Har ni varit med om det någon gång? Att känslorna inte hänger med verkligheten?
Jag ska försöka ge exempel:
Många anhöriga kan ha varit med om att personer i omgivningen säger: "Men du måste lämna honom/henne!" eller "Hur kan du älska honom/henne som har svikit dig så?"
Min slutsats är att känslorna hänger inte med vad som händer i verkligheten. Logiskt kan vi se att det bästa kanske är att lämna, eller att man inte borde älska en person som behandlat en så illa. Men känslorna fattar inte det ännu.
För att ge ett ännu tydligare exempel. Låt oss säga att om någon man älskar avlider, då dör ju inte kärleken för det. Man fortsätter älska personen även om den inte ens finns här i vår verklighet. Alltså, känslorna följer inte verkligheten.
Jag undrar då hur man ska ställa sig till det?
Antar att i vissa fall låter man sig styras av känslorna även om de inte är verklighetsförankrade, och vi vissa fall låter man logiken besluta. Oavsett vad man känner.
Man kanske också kan acceptera att jag känner på ett sätt, men gör på ett annat sätt och att det är okej. De två behöver inte alltid höra ihop.
Hmm... nu svamlar jag kanske...
Vad tycker ni? Har ni exempel på när detta har hänt?
/Carina
4 kommentarer:
Hej! Jag vänder mig till dig efter letat efter information om medberoende. Vet du någonstans man kan finna hjälp? Jag står inte ut längre med detta och vet inte vad jag ska ta mig till.
/theres
Hej Theres och välkommen till min blogg! :-)
Jag vill gärna besvara din fråga, men jag undrar vilken sorts hjälp du söker? Grupper eller individuellt stöd? Där man träffas fysiskt eller via telefon eller mail? Vad känner du att du har behov av?
Svara gärna så ska jag försöka tipsa dig!
Mycket styrka till dig!
/Carina
Klart att känslorna inte hänger med. med en anhörig har man ju så många minnen. minnen som är förankrade med alla sinnen. Att lämna alla dessa känslor minnen upplevelser bakom sig som man delat med en speciell person är som att lämna en del av sitt hjärta i det förflutna medan resten av ens medvetande lever vidare. Minnen är ju till för att delas med någon.Någon som man är tvungen att välja bort för att orka genom dagen för att orka leva!
Håller med Sarah, blev själv änka för 4 år sen och kärleken dog inte för det. Träffade en "ny" man och blev försälskad igen. Han visade sig vara något i stil med psykopat och utsatte mig för psykisk misshandel ett drygt år innan jag klarade av att bryta med honom. Frågade mig själv eftr varje gång - Vill jag leva så här resten av mitt liv? Svaret var alltid -Nej. Men ändå så stannade jag kvar till dess att han gick över gränsen. Ändå så sakanr jag honom och sörjer att det inte fungerade. Känslor är INTE logiska.
Skicka en kommentar