måndag 29 april 2013

Att uttrycka sina behov

Hur gör du och vad säger du när du uttrycker dina behov?

Ofta kan relationerna mellan anhöriga och personen med missbruk vara så infekterade att det påverkar kommunikationen och förmågan att ärligt, men respektfullt, uttrycka sina behov. För en person med medberoendebeteende kan detta vara ännu svårare, då man kanske undertryckt sina känslor och behov under lång tid. Kanske under hela sitt liv. Då är det inte bara kommunikationen till personen med missbruksproblem det gäller, utan förmodligen har det även påverkat kommunikationen med andra människor också, som vänner, arbetskamrater mfl.

Vad säger du för att uttrycka dina behov?
Hur vet du vad du verkligen behöver?

Ibland behöver det inte ens handla om att uttrycka sina behov utan om modet att säga "NEJ" när man känner nej. Och att säga "JA" när man känner ja.

En strategi för att uttrycka sina behov är att göra det som ett jag-uttalande som vinklas positivt.
Exempel:
"Jag skulle bli glad om jag fick ligga och läsa den här boken i lugn och ro."
"Jag skulle uppskatta om ni tog bort efter er, det blir så fint när det är städat"
"Jag skulle vara så tacksam och glad om vi inte dricker alkohol till middagen ikväll så vi verkligen kan umgås."
"Jag skulle vara tacksam om jag fick mina arbetsuppgifter tidigare så har jag har längre tid att förbereda dem så det blir riktigt bra."

Jag vet att det här inte är helt enkelt, det krävs mycket träning. Men testa om ni har lust!

Och om man inte riktigt vet vad man behöver då? Det behöver man också fundera en hel del på men här kommer en övning som kan vara till hjälp:

1) Skriv ned 5 exempel på saker du gör i dagsläget som du skulle vilja säga Nej till:

2) Skriv ned 5 exempel på saker du skulle vilja göra. Sådant du vill säga Ja till:

3) Välj 1 av dina saker du vill säga Ja till och boka in det!

Lycka till!
/Carina

Ps. Tycker du att den här bloggen är hjälpsam? Sprid den gärna vidare via Facebook, twitter eller liknande till andra personer som kan behöva den!

tisdag 23 april 2013

Har allt en mening?

Läser just nu boken "Samtal & Möten" av psykoterapeuten och prästen Jakob Carlander.

Där läste jag bland annat att i kris och kaos försöker man ofta hitta en mening med det som sker. Men att vi vårat sökande efter mening faktiskt hittar sådant som inte är meningsfullt. Exempelvis kan man hitta skuld. Att man börjar skuldbelägga någon annan, eller sig själv, för något som man faktiskt inte har skuld till.

Eller att man börjar generalisera på ett sådant sätt att det inte blir meningsfullt. För att kanske skydda sig själv från det som är okontrollerbart och svårt, exempelvis "det går aldrig lita på en alkoholist/missbrukare". Det kan i och för sig vara sant under den period personen är aktiv och först och främst lojal mot drogen. Men det behöver inte alltid vara så, och inte för alltid. Det kan komma en förändring...

Min erfarenhet är också att man som anhörig kämpar för att förstå varför missbrukaren gör eller säger si eller så... men tänk om det är så att vi faktiskt inte kan förstå. Hur vi än försöker. Ibland är det kanske bättre att acceptera att man faktiskt inte förstår. Och det kan vara okej.

Allt gott!
/Carina

tisdag 16 april 2013

Ilskan och bitterheten efteråt...

Så många anhöriga berättar om ilskan och bitterheten som väller upp efter att missbrukaren har blivit nykter och drogfri. Och det är ofta helt oväntade känslor, för äntligen har det hänt det som man önskat och drömt om hela tiden.

Vad beror det här på?

Jag kan tänka mig flera olika orsaker och ni kanske känner till ännu flera (skriv era tankar i kommentarerna i sådana fall! Kom ihåg, det kan hjälpa andra!)

* Under den aktiva missbruksperioden har de anhöriga undertryckt så mycket känslor för att man har varit så rädd, och i stället haft fullt upp med att försöka hantera rädsla och försöka hjälpa missbrukaren till nykterhet.

* När den primära känslan av rädsla förvinner, då får bitterheten och ilskan plats. Då tillåts den komma fram, den som egentligen skulle ha kommit fram för länge, länge sedan.

* Det blir inte som vi har tänkt oss, fast personen är nykter. Man har byggt upp så många drömmar om hur det ska bli när personen är nykter. Man har levt under lång tid med att vara i andra hand till förmån för alkoholen/drogen. När personen är nykter hoppas man på att relationen/familjen ska komma i första hand. Men i stället blir nykterheten, behandlingen, nya vänner inom behandlingen och att gå på möten den absolut viktigaste för att hålla fast vid nykterhet/drogfrihet. De anhörigas drömmar kommer återigen i andra hand.

* Kanske blir man som anhörig också arg på sig själv? Dels för saker man själv gjort under den aktiva missbruksperioden som inte känns bra, eftersom att under rädsla och stress kan vi göra ett och annat som verkar bra just då men i efterhand visar sig vara mindre bra. Kanske blir vi också arga för att vi ser hur vi har tillåtit oss själva att bli illa behandlade eller utnyttjade, och vi kommer aldrig kunna ta tillbaka den tiden.

* Vi kanske blir besvikna över att personen med missbruksproblematik inte återgäldar för allt vi har ställt upp med under den aktiva missbruksperioden. Och det kommer aldrig finnas tillräckligt många "förlåt" från personen som skadat oss för att läka våra sår.

Av de här anledningarna, och säkert fler anledningar som ni kan komma på, så är det väldigt viktigt att även anhöriga söker hjälp! Både under missbrukets aktiva period och efteråt. Ingen tjänar på, allra minst de anhöriga, att må dåligt och leva med ilska. Vi kan försvara oss med att "det är inte vårat problem, det är inte vi som dricker" men trots det, så kan vi fortfarande ta ansvar för hur vi mår och hur vi hanterar våra känslor. Om man lever kvar i ilska och bitterhet, då låter vi alkoholen och drogerna att fortsätta ha makt över våra liv.

Kommer ni på fler anledningar? Skriv i kommentarerna!

Allt gott!
/Carina

onsdag 10 april 2013

Utdrag ur boken "Släpp kontrollen - Vinn friheten"

Utdrag ur boken ”Släpp kontrollen – Vinn friheten”  För anhöriga påverkade av missbrukets konsekvenser, av Carina Bång.


Är han/hon ”alkoholist”?
 
Den första frågan som dyker upp brukar vara: Är den närstående verkligen ”alkoholist” eller ”missbrukare”? 

Att kunna sätta en etikett på beteendet är inte det som avgör om det är ett problem som behöver åtgärdas eller inte. I stället för att fastna i definitionsfrågan så kan det vara bättre att fråga sig: Skapar konsumtionen eller bruket av alkohol, narkotika eller läkemedel problem? Får det konsekvenser gällande relationer, föräldraskap, ekonomi, arbete eller andra ansvarsområden? Även om en person inte är ”alkoholist” eller ”narkoman” så kan fortfarande bruket av olika beroendeframkallande medel skapa bekymmer, både för individen själv men också för de anhöriga. Som anhörig kan det innebära stora konsekvenser som behöver uppmärksammas, oavsett om personen är exempelvis ”alkoholist” eller inte. 
Boken kan köpas online här

torsdag 4 april 2013

Forskning om barn till alkoholism hos föräldrar

Sitter just nu och pluggar inför en tenta i Rättspsykologi. Där läser jag denna nedslående men viktiga forskningen om att man kan se samband mellan alkoholism hos föräldrarna och barn som har en ökad benägenhet att utveckla beteendemässiga problem såsom antisocialt beteende.

Och att man också ser ett samband mellan antisocialt beteende hos barn och ungdomar om modern lider av depression.

Då tänker jag att som barn till exempelvis en alkoholiserad pappa, finns risken att mamman också utvecklar en depression på grund av alkoholproblemen i familjen. Och den mixen leder då till ökad risk för emotionella och beteendemässiga problem hos barnet.

Återigen visar det hur hela familjen påverkas av att en person har ett missbruksproblem. Och därför behöver hela familjen hjälp!

Vad tänker ni om detta? Skriv och kommentera! :-)

/Carina