När det kommer till
beroende så är det lätt att börja fokusera på behandlingshemmets
brister, socialtjänsten som inte gjorde det de skulle, den där
flickvännen som ”nog inte var så motiverad”, samhällets ansvar
och så vidare. Men vi kan aldrig veta av vilken anledning människor
slutar eller börjar droga. Sjukdom. Inte sjukdom. Ansvar. Familj.
Eget val. Samhälle. Myndigheter. Kultur. Vi kan aldrig veta med
säkerhet.
Jag skulle bli tokig
om jag började analysera min brors död. Att försöka utröna
varför det blev som det blev. Varför han gjorde som han gjorde. Jag
skulle bli tokig eftersom det skulle vara en omöjlig uppgift. Kanske
hade det blivit annorlunda om han inte hade... om vi bara hade... om
socialtjänsten bara kunde... om skolan i tid hade... Kanske, kanske,
kanske. Man kan få världens proffsigaste hjälp, och ändå ta ett
återfall och dö. Och man kan få uselt bemötande och obefintlig
hjälp, men ändå fixa det. Jag säger det igen: vi kan aldrig veta
med säkerhet.
Alla tycker så
mycket. Om missbruk, beroende, kriminalitet, psykisk ohälsa,
förändring, livet. Både professionella och privatpersoner. De har
teorier om vad som fungerar, vad som behövs och vad som bara
förvärrar allt. Många perspektiv går i linje med varandra, men
ibland står de i motsatsförhållande. Så vad förespråkar jag
själv? Ingenting. Ingen annan kan veta vad som är bäst för dig, i
ditt liv och i dina relationer. Det enda jag vågar mig på att
förespråka är att försöka ta så god hand om dig själv som
möjligt. Vad det innebär är upp till dig att ta reda på. Det
finns inga färdiga svar eller mallar. Både beroende och att vara
anhörig är komplicerat och smärtsamt.
1000 tack Frida för
att du delat med dig av dina tankar och upplevelser som syskon till
en älskad bror med beroendesjukdomen.
Jag kan varmt rekommendera Fridas självbiografi, Min bror tog drogerna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar