Som anhörig kan vi ibland gå hur långt som helst för att försöka rädda den vi älskar. Vi försöker hålla en annan person under vingarna, dag och natt, medan personen själv ofta inte verkar intresserad av att ta hand om sig själv. Då gör vi det.
Som anhörig dräneras jag på energi, ibland kan det kännas som att jag inte har ett eget liv, utan lever enbart för att rädda någon annans liv. I bland kan det leda till att jag blir "möjliggörare".
Har läst en bok som heter Botten upp av Lena Holfve, har ni inte läst den så rekommenderar jag den till er! Den handlar om att vi räddar människor från deras eget ansvar. Vi tar hand om saker som den andre vuxne personen borde ta hand om själva. Vi skyddar dem från konsekvenserna av deras eget missbruk. Och när vi skyddar dem från konsekvenserna av deras missbruk så underlättar vi missbruket. Genom att slippa ta konsekvenserna kan alkoholisten/narkomanen fortsätta dricka/ta droger utan att behöva ta itu med sina problem. Ofta är det vårat dåliga samvete och våra skuldkänslor som tar över handen och gör att vi rycker in och tar hand om missbrukarens liv. Det gör så ont att stå bredvid och vara maktlös.
Men att ta över en annan persons liv hindrar den personen från att ta eget ansvar och att växa. Ju tydligare konsekvenser missbruket får för missbrukaren, ju fortare behöver personen ta itu med problemet. Annars kan han/hon med lätthet hävda att det är inget problem. Maten står ju på bordet, hyran blir betald, huset städat, sociala kontakter skötta, ekonomin fungerar ändå och den beroendes tid och pengar kan gå raka vägen till mer alkohol eller droger.
2 kommentarer:
Ja man är på rymmen från sig själv till slut och dessutom gör det möjligt för den andra att gå under.Men vi reagerar och agerar normalt i en onormal situation.
Det här är oerhört svårt, tycker jag. Att leva i en relation med en missbrukar, är något av det värsta för en människa.
För missbrukaren är lögner, och svek ett sätt att hålla sig trogen drogen, som liksom för honom/henne är själva sjukdomen.
Den medberoende har investerat sin själ och sin kärlek i den andra människan.
Det krävs mod och ärlighet att våga säga till sig själv = den här människan är inte vad jag trodde, han/hon är sas avstängd, inte förmögen till kärlek (just då).
Det är en vanlig handling att då som anhörig vilja förneka för sig själv, genom att omhänderta den andra. För smärtan som vilar därunder (och insikten om att missbrukaren inte är redo att ta emot min kärlek) gör att vi agerar ut ÅT missbrukaren.
Det är en oerhörd smärta att inse att sin älskade är sjuk, och inte är förmögen att älska och vara i den kärlek jag själv trodde, och önskade.
Därför möjliggör vi, enligt mig. Det är det lättaste sättet att hålla ifrån oss sanningen om vår relation.
Det kan ta lång tid att inse något så smärtsamt som att kärleken inte var det vi trodde.
Vår egen önskan och längtan om kärlek är det som står emellan den ärliga insikten om vår relation och våra förväntingar om den.
Önskar alla ett klart medvetande om sig och sina medmänniskor :)
Ji
Skicka en kommentar