måndag 26 augusti 2013

Alkohol - Riskbruk, Missbruk, Beroende


Många gånger får jag frågor som "Är han alkoholist?" eller "Hon dricker så här mycket, är det för mycket?"
Numera brukar man tala i termer av Riskbruk - Missbruk - Beroende. Och här har jag hittat ett väldigt bra, översiktligt dokument om detta som är skriven av Centrum för Allmänmedicin i Stockholm.

Den tar upp kvantiteter av hur mycket man dricker och vad det kan räknas som (riskbruk eller mer än det), hälsoproblem och psykiska problem som kan tyda på riskbruk, missbruk eller beroende. Den ger också en överblick över utredning, diagnostik och behandling.

Så, om du sitter och funderar på frågan om alkoholkonsumtionen verkligen är ett problem, läs denna!

http://www.apoteketfarmaci.se/NyheterOchFakta/Farmaci%20Lkemedelsboken/Alkohol%20%C3%94%C3%87%C3%B4%20riskbruk,%20missbruk%20och%20beroende.pdf

På återseende!
/Carina

Ps. Tycker du denna blogg är givande? Sprid den gärna vidare till andra som kan behöva den. Delningslänkar finns på vänster sida!

tisdag 20 augusti 2013

Att våga

Att våga är att bara mista marken för en stund. Men att inte våga något fast man vill, är att förlora sig själv och mer därtill.
 
Adolphson och Falk

onsdag 14 augusti 2013

Betydelsen av socialt stöd

Forskning har visat att socialt stöd bland annat är kopplat till förändrat immunförsvar. Individer som känner sig ensamma eller lever i dåliga äktenskap eller upplever sig ha sämre stöd från andra har också nedsatt immunförsvar. Socialt stöd har också visat sig påverka stressreaktioner i hög grad. Att uppleva socialt stöd ökar vår förmåga att klara av stress. (Stress, kognition och hälsa av Tony Cassidy, 2011)

Varför skriver jag det här?

Därför att många anhöriga isolerar sig. Drar sig undan. Känner skam, vill inte prata med någon av rädsla av att bli värderad, dömd eller få 1000 råd för sin situation trots att man redan har försökt allt. Man håller upp en fin fasad och släpper inte in någon djupare in på livet. Många anhöriga känner sig just ensamma. Trots att det finns över 1,5 miljoner anhöriga i Sverige!

Hur ser ditt sociala stöd och nätverk ut?

Vem kan du ringa när du har det tungt?
Vem kan du umgås med som ger dig energi?
Vem kan du utbyta tankar med?
Vem kan du skratta med?
Vem kan du gråta tillsammans med?
Vem kan ge dig en hjälpande hand?
Vem har liknande intressen som du?

Förhoppningsvis känner du ett starkt och stödjande nätverk! Om inte, vad kan du göra åt det?

Som anhörig finns det exempelvis anhörigföreningar. Exempelvis FMN (Föräldraföreningen mot narkotika), AMD (Anhöriga mot droger), AHA (Anhöriga hjälper anhöriga), Alanon och ACA. Sök på din ort och webben!

För annat stöd, som kanske ger mer energi: Vad har du för intressen? Kan du anmäla dig till en förening? Även på Facebook finns olika intressegrupper, som till exempel promenadgrupper m.m.

Och ibland har vi många bekanta, men ingen som egentligen vet hur det är. Är det dags att släppa in någon på det personliga planet?

Lycka till!
/Carina

torsdag 8 augusti 2013

Lycka nu - praktisk guide i mindfulness

Vilken fin och givande bok! Vill rekommendera "Lycka nu - en praktisk guide i mindfulness" av psykologen Titti Holmer.

Boken ger både kunskap och värdefulla självhjälpsövningar om hur man kan hantera stress, smärta, ångest, ilska m.m. Genom att vara medvetet närvarande i nuet kan vi påverka tillvaron, våra val och lägga ny grund för hur vi vill leva våra liv.

Jag tar med en liten enkel övning från hennes bok:

"Identifiera känsla:
Fråga dig själv: Vad känner du just nu? Vilken känsla? En känsla identifieras genom ett ord - dess namn. Om det är svårt kan du använda dig av uteslutningsmetoden:
Glad?
Intresserad?
Förvånad?
Ledsen?
Rädd?
Arg?
Skamsen?
Fylld av avsky eller äckel?
Kanske lite av varje? Ibland känns det ingenting, man är neutral. Men om du känner något just nu, vilken eller vilka av känslorna är det?
Beskriv hur det känns i kroppen. Notera för dig själv: Detta är sorg - så här känns det."

Idag har jag bestämt mig för att ha det som utmaning, stanna upp - identifiera känsla - sätt namn på känsla!

Vill ni göra den med mig? :-)

Allt gott!
/Carina

fredag 2 augusti 2013

Vem tjänar på att vi tycker synd om?

En liten reflektion som ni gärna får ge respons på... Många anhöriga som jag pratar med fortsätter att tänja sina gränser, gör saker de kanske inte vill för att de tycker synd om personen med missbruk.

Men jag undrar, vem är det egentligen som tjänar på att man tycker synd om honom/henne?

Vad tjänar den anhörige på det? Kanske är det lättare att bära en känsla av medlidande än ilska eller besvikelse... Kanske är det ett sätt att försöka förstå och förklara situationen...

Men vad blir de negativa konsekvenserna? Jag tänker att det kanske göra att vi får ännu svårare att sätta gränser, ännu svårare att lyssna på våra egna behov, mer benägen att städa upp efter konsekvenserna av missbruket.

Vad tjänar personen med missbruket på att någon tycker synd om dem? Ja, de kanske får hjälp med saker de inte orkar ta itu med själva, det kanske plåstrar om dåligt samvete, de kanske blir bemötta med klappar i stället för hårda ord...

Men vad blir de negativa konsekvenserna för personen med missbruk? Dels minskar det ju möjligheten att de får ta ansvar för vad missbruket ger. Det i sin tur kan förlänga idén om att det är inget problem. Men jag inbillar mig att det för självkänslan så måste det vara ganska förminskande också... Och det ger inte heller någon känsla av att kraft och möjligheter. Eller vad tycker ni?

Min idé är att i stället för medlidande och att tycka synd om personen med missbruk låta denne växa och ta ansvar. Förmedla att det är personen själv som har makt att förändra! Att personen har, trots otur och hemska erfarenheter i bagaget, möjlighet att påverka framtiden. Att förmedla att olika val leder till olika konsekvenser. Och det är individen själv som har kapacitet och kraft att göra andra val i framtiden.

Som jag ser det så blir det positivt för både den anhörige och personen med missbruk. Som anhörig kan jag med rak nacke sätta gränser, fokusera på mina egna behov och förmedla kraft och styrka till den andre. Och för personen med missbruk så får denne möjlighet att kliva upp, ta ansvar och inse att de har förmåga att förändra.

Hur tänker ni? Kring att tycka synd om och konsekvenserna av det?

Bästa hälsningar!
/Carina

Ps. Tycker du denna blogg är givande? Sprid den gärna vidare till andra som kan behöva den! Delningslänkar finns i vänstra kolumnen!