det, osv. Prata om känsliga ämnen, som sex och droger (så de inte får information från opålitliga källor) och lyssna noga när de tar upp ett problem som uppstått. Då anförtror sig ungdomen till dig. Håll en kontinuerlig kontakt med hennes/hans lärare och vänners föräldrar.

Kom ihåg att det är viktigt att vara någon som ditt barn kan komma till med sina med- och motgångar, problem och bekymmer. Var deras bollplank, påhejare och förebild. Det kommer med all sannolikhet uppstå problem och hinder i er relation som ni behöver hjälpas åt med att lösa. I slutändan strävar alla föräldrar efter att våra barn få leva glada och friska, och att alla erfarenheter – både bra och dåliga – lär oss viktiga livslektioner. 

Har det gått så långt att ditt barn redan hamnat i ett beroende kan det vara svårt att följa någon av dessa riktlinjer. Då rekommenderar jag er verkligen att söka professionell hjälp, kanske är det aktuellt att ditt barn ingår behandling på ett behandlingshem. Du kan kontakta beroendeenheter, socialtjänst, läkare m.m. Det finns även mycket hjälp att få via webben, exempelvis onlinekursen för föräldrar som har hjälpt många mammor och pappor att hantera den svåra situation de befinner sig i. Hoppar ni finner stöd och hjälp!

Källa: 

https://www.drugabuse.gov/sites/default/files/familycheckup_8_15.pdf

DN-artikel om anhörigas situation

Fantastiska psykologen Liria Ortiz lyfter anhörigas situation i Dagens Nyheter igen. Denna gång är det en fråga från ett vuxet barn med pappa som har alkoholproblem.

Läs artikeln HÄR. 

OBS! Tyvärr måste du vara DN-prenumerant för att få tillgång till hela artikeln. Om du inte prenumererar kan du testa DN digitalt en månad gratis (mer info hittar du via länken). 





Allt gott!

/Carina

Behovet av socialt stöd

Det är tyvärr vanligt för anhöriga att bara fokusera på den närstående som lider av ett beroende, och glömma bort sina egna behov, bland annat det sociala livet. 

Socialt stöd har visat sig stärka människors immunsystemet och minska stress. Det finns många vinster i att skapa ett starkt kontaktnät med människor som du känner att du kan lita på. 

Känner du det som om du har isolerat dig från människor i din omgivning? Försöka besvara följande frågor:

1. Vem kan du anförtro dig till när du verkligen behöver prata med någon?
2. Vem skulle du verkligen kunna lita på i en krissituation?
3. Vem kan du skratta och ha kul med?
4. Vem känner du att du kan vara dig själv med?
5. Vem delar dina intressen?
6. Vem tror du verkligen bryr sig om dig?

Det kanske är så att du har använt samma person som svar på alla dessa frågor. Det är bra att du har någon du kan lita på! Men, en enda person kan inte alltid vara där för dig, i alla situationer. Om du inte är nöjd med ditt sociala nätverk, försöka hitta sätt att skaffa nya vänner på! Jag vet att det kanske inte är lätt, men det går! 

Rickard är 55 år gammal och pappa till Dan, som är beroende av opiater. I en telefonintervju berättade han hur viktigt det sociala stödet har varit för honom: 

”Att ha ett barn som är beroende av droger är oerhört smärtsamt. Innan jag fick hjälp ville jag bara försvinna. Jag ville inte träffa några vänner, grannar, kollegor eller familj. Jag kände mig helt förstörd. Men efter mycket om och men tog jag till slut kontakt med en stödgrupp för anhöriga. Ju mer jag pratade, desto lättare kändes det. Man kan inte hålla sådana här saker för sig själv, till slut kommer bubblan att spricka. Det enda som hjälper är att prata med andra och att lära sig av varandra” 

Människor som står nära någon med ett beroende kan vara mycket ”duktiga” på att gömma sina känslor och tankar inför andra. Ett viktigt steg kan vara att prata med någon du litar på. Att tala om för personen hur du verkligen känner. Man kan inte förvänta sig att andra är medvetna om ens känslor och tankar om man aldrig uttalar dem.

Och kom ihåg, allting behöver inte handla om att prata om svåra saker i livet, ta en paus från det jobbiga och hitta någon som du kan ha kul med och som gör dig glad!

 

Pappor – våga sök hjälp!

Är du pappa till en son eller dotter med beroendeproblem känner du alldeles säkert samma sorg, förtvivlan och maktlöshet som mamman till ditt barn gör. Kanske visar ni det bara på olika sätt.  

I många kulturer, inklusive vår västerländska, kan det kanske kännas lite skamligt att som man visar att man drabbas av stora känslomässiga berg-och-dalbanor. Genusforskning har visat att detta ofta hänger samman med gamla traditioner, där det är mannen som ska vara ”den starke” i familjen. Att ha ett barn, en partner eller annan anhörig som drabbats av beroendeproblematik innebär även ofta en stigmatisering, och att vara anhörig kopplas inte sällan samman med både skam och skuld.  

Kanske är detta anledningen till att endast 13 % av deltagarna som gått mina CRAFT-kurser är män. Är du redan en av dem vet du att det inte är något konstigt att ta hjälp utifrån. Båda föräldrarna är viktiga för ungdomen med beroendeproblematik. Båda föräldrarna, oavsett kön, känner samma längtan och önskan att deras barn ska bli från droger och må få må bra. Pappor har samma behov av att få hjälp – både för sin egen skull och för ungdomen. Hur man ska hantera situationen när någon man bryr sig om har börjat med en skadlig konsumtion av alkohol och droger är inget som någon av oss får lära oss i skolan. Gemensamma strategier, hos föräldrar och övrig familj, ökar också möjligheten att lyckas hjälpa ungdomen med att ta emot hjälp och därmed blir nykter eller drogfri. 

Pappor söker inte hjälp för att hjälp för att de inte ”bryr sig”. De bryr sig precis lika mycket som mammorna. Idag vet även de flesta av oss att uppfattningen att mannen som söker hjälp skulle vara ”svag” är felaktig. Vilket kön man än tillhör ska det inte behöva kännas svårt att söka kunskap och stöd. Alla i familjen har nytta av mer kunskap om beroendeproblematik.

Det här vet vi inom CRAFT. Därför vill vi uppmuntra dig som är pappa att våga prata om den drogproblematik som du och din familj drabbats av. Det vinner både du och din familj på.

Sofias historia

Hej!

Sofia heter jag, är 20 år och från en liten stad i södra Sverige. Carina frågade mig om jag hade lust att beskriva hur det kan vara att växa upp i en familj där en av föräldrarna är beroende och den andre är ”frisk”. 

När man ser på barns situation i ett hem med alkohol- eller drogproblematik så hamnar ofta fokus på personen med beroende och hennes eller hans agerande som förälder. Men även om det är den beroende själv som ”äger” problemet, påverkar det även den andra partens förutsättningar för att vara förälder.

Så därför tänker jag försöka berätta hur jag upplevt det att växa upp med en mamma med ett alkohol- och läkemedelsberoende, och en pappa som fått lida av konsekvenserna av att vara anhörig, samtidigt som vi barn fanns med i bilden. 

Som jag ser det så fick jag och mina syskon lite uppmärksamhet. Vi fick sällan eller aldrig hjälp med läxorna. Vi hade ingen förälder som kom till föräldramöten eller stöttade oss när något hänt i skolan. Ibland hade vi inte ens någon som märkte om vi var hemma eller inte. 

Det gjorde att vi barn slutade att be om hjälp. Vi slutade att säga till om vi var hungriga eller om vi inte hade några rena kläder. Vi slutade göra läxor som vi inte förstod själva. I bästa fall hjälpte vi varandra om vi kunde, men att be om hjälp var något vi generellt slutade göra med tiden.

 Jag såg upp till min pappas styrka att orka med att ta hand om min mamma, jag beundrade hans tålamod när mamma var full eller påverkad av en massa läkemedel eller gnällde om allt som var fel. Eller när hon sa att hon inte ville leva. Hon anklagade min pappa för att inte ge henne uppmärksamhet och kärlek. Ibland blev hon arg om pappa pratade med oss barn. Vi fick aldrig krama pappa. Men vi blev tvingade att krama mamma och säga att vi älskade henne, annars sa hon att hon skulle ta sitt liv. Pappa satt ofta bredvid och gick igenom samma saker, och vi barn tyckte synd om honom. Han var ju vår hjälte. 

Vi barn började agera på samma sätt som pappa gjorde. Vi såg till att mamma var nöjd för att undvika att hon skulle få sina utbrott eller begå självmordsförsök. Då blev pappa stolt och fick ett lugn i blicken och det gav oss bekräftelse. Vi hämtade mammas öl och lekte betjänter för att pappa skulle få tid att jobba. Vi var stolta över vår pappa för att han orkade göra så mycket. 

Jag önskade många gånger att någon skulle komma och ta bort mamma från hemmet, men ingen kom, eftersom ingen visste. Pappa ville inte att vi skulle prata med någon om vår mamma. Så vi var tysta och berättade det inte för någon. 

En gång gick jag till skolsköterskan och grät oavbrutet. Då var jag tolv år. Jag hade fått magkatarr, led av sömnbrist och hade svimmat tidigare, inlåst på en toalett i skolan. Jag berättade för skolsköterskan om min mamma. Jag bad för mitt liv att hon inte skulle göra någonting åt det, inte berätta det för någon, men hon gjorde det i alla fall. Hon sa att hon enligt lag måste.

Pappa har aldrig skällt ut mig så mycket och har aldrig varit så arg på mig som den gången. Jag berättade aldrig mer för någon om min mamma och det gjorde inte mina syskon heller.

Mina föräldrar lyckades övertala socialen att det inte fanns några fel i vårt hem och att jag hade överdrivit eller ljugit. Senare sa pappa åt mig att be mamma om förlåtelse och krama henne, men hon stötte bort mig. Han tvingade mig att fortsätta så i flera veckor och varje gång puttade hon bort mig. Till slut, när jag grät och bönade på mina knän om förlåtelse, så godtog hon det och då blev allt som vanligt igen. Jag kände mig smutsig, men pappa var stolt. Och på något sätt så var han fortfarande min hjälte. 

Jag såg det alltid som att min pappa var den godaste människan på jorden, att han inte kunde bråka eller bli arg. Han hjälpte ju andra hela tiden, och ägnade inte en sekund åt sig själv. Och han tog på sig skuld för allt som hände. Han lärde oss barn hur man gör när man är helt undergiven och ger allt till en annan människa, även om de slår en, skriker åt en eller kastar saker på en. Vi kunde inte begära en bättre pappa. 

Nu är jag vuxen och har bott hemifrån i cirka fem år. Det var ganska nyligen som jag för första gången hörde talas om hur anhöriga kan påverkas av en närståendes beroende och hur de kan utveckla vissa specifika beteenden. Jag mådde inte speciellt bra innan. Att acceptera att min mamma var beroende gjorde jag för väldigt länge sedan, men att erkänna för mig själv att min pappa hade gjort något fel var väldigt svårt och tog lång tid att förstå och acceptera. Förut blev jag väldigt arg när någon ifrågasatte min pappas handlande och jag hävdade att det enbart var min mammas fel att jag och mina småsyskon for illa.

Att läsa om de svårigheter som anhöriga genomgår har hjälp mig att må bättre. Jag har genom tiden kunnat förstå att båda mina föräldrar faktiskt var sjuka, inte bara min mamma. Även jag som hade storasyster-rollen i familjen måste jobba med att hantera den personen som jag har blivit som konsekvenserna av min uppväxt som barn i en familj med beroende.

Att komma över att någon jag ofta avskydde, min mamma, gjorde mig illa är på många sätt annorlunda än att komma över att min hjälte, min pappa, indirekt gjorde mig illa. Jag trodde att han skyddade oss men han skyddade bara den som skadade oss barn. På samma gång så har jag lärt mig hur oerhört svårt det kan vara att vara anhörig till en person med beroendeproblematik. Jag önskar att vi kunde prata mer om både barn i familjer med beroende, men även ”den andra” föräldern, den som står utanför beroendet men ändå mitt i det.    

Hoppas min historia kan hjälpa andra att förstå och se oss barn.

Tack! 
/Sofia

Är du orolig att ditt barn missbrukar?

Ett av de största bekymmer som föräldrar kan bära på är oron för att deras barn kommer att börja använda, eller redan använder, droger.

Tänk om det fanns någonting som du kunde göra för att förhindra ett alkohol- eller narkotikaberoende? En god nyhet är att forskning visar att föräldrar kan göra vissa saker för att minska risken för att deras barn börjar/fortsätter använda droger, och det finns olika strategier som du kan använda dig av.

1. Kommunikation

Att lära dig att kommunicera på förtroendefullt sätt kan hjälpa dig att få koll på vad som händer i ditt barns liv samt att upptäcka eventuella problem i ett tidigt stadium. Undvik anklagelser eller arga utbrott. Den minskar chansen att ungdomen vågar berättar känsliga saker för dig. Om du känner dig riktigt arg, så kan det vara bra att avvakta med samtalet i 24 timmar och göra upp en plan på hur du kan hantera situationen på bästa sätt. Då kommer du känna dig lugnare och kan tänka klarare.

2. Uppmuntran

Detta är verkligen viktigt för att bygga förtroende, minska konflikter och främja samarbete. Undvik att jämföra ditt barn med dennes syskon eller påminna henne/honom om tidigare misslyckanden. Lyft upp styrkor, goda egenskaper och lyckanden! Följ med på aktiviteter ungdomen gör och bekräfta honom/henne gällande vad den har gjort/bidragit med/hanterat saker.

3. Förhandling

Förhandling uppmuntrar problemlösning och samarbete. Det gör att ditt barn kan lära sig att fokusera på att hitta lösningar, tänka igenom eventuella konsekvenser av sitt beteende och skapa en bättre kommunikationsförmåga. Exempelvis genom frågor som:

- Vad ser du för olika lösningar på detta?

- Vad kan vi tillsammans göra för att hitta en lösning?

- Hur kan vi dela upp detta och hjälpas åt? Vad kan du ta ansvar för och vad ska jag ta ansvar för, tycker du?

4. Sätta gränser

Gränser är viktiga eftersom de ger riktlinjer och lär ditt barn hur viktigt det är att följa reglerna. Det skapar självkontroll och ansvar hos individen. Var tydlig med vad som är okej och vad som inte är okej. Kom ihåg! Barn gör ofta som vi vuxna gör. Inte som vi säger.

5. Uppsikt

Att hålla uppsikt över ditt barn är väsentligt eftersom det hjälper dig att upptäcka problem i ett tidigt skede, men det är inte alltid möjligt att veta vad ditt barn gör/håller hus. Ett förslag till oroliga föräldrar är att se över barnens schema, be dem att höra av sig om de ska åka iväg eller komma hem sent eller ringa/sms:a dem då och då. Det är en svår balansgång, för känner barnet att det är för kontrollerat, då finns risken att denne i stället gör revolt mot kontrollen och inte höra av sig alls. Försök att visa att du litar på ditt barn, även om du är orolig. Be om att få namn/nummer/adresser till folk i ditt barns umgängeskrets (ex. vänner, vänners föräldrar m.m). Ditt barn kanske tycker att du övervakar honom/henne då, men säg att det är för att du bryr och vill veta att hon/han är säker, och att det kan vara bra att ha vid en nödsituation.

6. Att känna ditt barns vänner

Som nämnt i punkten ovan så är det viktigt att vara delaktig i ditt barns liv. Ungdomar är ofta osäkra, har dåligt självförtroende och självbild. De vill "passa in" och har ofta ett stort behov av att behaga och imponera på sina vänner. Detta kan lämna dem sårbara för grupptryck . Det är viktigt att observera vilka de umgås med. Ungdomar gör ofta exakt som sina vänner gör. Så röker en kompis är sannolikheten stor att även din ungdom gör det. Dricker kompisgänget på fest, då är sannolikheten hög att även din dotter eller son gör det, osv. Prata om känsliga ämnen, som sex och droger (så de inte får information från opålitliga källor) och lyssna noga när de tar upp ett problem som uppstått. Då anförtror sig ungdomen till dig. Håll en kontinuerlig kontakt med hennes/hans lärare och vänners föräldrar.

Kom ihåg att det är viktigt att vara någon som ditt barn kan komma till med sina med- och motgångar, problem och bekymmer. Var deras bollplank, påhejare och förebild. Det kommer med all sannolikhet uppstå problem och hinder i er relation som ni behöver hjälpas åt med att lösa. I slutändan strävar alla föräldrar efter att våra barn få leva glada och friska, och att alla erfarenheter – både bra och dåliga – lär oss viktiga livslektioner.

Är du orolig att din son eller dotter har problem med alkohol eller andra droger?

Kontakta gärna mig på: info@carinabang.se, eller på min Facebook-sida.

Ta hand om er! 

Källa: 

https://www.drugabuse.gov/sites/default/files/familycheckup_8_15.pdf