Det är inte ditt fel!

R.J. Meyers och B.L Wolfe skriver i boken Get Your Loved One Sober hur anhöriga lätt kan klandra sig själva för deras närståendes alkoholberoende. De tar upp ett visst antal frågor som man som anhörig bör ställa sig själv:
* Var det du som bad din närstående att dricka så mycket att alkoholen förstörde deras liv?
* Tvingade du din närstående att dricka?
* Har personen druckit på ett problematiskt sätt utan att du varit med?
Var det ditt fel? Svaret på dessa frågor är: självklart inte! (såvida det inte var du som tvingade personen att dricka eller ta droger) Det var inte du som bad om det här och det var inte du som orsakade det!

Du kan bara ta skulden för någonting som du orsakade. Bara för att du har en relation med personen med missbruksproblem så betyder inte det att det var du som orsakade problemet.

Alla reagerar olika på livets stressfaktorer. Vissa går på yoga, joggar eller går i terapi. Andra hittar negativa strategier som att slå sina husdjur, fördöma sin omgivning - och vissa dricker. Det kan vara väldigt varierande. Just din närstående reagerar genom att dricka. Om inte din närstående hade en relation med dig, så skulle denne ha någon annan person eller situation att skylla drickandet på.

Poängen med det hela är att du kan ta vare sig skulden eller äran för personens beteende. Det är dags att sluta klandra dig själv! Du lever med problemet, men du är inte problemets skapare.

Steg 1: Underlätta inte missbruket

Om man inte vet vart man ska börja i kaoset som blir av att leva nära en person med missbruk så kan ett steg på vägen vara att läsa på lite om underlättande (även kallat "möjliggörande"). Detta är någonting som vi anhöriga tenderar att göra, ofta utan att tänka på det, av den naturliga anledningen att försöka skydda den vi håller kär, så att hon/han inte ska behöva lida i onödan. Trots de goda intentionerna leder underlättande i de flesta fall till en minskning av konsekvenserna av missbruket för personen som använder alkohol- och droger. Då personen inte får stå inför de negativa följderna av sitt missbruk blir det lättare för honom/henne att fortsätta alkohol-/drogkonsumtionen och vidhålla att det inte finns något problem - allting löser ju sig till slut. 

OBS! Det är aldrig en anhörigs fel att en person missbrukar! Det är inte heller den anhörigas ansvar att få personen att sluta. Det kan lätt bli så att man som anhörig misstolkar begreppet underlättande/möjliggörande och tänker att det är en själv som gjort någonting "fel". Så är inte fallet! Nästan alla av oss människor hjälper de som står oss nära, utan att tänka på det, det ligger i vår natur. Vi vill att de vi tycker om ska må bra, gör de inte det så mår vi dåligt. Men när en person har ett substansberoende uppstår ett problem - personens hjärna är förändrad och all fokus ligger på att skydda alkoholen/drogen. Denne kommer hitta alla ursäkter till att fortsätta konsumtionen, ex. att beteendet inte får några större konsekvenser. Läran om underlättande handlar med andra ord inte om att skuldbelägga den anhörige, utan om att man som anhörig kan lägga över ansvaret där det hör hemma - hos personen med missbruk.
  

Att lära sig hur man ska undvika att underlätta en närståendes beroende kan vara mycket svårt. I många fall är man inte alls medveten om att man "underlättar", utan all fokus ligger på att hjälpa personen som befinner sig i en svår situation. Ofta tänker man att man skyddar personen, det kan exempelvis handla om att ljuga för dennes arbetsgivare så att personen ska behålla sitt jobb. Gör man inte det är det lätt hänt att man får dåligt samvete som leder till skam- och skuldkänslor. 

Ett exempel är att man tänker att man är en "dålig mamma" som inte gör det som en föräldrar "ska" göra. Här måste man lära sig att tänka om. Man kan i stället fundera över vad ens "hjälp" kommer leda till i längden. Om man har börjat se ett mönster där man hela tiden hjälper med en och samma sak - men personens beteende är densamma eller kanske värre - då kan det vara dags att testa att göra annorlunda. Tänk att personen kommer må jättedåligt ett tag, men att ta konsekvenserna är ett livsviktigt steg på vägen mot insikt och i längden tillfrisknande. Det handlar alltså om att låta personen själv ta de naturliga konsekvenserna som missbruket innebär.

Exempel på vad vi kanske gör för att underlätta missbruket:
* Städar upp det som personen har ställt till med under påverkan
* Låter personen ta droger hemma
* Ljuger för andra så personen inte ska behöva stå till svars
* Betalar skulder eller ger pengar för personen använt sina egna pengar till droger
* Ställer upp på saker vi egentligen inte vill
* Köper hem alkohol till personen
* Ser till den andres behov och prioriterar inte våra egna behov (exempel stannar hemma för att ta hand om närstående som är full och avbokar en aktivitet man själv sett fram emot)

Fundera själv:
1) I vilka situationer kan det hända att du underlättar ett missbruk? När händer det att du inte låter din närstående ta de naturliga konsekvenserna av missbruket?
2) I dessa situationer, vad kan du göra i stället?
3) Hur tror du din närstående kommer reagera då? (Troligtvis inte positivt, då detta gör personen själv ansvarig för konsekvenserna)
4) Hur kan du hantera reaktionen?

Allt detta är givetvis lättare sagt än gjort. Så är det alltid när det kommer till att vara anhörig till någon med beroende. Man kanske är livrädd för att ens närstående inte får någon mat om du inte ger denne pengar. Kanske känner man själv skam över ens närståendes beteende inför släkten och kommer därför med ursäkter. Kanske mår man dåligt över all stök hemma som personen orsakat och vill städa för att själv må bra. Det kan ta lång tid innan man själv lär sig hur man ska balansera det stöd man känner att man både bör och orkar dela ut. För i slutändan handlar det om din egen hälsa. Om du känner att du behöver mer stöd kan du söka i den här bloggen, här finns hundratals inlägg riktade till dig som anhörig.   

 

I det här inlägget kan du ta del av några konkreta exempel på möjliggörande. 

Och kom ihåg: Ta hand om dig själv!

Ältar du ett minne? Varför?

Ibland kan man fastna i att älta. Från morgon till kväll snurrar man runt samma minne, något som har sagt eller gjorts. Det kan vara någon oförrätt, eller något man har dåligt samvete för eller något annat.
Om du fortfarande ältar upp till ett år efter händelsen behöver du fråga dig själv varför du inte kan släppa det.

Ältandet kan fylla en funktion. Kanske märker du att minnet fyller ett tomrum i ditt liv? Din vardag kan vara händelselös och ältandet håller dig upptagen.
Eller låt oss säga att ältandet handlar om en konflikt med någon där du blev både förolämpad och förödmjukad och det här bråket gav dig sämre självkänsla. Frågan blir då,  på vilket sätt har ältandet bidragit till att du under det här året fått bättre självkänsla? Förmodligen har inte ältandet hjälp dig med det.

Säg "Nej" för att göra uttrymme för "JA!"

Att sätta gränser är bland det svåraste av allt när man är anhörig till en person med missbruksproblematik. Att säga nej kan väcka väldigt dåligt samvete, och då kan det bli lättare att säga ja. Nackdelen med det å andra sidan, är att man känner sig utnyttjad, går med på att göra saker man inte vill och inte har någon energi eller tid att göra det man faktiskt vill.
Det finns också en risk att personen med missbruk lär sig att utnyttja detta och på olika sätt försöker väcka den anhöriges dåliga samvete om man försöker säga nej.

Så detta inlägg handlar om att säga "NEJ!"

Börja med att göra denna övning:

När du säger "ja" till sådant som din magkänsla egentligen känner borde vara ett "nej" så stjäl det din värdefulla tid och energi.

1. Ta fram ett papper. Tänk tillbaka på förra veckan. På pappret skriver du upp de saker du gjorde förra veckan som du hade kunnat säga nej till. Till din hjälp kan du ställa dig själv dessa frågor:

* Vad gjorde du förra veckan som inte var värdefulla för varken dig eller personen du gjorde det för?
* Vad gjorde du förra veckan som du ångrade redan när du tackat ja?
* Vad gjorde du förra veckan som gjorde dig arg eller bitter?

Mini-podcast om medberoende. Avsnitt 2.

Hej på er!
Här kommer avsnitt 2 som handlar om hur man kan känna igen medberoendebeteenden hos någon annan, exempelvis hur en person håller upp en fasad och kanske börjar isolera sig mer och mer. Vi pratar också om hur man kan stödja en annan person som påverkas av missbruk.

Det tar en liten stund för filen att laddas, så ha lite tålamod!

Kommentera gärna intervjun sedan, när ni lyssnat! :-)  Eller sprid den vidare om ni tror att någon annan skulle behöva höra mera om detta. /Carina

Julklapp nr 2 - coaching för anhöriga

Hej kära följare!

Här kommer ytterligare en julklapp! Till våren har jag bestämt mig för att erbjuda gratis "pro bono" Coaching för 3 anhöriga vid 3 tillfällen!

Om du är intresserad av att vara en av dessa tre personer så läs mer här vad det innebär:

1) Du måste vara "följare" av denna blogg! (Är du inte det så kan du börja följa bloggen nu genom att klicka på länken i vänster spalt)

2) Coachingen sker på telefon och den som blir coachad ringer upp mig. Varje session är 45 min.

3) Coachingen kommer att ske dessa datum 22/1, 3/2 och 21/3 mellan kl. 9-12. Tiderna går ej att flytta till annat datum.

4) Du anmäler dig genom att maila mig på info(a)carinacoach.se och berättar: a) Kort om din situation, b) Vad du hoppas att coachingen kan hjälpa dig med och c) Vad du kallas som följare.


5) Därefter kommer Carina slumpvis att välja de 3 som erbjuds gratis coaching och meddela detta. Då skickas även mer information om vad man kan förvänta sig av coaching för anhöriga samt exakt tid för coachingen. Även självhjälpsmanualen "Arbetsmanual för anhöriga till missbrukare" via mailen så den som blir coachad samtidigt kan arbeta med övningarna i manualen.

Hoppas vi hörs! :-)

GOD JUL!
/Carina

Det blir bättre om bara...

Det blir bättre...

...om vi bara får semester tillsammans
...om vi får barn
...om vi gifter oss
...om vi bara får bättre ekonomi
...om han/hon hittar någonstans att bo
...om han/hon får det lugnare på jobbet
...om jag inte tjatar och gnäller så mycket
...om jag bara är gladare
...om jag bara visar mera tålamod
...om jag bara visar ännu mera kärlek
...om...
...om...
...om...

Är det verkligen sant?
Eller är det förnekelse?

Varför fortsätta...?

God morgon!

Jag tänkte skriva om något jag nämnt förut. Om idén om att fortsätta hålla fast vid ett tidigare beslut eller löfte trots att det numer kanske innehåller negativa/destruktiva erfarenheter. Och om möjligheten att ta nya beslut.

Flera anhöriga jag pratat med håller fast vid destruktiva beslut eller relationer med en person med missbruks- och beroendeproblem för att de en gång i tiden lovade det. Och långt senare känner de att de tog ett "felaktigt" beslut men att det inte går att ändra på, just för att de lovat.

Men jag tycker tvärtom. Bara för att man tagit ett dåligt beslut tidigare, behöver man inte envisas med att hålla fast vid detta beslut och fortsätta leva med det. Vi hade inte all information och vi har inget facit när vi tog beslutet. Vi tog ett beslut som verkade bra då. Men med mer tid, mer erfarenhet och information så förstår vi i efterhand att det inte var bra. Men att ge upp är ibland bra. Att ge upp kan ge utrymme för nya positiva saker att komma in.

 Varje dag är en möjlighet att ta ett nytt beslut!

/Carina

Tycker du om den här bloggen och tror att den kan hjälpa andra? Sprid den gärna!

Till vänster kan du klicka för att sprida på Facebook och Twitter!

Tack! :-)

Komponenter i medberoende

Medberoendebeteenden utvecklas på olika sätt och av olika orsaker. Men ofta kan kärnan vara en låg självkänsla. Orsaken till denna kan vara många, kanske att man är uppväxt i en dysfunktionell familj, eller att man är i en relation där man successivt fått en sämre känsla för sitt egen värde.

Den låga självkänslan leder till att individen inte tar hänsyn till sina egna känslor och behov. I förlängningen kan detta göra att man inte ens vet längre vad man känner längre eller vad man har för behov. De är otydliga för en själv och det gör att man inte heller kan kommunicera dem till andra. Det blir en bristande kommunikation med personer man lever nära, och man faller in i att säga ja när man menar nej och mår dåligt av detta sedan.

Detta i sin tur leder ofta till skam, dåligt samvete, skuldkänslor och gör att man hänger upp sitt välmående på en annan eller andra personer. Man blir beroende av en annan persons gillande/uppskattning/bekräftelse. Utan denna bekräftelse från en annan person kan det kännas som att man går sönder.

När detta händer kan man gå ännu längre, flytta ännu fler gränser, för att få bekräftelsen från den andre, och därmed en tillfällig känsla av självvärde.

För att försöka hålla smärtan borta eller i jakt på känslan av självvärde kan beteenden som kontrollerande och överdrivet omhändertagande utvecklas i tron att vi har makt att styra det som ska ge oss känslan av självvärde genom att kontrollera det som finns utanför oss. Snarare än att börja arbeta inifrån.

Känner ni igen detta? Vad är era erfarenheter? Skriv gärna i kommentarerna! :-)

/Carina

Kan denna blogg vara till hjälp för någon annan? Sprid den gärna!



Kommunens grupper för anhöriga

Jag blir så glad och tacksam när jag får feedback från anhöriggrupper som använder materialet "Arbetsmanual för anhöriga till missbrukare" i sina verksamheter.
Nyligen fick jag utvärderingar från Svenljunga kommun och det är så fint att se hur arbetsmanualen och hur gruppledarna (i denna grupp Catrin Norrström) arbetar för att fokusera på de anhörigas situation och lyfta och stärka dem. Det är dessa dagar jag känner att det är värt något, det jag gjort och gör.

Här är lite utdrag om vad diskussionerna i gruppen och arbetsmanualen har betytt för dem:

* Det är stärkt mig. Mitt mående har påtagligt förbättrats!
* Vågar sätta gränser nu på olika sätt i mitt liv.
* Det har stärkt min självkänsla mycket.
* Jag vågar säga ifrån mera.
* Bra gruppledare!
* Jag har blivit mer självmedveten.
* Har fått en annan bild på vad som är mitt ansvar och att det påverkar hur man säger saker.
* Känner mig starkare.

Vill ni se om det finns någon på er ort som utbildat sig för att använda Arbetsmanualen i individuella eller gruppsamtal? Här finns en lista, sök på din ort:
http://www.codependencyinfo.com/Samtalsledare.html

Vill du själv hålla anhöriggrupper? Nästa kurs för gruppledare är i december, se mer info här:
https://dinkurs.se/appliance/?event_id=17397

Vi hörs snart igen fina ni!
/Carina

Vi kan inte ställa allt till rätta...

Som anhörig kan man verkligen försöka göra allt för att försöka få någon annan människa att sluta dricka/använda droger. Trots att det inte ens är möjligt att göra det. Men det hindrar inte anhöriga från att försöka. Om och om igen... Och sedan anklaga sig själva när de inte lyckas.

Om man begrundar detta mönster, som inte är ovanligt hos anhöriga, så förstår man att det blir en ganska nedbrytande spiral. Så vad kan man göra istället? Det finns mycket att säga om det också, men här är 5 punkter att börja med:

1) Inse vad du själv kan påverka (ex ditt eget liv, din tid, vad du prioriterar, vad du säger osv). Och vad du inte kan påverka (ex om någon annan väljer att ljuga, dricka, ta droger osv). Skriv ned en lista på vad du kan påverka och vad du inte kan påverka. Lägg fokus på vad du faktiskt kan påverka!

2) Var ärlig och respektfull med dina känslor, förhoppningar och behov.

3) Uppmuntra personen att söka hjälp, och inse att det är bara den personen som kan bestämma huruvida hen är beredd att ta emot hjälpen.

4) Ta hand om dina egna behov. Ditt liv pågår just nu, just här. Vänta inte med ditt liv till bättre dagar.

5) Sök stöd hos andra personer som med liknande erfarenheter som dig och välj ut ett antal människor som du litar på och kan prata med.

Som sagt, det finns mycket att säga om detta. Men man måste börja någonstans!

Skriv gärna själva i kommentarerna vad som har varit till hjälp för er!

Tillsammans kan vi hjälpa varandra! :)
/Carina
P.s. Tycker du denna blogg är till hjälp för dig? Sprid den till andra som också kan behöva den!

Ilskan och bitterheten efteråt...

Så många anhöriga berättar om ilskan och bitterheten som väller upp efter att missbrukaren har blivit nykter och drogfri. Och det är ofta helt oväntade känslor, för äntligen har det hänt det som man önskat och drömt om hela tiden.

Vad beror det här på?

Jag kan tänka mig flera olika orsaker och ni kanske känner till ännu flera (skriv era tankar i kommentarerna i sådana fall! Kom ihåg, det kan hjälpa andra!)

* Under den aktiva missbruksperioden har de anhöriga undertryckt så mycket känslor för att man har varit så rädd, och i stället haft fullt upp med att försöka hantera rädsla och försöka hjälpa missbrukaren till nykterhet.

* När den primära känslan av rädsla förvinner, då får bitterheten och ilskan plats. Då tillåts den komma fram, den som egentligen skulle ha kommit fram för länge, länge sedan.

* Det blir inte som vi har tänkt oss, fast personen är nykter. Man har byggt upp så många drömmar om hur det ska bli när personen är nykter. Man har levt under lång tid med att vara i andra hand till förmån för alkoholen/drogen. När personen är nykter hoppas man på att relationen/familjen ska komma i första hand. Men i stället blir nykterheten, behandlingen, nya vänner inom behandlingen och att gå på möten den absolut viktigaste för att hålla fast vid nykterhet/drogfrihet. De anhörigas drömmar kommer återigen i andra hand.

* Kanske blir man som anhörig också arg på sig själv? Dels för saker man själv gjort under den aktiva missbruksperioden som inte känns bra, eftersom att under rädsla och stress kan vi göra ett och annat som verkar bra just då men i efterhand visar sig vara mindre bra. Kanske blir vi också arga för att vi ser hur vi har tillåtit oss själva att bli illa behandlade eller utnyttjade, och vi kommer aldrig kunna ta tillbaka den tiden.

* Vi kanske blir besvikna över att personen med missbruksproblematik inte återgäldar för allt vi har ställt upp med under den aktiva missbruksperioden. Och det kommer aldrig finnas tillräckligt många "förlåt" från personen som skadat oss för att läka våra sår.

Av de här anledningarna, och säkert fler anledningar som ni kan komma på, så är det väldigt viktigt att även anhöriga söker hjälp! Både under missbrukets aktiva period och efteråt. Ingen tjänar på, allra minst de anhöriga, att må dåligt och leva med ilska. Vi kan försvara oss med att "det är inte vårat problem, det är inte vi som dricker" men trots det, så kan vi fortfarande ta ansvar för hur vi mår och hur vi hanterar våra känslor. Om man lever kvar i ilska och bitterhet, då låter vi alkoholen och drogerna att fortsätta ha makt över våra liv.

Kommer ni på fler anledningar? Skriv i kommentarerna!

Allt gott!
/Carina

Medkänsla utan medberoende

Vart går gränsen mellan att visa medkänsla och att agera ut medberoendebeteenden?
Och måste man bli helt egoistisk bara för att man inte ska vara medberoende?
Vad är vad och var går gränsen?

Så syftet med att arbeta med sina medberoendebeteenden betyder inte att man ska sluta visa empati och medkänsla för sina medmänniskor! Det är styrkor och egenskaper vi behöver mera av här i världen! Om vi tvärtom, sätter stenhårda gränser mot allt och alla, bara fokuserar på oss själva, slutar ta ansvar för hur vår kommunikation och förhållningssätt påverkar andra, då kommer vi i stället börja såra våra medmänniskor. Då har det dragit för långt åt den andra hållet i stället.

Ett sätt att tänka som har hjälpt mig har varit denna: "Medberoende är när min omtanke om en annan människa blir på bekostnad av min egen hälsa och viktiga livsområden".

Så exempel på det kan vara att jag ställer inte en egen läkartid för att jag ska följa en annan person till läkaren. Den andres hälsa blir viktigare än min egen.

Eller att jag ägnar mycket av min tid till att kontrollera och försöka styra en annan person, vilket gör att jag kanske har mindre tid att visa andra viktiga medmänniskor min uppmärksamhet.

Vad kan då vara exempel på att förmedla empati och medkänsla utan att det dippar över till ett medberoende?

Gränsen är svår och högst individuell vad man själv kan hantera och hur relationen med missbrukaren tar sig i uttryck. Det som känns okej i en relation mår andra dåligt av i en annan relation.

Exempel på hur en person kan visa medkänsla och omtanke samtidigt som det finns gränser:

* Via telefonsamtal, an lyssna på personens problem och ge tid till personen om denne ringer innan kl. 21.
* Vi kan ses och fika 1 gång i veckan om personen är nykter
* Kan ge mina synpunkter och råd till personen om denne frågar efter mina råd.
* Kan berätta att personen är viktig och betydelsefull för mig och jag hoppas att den söker hjälp.
* Kan hjälpa personen att söka hjälp om personen frågar efter hjälp.

OBS! Detta var bara några exempel, det passar inte alla. Man behöver hitta sin egen nivå!

Vad kan du göra för att förmedla medkänsla utan att det blir på bekostnad av dig själv och din hälsa?

Skriv gärna och berätta vad du tänker om detta i kommentarerna! Jag uppskattar verkligen när ni skriver i bloggen! :-)

/Carina

Varning för "Ultimatum-fällan!"

Kanske har jag nämnt denna fälla förr, men det är värt att nämnas om och om igen.

Det finns en sak som man som anhörig till en missbrukare kan göra. Och det är att undvika det jag kallar för "Ultimatum-fällan" Den ställer bara till djävulskap för den anhöriga.

Den brukar ofta se ut så här:

Anhörig: Om du dricker/tar droger igen så lämnar jag dig!
Missbrukaren: Jag lovar. Jag ska aldrig dricka/ta droger igen. Lämna mig inte!

Och så går tiden. Och personen med alkohol- eller drogproblem håller sig nykter en tid. Men sedan så börjar alkoholen/drogerna att snirkla sig in på sitt lömska vis igen.

Den anhöriga blir då väldigt besviken och sorgsen. Men går inte. Den anhörige håller inte sitt ultimatum utan stannar kvar.

Det här ger olika effekter, såsom:
* Missbrukaren tänker: Aha! Hon/han går inte. Jag kan fortsätta dricka/ta droger.
* Den anhörige känner skam och skuld för att hon/han inte kan stå upp för sig själv och sina värderingar.
* Den anhörige ruckar ytterligare på sina gränser. Man börjar acceptera sådant man aldrig trodde man skulle acceptera.
* Den anhörige sviker sig själv, och slutar tro på sina egna ord.
* Och personen med missbruk tror inte heller på den anhöriges ord. Han/hon har ju hotat med att lämna förr, det går över.

Och det finns säkert fler negativa konskevenser som ni kan komma på.

Så, för att undvika ultimatum-fällan, som vi ofta slänger ur oss för att vi menar det just då och för att vi är så frustrerade och skadade, så är det bättre att hålla tyst. Säga något annat. Säga vad du tycker om alkoholen och drogen. Men ge inga ultimatum om du inte är 100% säker på att du kommer hålla dem.

Be strong!

/Carina

Ps. Tycker du den här bloggen är hjälpsam? Bli medlem genom att klicka på länken längst ned på vänster sida eller sprid den till andra som kan behöva den!

Medberoende - Att vara beroende av en annan människa?

Att vara medberoende kan ta sig många uttryck. Många upplever det som att de är beroende av den person som i sin tur är beroende av en substans.

Likväl som missbrukaren kanske försöker kämpa mot spriten eller drogerna, men suget blir för starkt och trillar dit igen. Likväl kan den medbereonde känna sig helt beroende av den andre personen. Att den personen "är livet" och utan denne faller allt.

Att det är den andre personen som styr relationen och känslorna. Om den personen är glad, då är den medberoende glad. Om den andre personen är ledsen, då är den medberoende ledsen.

Likväl som den beroende kan få sug efter drogen och känna att den måste ha den, så kan den medberoende få ett liknande sug efter den personen och känna att den inte klarar sig utan. Att man måste träffas, eller få kontakt, eller prata, eller få en bekräftelse från den. Annars känns det som man går sönder och man måste få detta för att kunna må bra. Som en drog... Och den medberoende får abstinens om inte dosen av bekräftelse eller att bli sedd av personen inte uppfylls med jämna mellanrum.

En bok som skriver jättebra om detta är "Kvinnor som älskar för mycket" av Robin Norwood. Tyvärr är den slut på förlaget men finns på bibliotek. Rekommenderas!

Hur gör man som medberoende i en sådan här situation för att "tända av"? Hur kan man hantera sin abstinens för att kunna bygga upp sin egen mening med livet igen?

Vad tänker ni?
/Carina

Hur gör man konkret för att bli fri från sitt medberoende?

Hejsan!

För ett tag sedan fick jag frågan av en bloggläsare hur man konkret gör för att bli fri från sitt medberoende. Jättebra fråga! Det finns inget klockrent och rakt svar. Men jag ska ge mig i kast med att ge några tips här!

* Att bli fri från sina medberoendebeteenden är en process. Det är personlig utveckling. Därför kan det ta tid. Man kan ramla tillbaka till gamla beteenden ibland, och man få ta nya tag. De kan komma tillbaka smygandes och på något oväntat sätt, så får man sätta tänderna i dem igen.

* Först, vilka medberoendebeteenden har du utvecklat? I detta inlägg finns en lång lista på symtom. Läs igenom den och fundera på vad du känner igen hos dig och hur de tar sig i uttryck i livet och i relationer till andra människor. http://medberoendeinfo.blogspot.se/2009/12/kannetecken-for-medberoendebeteende.html

* Om du har flera olika beteenden du vill förändra så kan ett tips vara att ta en sak i taget och verkligen fokusera på det.

* Om du har svårt att själv se vilka medberoendebeteenden du har och hur de tar sig i uttryck, läs listan för en god vän (eller flera) och be dem berätta vad de har lagt märke till.

* En övning du kan göra är att skriva dagbok på när du under dagen ramlar i olika beteenden för att bli medveten om dem. Sedan kan du skriva ned hur du skulle vilja agera om liknande situation uppstår igen.

* Och sedan kan du göra ytterligare en lista, för varje gång du lyckades undvika att kliva in i ett medberoendebeteende och hanterade situationen på ett annat sätt. Se dina lyckanden!

* Det finns självhjälpsgrupper där man kan möta andra anhöriga. Det kan vara mycket värdefullt. Exempelvis AcA, Alanon, NärRingen i Stockholm, FMN m.fl. Länkar till dem ser du längst ned!

* Vissa kommuner och socialtjänster erbjuder även samtalsstöd till anhöriga.

* Tydliggör också för dig själv vad det finns för vinster med att du gör en förändring! Vad vinner du på att arbeta med dina medberoendebeteenden och vad förlorar du om du inte gör det utan fortsätter som nu.

Det var förhoppningsvis några konkreta saker att börja med!

Skriv gärna i kommentarerna om ni kommer på flera!

Allt gott till er!
/Carina