Hej kära läsare!
Jag har äran att få presentera min gästskribent - Lelas! Hon har skrivit ned några reflektioner kring medberoende som hon upplevt som gift med en man med alkoholberoende.
Att tillhöra
När jag gick ifrån min första anhörigträff, mådde jag dåligt. Det snurrade i mitt huvud av alla berättelser jag hade fått höra. Jag ville inte vara en av dem. De anhöriga. De medberoende.
När jag har tänkt mig min framtid så har ordet medberoende aldrig funnits med. Alkoholismen har smugit sig in i vårt liv så långsamt, så långsamt, att varken maken eller jag märkte när det hände.
Och samtidigt… deras ord var mina. Jag kunde höra dem säga saker som jag trodde att jag var helt ensam om att tänka. De hade provat allt som jag provat. De hade letat på alla ställen där jag letat. De hade gråtit lika mycket som jag gråtit. De var lika rädda som jag.
Vilken makalös känsla av samhörighet! Att andra delar mina tankar, känslor, erfarenheter, rädslor och skuldkänslor gör att jag får fäste om mitt förstånd igen. Om andra har gått igenom samma sak, då håller jag inte på att bli galen…
När jag ett år senare gick ifrån min sista anhörigträff, mådde jag bra. Min berättelse hade kunnat hjälpa andra att känna hopp. Jag trivs med att tillhöra gemenskapen som vi medberoende utgör.
/Lelas
Tillfrisknande medberoende och lyckligt gift med en just idag nykter alkoholist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar