fredag 27 april 2012

Passiv aggressivitet

Har du som anhörig blivit utsatt för passiv aggressivitet någon gång? Det kan vara svårt att peka ut exakt när det har hänt eftersom det i många fall är en pågående process i det vardagliga livet och i relationen till den närstående. Det kan snarare ta sig i uttryck av att man känner en hård klump i magen eller att man känner sig illa till mods. Vanligt är att man märker att man kanske har gått med på någonting som man egentligen inte vill göra eller att man har gått emot sina egna principer.

Passiv aggressivitet är vanligt hos personer som lider av alkohol- eller drogberoende. Det tar sig ofta i uttryck i form av en "tyst" och envis motvilja att försöka hitta lösningar, se situationen från olika perspektiv eller att lyssna på andras åsikter. Syftet med denna envisa tystnad kan bland annat vara att personen i ilska vill straffa den anhörige eller få sin vilja igenom genom att driva den anhörige till att ge upp.

Ofta lider personer som uttrycker passiv aggressivitet av stor osäkerhet eller låg självkänsla. De är sällan tydliga i sin kommunikation utan tycker i stället att omgivningen borde förstå hur de känner eller vad de behöver. Detta driver ofta de anhöriga till en situation där de hela tiden tvingas gissa sig till vad personen menar, lista ut vad personen är irriterad över och vilka behov som han eller hon har.


På grund av sin osäkerhet är den passivt aggressiva personen ofta i behov av uppmärksamhet. Det är inte ovanligt att de därför försöker minska "utrymmet" för den som lever nära. Ett exempel är en parrelation där mannen har ett substansberoende och kvinnan ofta stannar hemma, men en dag vill göra någonting för sig själv, utanför relationen. Detta kan bli som ett hot mot mannens självkänsla och leder då till att han agerar på sin passiva aggressivitet för att styra henne till att stanna hemma.

Obs! Både kvinnor och män kan försöka styra andra med passiv aggressivitet.

Är det här någonting som du känner igen i någon av dina nära relationer? Det är inte alltid så lätt att hantera. Ett steg på vägen kan vara att stå fast vid dina värderingar och principer, hålla fast vid det som är viktigt för dig, oavsett reaktionen från din närstående. Om du backar och låter den andre få sin vilja igenom kommer den passiva aggressiviteten med stor sannolikhet förstärkas hos personen och det är troligt att denne kommer att fortsätta med beteendet. 

Du kan också på ett vänligt sätt vara tydlig med att du inte uppskattar beteendet och att personen själv får ta ansvar för att uttrycka vad den vill och även ta ansvar för sina egna känslor. Innan personen använder sig av en tydlig, ärlig och öppen kommunikation finns det ingenting du kan göra för att varken förändra eller förbättra ditt eget beteende i förhållandet till din närstående  


Ta hand om dig!
/Carina

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har en väninna som tog sig ur en relation med en man som hade passivt aggressiva drag. Jag tror att sådana drag kan vara vanligare vid alkoholmissbruk. Mannen lät min väninna tro att han var i en process, att hans arbetslöshet och alkoholvanor var ngt som han själv
skulle hantera. Det var min väninna som hade problem och var orolig. Hans alkoholvanor handlade om hennes oro, att en av hans vänner skvallrat om hans alkoholism var inget hon skulle ta på allvar. Alkoholismen
och oansvarigheten var ngt hon skulle betrakta och inte bekymra sig om. Hon fick således allt kastat tillbaka på sig själv som handlade om honom. Efter ett år av väntan på att han skulle söka jobb, såg han aldrig sitt ansvar eller visade henne ngn förståelse över hennes oro eller egen oro för det han inte kunde ge henne. Han ansåg på
allvar att han gav henne allt . Det återkom han till ofta. Min väninna väntade och väntade på honom men såg ingen förändring. Han skuldbela henne för att hon ibland hade kontakt och hämtade stöd hos andra. Det var aldrig hans fel att hon kände tvivel för deras liv ihop. Så min väninna ställde krav att han skulle visa jobbansökningar
blev hans passiva aggressivitet ännu tydligare, bakom ryggen på henne sökte han upp kvinnor på Facebook. Hans passiva aggressivitet bidrog till att han sade var han tyckte och tänkte efter att han hittat ett nytt offer. Den kvinnan var perfekt. Hon skulle låta honom bo hos henne
trots att han inte hade pengar eller jobb. Hos henne skulle han söka jobb osv, allt det han aldrig ansåg att min väninna var värd att få uppleva. Detta trots att han sade sig betrakta henne som sitt livs kärlek. Allt handlade om honom. Han hade rättigheter och inga skyldigheter. Hans passiva aggressivitet klarade vara att spela offer o han talade ofta om hur min väninna skulle ångra sig framöver om han bröt deras relation. All verklig kommunikation handlade om hot och om honom som ett offer. Hans alkoholism vågade han nämna på riktigt då den nya kvinnan skulle ge honom husrum och inga krav. Han stängde av telefon och betedde sig som en bebis. Han älskade min väninna men bytte ut henne direkt. Den nya kvinnan var olik hans andra kvinnor. Hade han inte haft
alkoholismen o förlorat anknytningen till finansvärlden han arbetat i hade han aldrig valt henne. En stackars medberoende som trodde att han älskade henne för den hon var. Hos min väninna sade han att hon inte sade ngt om att han drack. Hans passiva aggressivitet fanns i allt
Han företog sig i livet. Hans närmaste vän orkade inte till slut och ingen orkade med honom på slutet. Min väninna
kunde inte förstå att hon låtit så mkt oro finnas och visste I slutet av deras sk relation var han började och slutade.

Idag är hon lycklig och stark men det var som han lade
en tung blöt filt av oansvarighet runt hela sitt liv och skuld
lade henne för hennes oförmåga att stå ut med allt sådant
han själv skulle oroat sig för inför henne. De här slags människorna utnyttjar andras svaghet till Max. Alkoholisten i honom har sett till att få husrum och jag är helt övertygad om att dessa personligheter ned sin passiva aggressivitet utnyttjar just de kvinnor och män som är goda och vill väl. De luktar sig till msk som är äkta
och självkritiska. Mötet de motstånd utnyttjar de sina kort
gnm att spela offer. I verkligheten är de driftiga nog att skaffa sig de kontakter de behöver för att skippa ta ansvar. Säga sig söka kärlek och vara förälskade fast de innerst inne vet att se söker skydd, i form av bostad och
ngn dom ska ta hand om dem. Vad ärlighet är och sann omsorg ser ut kan de inte känna inom sig. Rädslan att duga dom de är tror de sig inte om. Min väninnas öde är långt ifrån unikt. Beroendepetsonligheter har mer av passiv aggressivitet för att kunna vara i sitt missbruk. En missbrukare måste se till att den de lever med tar över ansvaret så att han el hon slipper. Men de är väl offer på sitt eget sätt då de ofta växt upp ned föräldrar som missbrukat i aldrig pratat på allvar om ansvar och sett msk som tar ansvar, Med vänlig hälsning, Eva

Anonym sa...

Jag har levt med en passiv aggressiv person i 4 långa år. Han har bedragit min själ och skadat mig på ett så allvarligt sätt att jag gick och grät i dagar utan att det kom tårar. Han skyllde allt över och ifrån sig. Han stod inte vid min sida och hela mitt immunförsvar hamnade i botten. Jag lämnade honom till slut men skadan var så svår att jag ett år efter fick bröstcancer. (relaterat till stress)
Han visade sig den perfekta inför andra, ingen visste hur han var i verkligheten. När han inte fick som han ville så ignorerade han och helt sket i mig. Till slut så kunde jag inte ens älska med honom. Han äcklade mig! Jag fick inte ens "må dåligt" Om jag var sjuk och vågade klaga så började han klaga själv. Det var alltid mer synd om honom än mig. och det är för att han ville ha uppmärksamheten själv.
Jag säger bara: Usch Göran! Skäms och skaffa liv och sluta såra kvinnor!

Raringcoma sa...

Jag har precis lämnat en man med passiv-aggresivitet. Det hela började med att han drack sig redlös en kväll i början av vårt förhållande och jag fick ta hand om honom, det var som att hela hans fasad som han försökt hålla uppe krackelerade. Hans syster betedde sig konstigt mot mig samma kväll och satt öppet och berättade om min killes tidigare förhållanden och åsikter kring dem, samt gjorde antaganden om mig och mina familjeförhållanden.
Dagen efter berättade jag för min kille vad hon hade sagt och bad honom att inte säga något till henne om att jag blev sårad av det hon sa till mig.
Någon dag senare var det som om all ångest bara försvann hos honom. Han hade pratat med sin syster även om jag bad honom att inte göra det. Jag blev så sur att jag la på telefonen i örat på honom och det lilla räckte för att han skulle skylla på mig. Vad var jag för person som la på luren i örat, tyckte han. Jag sa att han hade svikit mig oerhört och förlorat min tillit. Han försvarade sin syster i stället för mig och påstod att jag tvingade honom att välja sida, mellan hans familj och mig. Tillslut var ALLT bara mitt fel. Han kontrade motargument mot mina känslor hela tiden. Jag sa till honom att jag skulle ge förhållandet en chans, för alla kan göra fel, även om han inte kunde stå för dem. Efter det var vi tillsammans ett halvår och det var ständig passiv-aggressivitet från hans håll. Jag vågade tillslut inte ens öppna munnen om jag mådde dåligt över något, för jag visste att han skulle skylla allt på mig. Jag mådde jättedåligt och grät mycket. Han fick mig att tro att jag var den som hade fel hela tiden, att det var mitt fel att jag mådde dåligt eller att han hade betett sig på ett visst sätt. Han manipulerade mig fullkomligt. Samtidigt försökte han finna fel hos mig för att rena sitt eget samvete. Så minsta lilla felsägning fick jag utstå otroligt mycket kritik för. Usch säger jag bara!

Carina Bång sa...

Vad starkt av dig att lämna denna destruktiva relation! Det är inte lätt när man känner sig som en liten spillra av sitt forna JAG. Jag hoppas och håller tummarna föra att du tar möjligheten att stärka och hela dig själv igen!

Varma hälsningar och ett önskar dig ett fantastiskt 2017 där du får bestämma över dig, vara den du är och känner att du får säga precis det som faller dig in!
/Carina

Anonym sa...

Tack för dina ord, Carina. Jag har under året som gott sedan ex-hustrun tog initiativet till skilsmässa gradvis insett att jag är medberoende till hennes passiv-aggressivitet. Senast igår insåg jag att jag är rädd för hennes agerande av det jag gör/säger. Samtidigt insåg jag att det är samma känsla jag burit på under så många år och gjort att jag dragit mig för att stå för mina behov och samtidigt accepterat hennes agenda.

Triggern till min insikt kom av att hon drog in barnens skola i konflikten genom att försöka förhindra mig att ställa krav på skolan för barnens räkning. Allt det andra som bodelning, polisanmälan, orosanmälningar, anklagelser om hackat hennes e-post, samtal till mina föräldrar, berättar för mig om alla sina älskare, svartmålning av mig på Facebook, inte berätta om läkarbesök och medicinering av barnen; allt det verkade i sin orimlighet ganska rimligt. Att det var en kamp om resurser (pengar) och ett desperat försök att få ordning i hennes liv. Att hon ville visa sin självständighet.

Det är nästan lite löjeväckande att jag inte sett det tidigare. Tecknen fanns där i mängder. Otydlighet, glömska, skylla ifrån sig, blev aldrig arg, var långsint, hade svårt att prata om känslor, dominant mamma, offerkofta och förhalning.

Det är så sorgligt. Här försöker jag bryta mig fri från hennes makt och hon försöker hindra mig från det. Hon är inte kär, det kan jag inte tro, men hon verkar beroende av mig för att slippa de jobbiga känslor som kommer av att inte längre ha makt över mig. Samtidigt har vi både bodelning och barn att förhålla oss till och jag är inte i finansiell position att bryta mig loss. Eller är jag det? Kanske måste jag ta en ekonomisk smäll för att minska smällen?

Hur som helst, stort tack för hjälpen att inse att jag behöver bryta mitt medberoendeskap. Det kan jag inte göra genom henne utan bara genom mig.