måndag 25 november 2013

Du håller inte på att bli tokig!

Som anhörig kan man ibland tro att man håller på att tappa förståndet. Man tänker märkliga saker, man gör saker som är konstiga och förvirrade och ibland kan man inte koncentrera sig på enkla uppgifter. Har ni varit med om detta?

Men det är inte så konstigt egentligen. Som anhörig lever man ofta med kontsant stress och rädsla. Det är signaler i kroppen som utlöses vid fara och är fullständigt naturliga. Men, det som skiljer sig åt är att en anhörig kan leva med denna känsla av fara i flera år i sträck, medan denna signal i kroppen är egentligen skapad för att man ska bli extra alert vid akut fara. Då fyller den en skyddande funktion. Däremot om vi upplever denna rädsla som gör att vi är på helspänn hela tiden så gör det att hjärnan och kroppen aldrig återhämtar sig. Det leder till att vi kan bli förvirrade, glömska, okoncentrerade, ologiska för hjärnan fungerar inte längre.
Utöver detta, så kan något dramatisk händelse hända, då vi hamnar i akut kris. Detta gör också att vi får kognitiva begränsningar, vilket gör att vi får svårt att uppfatta och tolka all information runt omkring oss.

Om du känner igen det här så håller du alltså inte på att bli tokig! Men du behöver förmodligen hjälp för att kunna påverka din kropp och gärna att lugna ned sig. För många anhöriga har yoga eller mindfulness varit till hjälp. Du behöver hitta din väg!

Mycket stryka!
/Carina

Ps. I tidigare inlägg i bloggen rekommenderar jag en bok om mindfulness samt inlägg mindfulnessövningar, kolla upp om det intresserar dig.

tisdag 19 november 2013

Balans mellan anpassning och gränssättning

Om man utvecklat ett medberoendebeteende är riskerna stor att man anpassar sig överdrivet mycket till andra personer och att man har svårt att kommunicera sina behov och sätta tydliga gränser. Är detta ett problem för dig?

Fundera då gärna på dessa frågor och skriv ned på ett papper dina svar.

Vad blir de kortsiktiga konsekvenserna av att anpassa sig?
Ex. Gör den andre personen nöjd, behöver inte ta en konflikt osv...

Vad blir de långsiktiga konsekvenserna av att anpassa sig?
Ex. Jag tar inte hand om min egen hälsa, jag känner mig utnyttjad osv...

Vad skulle nackdelarna vara med att sätta gränser?
Ex. Kanske starta konflikt, göra någon besviken, få dåligt samvete osv...

Vad skulle fördelarna vara med att sätta gränser?
Ex. Respektera mig själv, ta hand om mina behov, vila när jag behöver det osv...

Vid vilka situationer riskerar du att anpassa dig trots att du inte vill?
Ex. När någon ber om hjälp fast jag inte orkar, när jag behöver städa upp efter någon annan osv...

När sådana situationer dyker upp, hur kan du då svara i situationen för att sätta dina gränser?
Ex. "Nej, tyvärr jag har inte möjlighet idag. Jag kan återkomma om en dag som passar bättre."
"Nej, men tack ändå!"
"Tyvärr kan jag inte lösa det åt dig. Vad har du själv tänkt på för lösningar?"

Om du lyckades sätta tydligare gränser, vad skulle det betyda för dig?

Vad kan ett första steg vara för att börja tydliggöra dina gränser? Inför dig själv och andra?

Lycka till!
/Carina

onsdag 13 november 2013

Det blir bättre om bara...

Det blir bättre...

...om vi bara får semester tillsammans
...om vi får barn
...om vi gifter oss
...om vi bara får bättre ekonomi
...om han/hon hittar någonstans att bo
...om han/hon får det lugnare på jobbet
...om jag inte tjatar och gnäller så mycket
...om jag bara är gladare
...om jag bara visar mera tålamod
...om jag bara visar ännu mera kärlek
...om...
...om...
...om...

Är det verkligen sant?
Eller är det förnekelse?

torsdag 7 november 2013

Varför fortsätta...?

God morgon!

Jag tänkte skriva om något jag nämnt förut. Om idén om att fortsätta hålla fast vid ett tidigare beslut eller löfte trots att det numer kanske innehåller negativa/destruktiva erfarenheter. Och om möjligheten att ta nya beslut.

Flera anhöriga jag pratat med håller fast vid destruktiva beslut eller relationer med en person med missbruks- och beroendeproblem för att de en gång i tiden lovade det. Och långt senare känner de att de tog ett "felaktigt" beslut men att det inte går att ändra på, just för att de lovat.

Men jag tycker tvärtom. Bara för att man tagit ett dåligt beslut tidigare, behöver man inte envisas med att hålla fast vid detta beslut och fortsätta leva med det. Vi hade inte all information och vi har inget facit när vi tog beslutet. Vi tog ett beslut som verkade bra då. Men med mer tid, mer erfarenhet och information så förstår vi i efterhand att det inte var bra. Men att ge upp är ibland bra. Att ge upp kan ge utrymme för nya positiva saker att komma in.

 Varje dag är en möjlighet att ta ett nytt beslut!

/Carina

Tycker du om den här bloggen och tror att den kan hjälpa andra? Sprid den gärna!
Till vänster kan du klicka för att sprida på Facebook och Twitter!
Tack! :-)

tisdag 5 november 2013

Kommunikationskurs "I goda och onda dagar"

Datum ändrat gällande kursen "I goda och onda dagar"

Kursen ”I goda och onda dagar” som ursprungligen kommer från Norge och är en kommunikationskurs för personer som lever tillsammans med en partner med beroende- eller missbruksproblematik.
Kursen hålls i Stockholm med start fre 14/2 2014 kl. 18-20 och lör 15/2 samt sön 16/2 kl. 10-16 i Stockholm. För mer information och anmälan, klicka här:
https://dinkurs.se/19648

Välkommen med frågor om ni undrar något gällande kursen! :-)

fredag 1 november 2013

Komponenter i medberoende

Medberoendebeteenden utvecklas på olika sätt och av olika orsaker. Men ofta kan kärnan vara en låg självkänsla. Orsaken till denna kan vara många, kanske att man är uppväxt i en dysfunktionell familj, eller att man är i en relation där man successivt fått en sämre känsla för sitt egen värde.

Den låga självkänslan leder till att individen inte tar hänsyn till sina egna känslor och behov. I förlängningen kan detta göra att man inte ens vet längre vad man känner längre eller vad man har för behov. De är otydliga för en själv och det gör att man inte heller kan kommunicera dem till andra. Det blir en bristande kommunikation med personer man lever nära, och man faller in i att säga ja när man menar nej och mår dåligt av detta sedan.

Detta i sin tur leder ofta till skam, dåligt samvete, skuldkänslor och gör att man hänger upp sitt välmående på en annan eller andra personer. Man blir beroende av en annan persons gillande/uppskattning/bekräftelse. Utan denna bekräftelse från en annan person kan det kännas som att man går sönder.

När detta händer kan man gå ännu längre, flytta ännu fler gränser, för att få bekräftelsen från den andre, och därmed en tillfällig känsla av självvärde.

För att försöka hålla smärtan borta eller i jakt på känslan av självvärde kan beteenden som kontrollerande och överdrivet omhändertagande utvecklas i tron att vi har makt att styra det som ska ge oss känslan av självvärde genom att kontrollera det som finns utanför oss. Snarare än att börja arbeta inifrån.

Känner ni igen detta? Vad är era erfarenheter? Skriv gärna i kommentarerna! :-)

/Carina
Kan denna blogg vara till hjälp för någon annan? Sprid den gärna!