Nu är jag fundersam...
Har förstått det som att många tolkar medberoende som om att man samtidigt möjliggör ett missbruk.
Min personliga uppfattning är att man kan vara medberoende utan att för den skull vara möjliggörare. Vad säger ni?
Exempel 1:
Jag kan ligga vaken nätterna igen med ångest och oro för vad missbrukaren gör. Jag är trött och okoncentrerad på dagarna för jag oroar mig så mycket och inte sover. Min mobiltelefon är alltid på, dag som natt, ifall missbrukaren skulle ringa så finns jag alltid ajour. Istället för att sköta mitt jobb sitter jag och kollar på nätet efter behandlingshem, vårdalternativ och stödorganisationer som kan hjälpa missbrukaren. Sedan följer en lång övertalningskampanj där jag försöker få personen att söka hjälp. Jag ställer in kvartssamtalet med mitt barns lärare för att jag akut måste följa missbrukaren till läkaren eller akuten.
Ovanstående exempel ser jag som medberoende.
Exempel 2:
Jag gör allt ovanstående men förutom det så ringer jag även och sjukskriver missbrukaren hos arbetsgivaren ifall du är för full/bakfull för att gå till jobbet, jag ljuger för omgivningen för att skydda missbrukaren (och mig själv) från konsekvenserna av missbruket. Om missbrukaren har skulder så betalar jag dem, hellre det än se dig råka illa ut. Jag torkar upp spyor, tvättar kläder, betalar hyror och försöker få dig att se hel och ren ut. Jag gör allt för att du inte ska få ta de negativa konsekvenserna av missbruket i tron och förhoppningen om att jag gör något gott och att det ska bli bättre.
Ovanstående exempel ser jag som möjliggörare.
Vad tycker ni? Var går skillnaden eller är det samma sak?
2 kommentarer:
Jag tror många tycker att det är samma sak. Men personligen tycker jag att det är stor skillnad. Måste man verkligen släppa taget helt för att hjälpa...kan man inte finnas där ändå och stötta?
Hej
Hittade precis din blogg.
Kul att någon annan också informerar om medberoende och så.
Mvh.
levasommedberoende.blogg.se
Skicka en kommentar