Det är titeln på en av kapitlen i boken "Kvinnor som älskar för mycket" av Robin Norwood.
Är att vara älskad detsamma som att vara behövd?
"Han/hon behöver mig, då känner jag att jag är älskad"
Och uppoffringarna för att bli älskad kan bli gränslösa.
Tänk om det är en feltolkning?
Framför allt personer som vuxit upp i dysfunktionella familjer kan redan som barn lära sig att lider jag, då är det äkta kärlek. Är det smärtsamt och gör riktigt, riktigt ont. Då älskar jag. Men är det sant? Är det verkligen kärlek eller är det en felinlärning från smärtan i kärleken och relationen till föräldrarna?
Om jag tolkar lidande och smärta som kärlek, då är det naturligtvis lätt att återupprepa det mönstret, och om och om igen söka mig till relationer där jag blir sårad.
Tänk om kärlek inte är detsamma som lidande, smärta och svek? Utan om ömsesidig respekt, tillit och att njuta av varandras närvaro?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar