Det finns ett gammalt ordspråk som säger:
"Den som sår förväntan får skörda besvikelse"
Det känns som att det är något anhöriga lever med konstant... Förväntan och förhoppning om att missbrukaren ska bli nykter och drogfri, och blir om och om besviken.
En förväntan om att nu kanske det var sista gången... Nu kanske han/hon verkligen inser att det är allvar och slutar... Nu kanske han/hon inser hur mycket alkoholen och drogerna förstör... Han/hon har lyckats vara ren i flera veckor nu, nu kommer det kanske hålla... Förväntningar och sedan, inte alltför ovanligt när det gäller personermed ett beroende, följer besvikelse...
Har anhöriga för höga förväntningar? Eller för lite kunskap om missbruk och beroende? Eller lever utifrån den goda tron att människor tar logiska beslut? Eller tror att kärleken kan övervinna allt? Vad tror ni?
Sedan, om den beroende äntligen blir nykter och drogfri, då är det inte ovanligt att en ny besvikelse uppstår. Som anhörig, efter att ha levt som nr 3 i många år, där drogen är nr1, missbrukaren nr2 och missbrukaren tar itu med sitt beroende, då har många anhöriga förväntan om att det äntligen ska få bli nr 1. Äntligen försvinner alkoholen som familjeförstörare. Men min kollega Totte, som nu varit nykter och drogfri i många år, säger att även detta är en förväntan som leder till besvikelse. För i det läget blir nykterheten nr 1. Och att arbeta med sig själv, sina känslor och sitt beroende upptar till en början i alla fall missbruakrens fulla tid och energi.
Det var en lite finare omskrivning än vad Totte säger. Han säger egentligen så här: "Tror du att du ska bli nummer 1 bara för att personen blir nykter? Glöm det! Ni kommer intebli nummer 1 då heller, för det är nykterheten."
Hur kan anhöriga förhålla sig till detta? Vad kan man göra och tänka för att skydda sig från besvikelser? Skrivoch berätta hur ni tänker!
Skrivet en varm dag på Bali. Skickar solsken till er!
/Carina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar