söndag 6 december 2015

Vad gäller för LVM och orosanmälningar?

Vad innebär LVM? 
En LVM-anmälan skickas till socialtjänsten ifall en person med beroendeprobematik är i akut behov av tvångsvård. Socialtjänsten gör sedan en utredning, och om det visar sig att personens situation är allvarlig (vilket ofta innebär ett livshotande läge) så skickas en ansökan till förvaltningsrätten. I de flesta fall så godkänns denna ansökan och personen tvångsomhändertas.

Viktigt att veta!
Det många inte vet är att en LVM-anmälan endast kan göras av landsting, myndighetspersoner (vilka har regelbunden kontakt med personer med missbruksproblematik) eller läkare. Med andra ord så kan en privatperson (anhörig) i sig inte skicka in en LVM-anmälan. Det man i stället kan göra är att skicka in en orosanmälan till socialtjänsten. Detta är sorgligt, men viktigt att veta, att anmälan ifrån myndigheter väger tyngre.

En socialsekreterare som kontaktade gällande detta uttryckte sig så här:
"Privatpersoner kan göra orosanmälningar som socialtjänsten bör ta och förhoppningsvis också tar på allvar, det är dock ingenting som per automatik leder till att man öppnar LVM-utredning utan det behövs i de allra flesta fall anmälningar från landsting och/eller polis t.ex. Det är ovanligt att man öppnar utredning om LVM när man enbart har orosanmälningar från en anhörig och gör man det är det egentligen inte utifrån den anmälan (eftersom det inte räknas som en lvm-anmälan) utan utifrån att man som egen myndighet ser behov av utredning om tvångsvård."

Vad du som anhörig kan göra
Men, med denna kunskap så kan man som anhörig ta flera vägar. Förutom en orosanmälan så kan man tala med myndigheter, polis eller en läkare. Företrädesvis ska orosanmälan skriftligen, och beskriva på vilket sätt personen utsätter sin fysiska och psykiska hälsa för allvarlig fara, löper uppenbar risk att förstöra sitt liv eller kan befaras allvarligt skada sig själv eller någon närstående.  Efter att man skickat orosanmälan skriftligen så kan man följa upp med telefonsamtal. Försök förklara hur allvarlig du anser att situation är. Det kan vara svårt, men kräv att få hjälp och be dem att skicka in en LVM-anmälan! Om dessa bedömer att situationen är akut, att personen i fråga är i behov av tvångsvård, är de skyldiga att genast skicka in en anmälan.

Ge inte upp!
Det är tråkigt att man som anhörig inte alltid blir tagen på allvar. Det är trots allt de anhöriga som känner personen med missbruk och situationen allra bäst. Men ge inte upp. Genom att vara medveten om vad du har för rättigheter och vad samhället har för skyldigheter så har du och din närstående möjlighet att få den hjälp som ni har rätt till.

Längre ned har jag klistrat in mer från lagen om du vill läsa!

Och glöm inte:

Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
Socialtjänstlagen
1 § De i 1 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) angivna målen för samhällets socialtjänst skall vara vägledande för all vård som syftar till att hjälpa enskilda människor att komma ifrån missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel. Vården skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet och skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samverkan med den enskilde. Lag (2005:467).
 2 § Vård inom socialtjänsten ges en missbrukare i samförstånd med honom eller henne enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453). En missbrukare skall dock beredas vård oberoende av eget samtycke under de förutsättningar som anges i denna lag (tvångsvård).
   För tvångsvårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen, om inte något annat anges i denna lag. Lag (2005:467).
 3 § Tvångsvården skall syfta till att genom behövliga insatser motivera missbrukaren så att han eller hon kan antas vara i stånd att frivilligt medverka till fortsatt behandling och ta emot stöd för att komma ifrån sitt missbruk. Lag (2005:467).


Beredande av vård
4 § Tvångsvård skall beslutas om,
1. någon till följd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk,
2. vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller på något annat sätt, och
3. han eller hon till följd av missbruket
a) utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,
b) löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller
c) kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.
   Om någon för kortare tid ges vård med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård hindrar detta inte ett beslut om tvångsvård enligt denna lag. Lag (2005:467).
 5 § Förvaltningsrätten beslutar om beredande av tvångsvård. Lag (2009:800).
 6 § Myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt med missbrukare är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de får kännedom om att någon kan antas vara i behov av vård enligt denna lag. Detta skall dock inte gälla myndigheter inom hälso- och sjukvården i vidare mån än som följer av andra stycket.
   En läkare skall genast göra anmälan till socialnämnden, om han eller hon i sin verksamhet kommer i kontakt med någon som kan antas vara i behov av omedelbart omhändertagande enligt 13 § eller vård enligt denna lag och läkaren bedömer att denne inte kan beredas tillfredsställande vård eller behandling genom läkarens egen försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården. Lag (2005:467).
 7 § Socialnämnden skall inleda utredning, när den genom anmälan enligt 6 § eller på något annat sätt har fått kännedom om att det kan finnas skäl att bereda någon tvångsvård.
   Myndigheter som avses i 6 § första stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för en sådan utredning. Lag (1994:96).

Inga kommentarer: