Måste man stänga dörren?

Anders arbetar som anhörigkonsulent inom kommunen och har skrivit ett intressant gästinlägg idag. Han funderar på de vanliga uttrycken man ofta får höra inom beroendevården:

”Du måste stänga dörren”

”Kom tillbaka när du är motiverad”

”Hen måste nå sin botten”

De här begreppen kommer jag ofta i kontakt med när jag arbetar som anhörigkonsulent. De tåls att reflektera kring, om och om igen. Vad innebär det egentligen? Vad har det för stöd, exempelvis inom forskningen? Funkar det verkligen?

Många gånger har jag träffat anhöriga som fått rådet ”du måste stänga dörren”. Inte ett alldeles lätt beslut för en förälder som är helt förtvivlad. Att sen rådet kommer från professionella inom missbruksvården tycker jag är märkligt (sist hade jag en anhörig som fått just detta råd av en kurator på en beroendemottagning). Är detta det råd som professionella kan ge anhöriga? Blir man motiverad att söka behandling för att någon stänger dörren? Leder det till behandling? Jag är tveksam och även forskningen är tveksam. För några har det kanske hjälpt men långt ifrån alla och därför tycker jag ett generellt råd som detta är fel. Att stänga dörren kan innebära en ännu mer destruktiv livsstil och en ny ”resa” på månader och år. Det innebär också en större kostnad för samhället och i värsta fall till att någon mister sitt liv.

Om någon fattar beslutet att ”stänga dörren” så är det upp till den anhörige. Det är endast den personen som kan fatta det oerhört svåra beslutet, inte någon professionell. Det vi kan göra som professionella är att lyssna på den anhörige, ställa frågor och möjligtvis ge alternativ. Kan man göra på något annat sätt? Time-out i CRAFT programmet tycker jag är ett bra alternativ. Ta en time-out från umgänge under en period för att återhämta sig och för att fundera över situationen? Om du stänger dörren är det ett beslut som du kommer få leva med varje dag och möjligtvis inte riktigt bekväm med om det är någon annan som har gett den anvisningen. Naturligtvis kan det finnas anledning till att ”stänga dörren” men av andra orsaker som exempelvis att man behöver ta hand om sig själv, eller att pga aggressivitet och våld eller för att det finns barn som far illa.

Ett annat begrepp som används inom beroendevården är ”kom tillbaka när du är motiverad”. Först och främst när är någon motiverad?  Genom att säga ”kom tillbaka när du är motiverad” har du redan gjort bedömningen att personen inte är motiverad. Om någon säger: ”jag klarar inte mer, jag måste ha hjälp, jag kommer knarka ihjäl mig” är det i alla fall enligt min uppfattning att vi bör lyssna på den personen även om hen sagt det tusen gånger tidigare och ingenting har hänt. Denna gång kan faktiskt vara sista gången och vägen till ett annat liv och då måste vi i alla fall vara beredda att lyssna. Inte heller kategoriskt säga ”det där har jag hört förut” eller ”du sa likadant för sex månader sedan, men vad har hänt”? Ge hen en chans! Fråga istället ”vad kan jag göra för att hjälpa dig”, utforska, stöd en förändring och hjälp personen att fatta ett beslut. Ett traditionellt synsätt om motivation är att man måste vara motiverad för att det ska vara någon idé med behandling, att vissa är mer mogna än andra till förändring eller att man måste ”bryta” ner personen. En annan syn på motivation är att det inte är någon egenskap och att det går att ”locka fram” förändring och att motivation är en färskvara (inte det där sa du för sex månader sedan). Motivation är något som sker både före, under och efter behandling.

Det sista begreppet ”nå sin botten” är också något som används ofta. Även ”hen måste knarka/supa färdigt”? Jag har lite svårt för resonemanget att man ska behöva gå ned sig totalt innan hjälp erbjuds. Det är väl bättre att få hjälp innan det gått för långt? Man ska alltså låta de negativa konsekvenserna av missbruket växa så att den beroende ”slår i botten” med risk för att personen dör? Ska man låta en ungdom knarka färdigt? Det som förmodligen händer är att ungdomen får ett mer djupgående beroende med allt vad det innebär. Det är en skillnad av att låta någon ta de naturliga konsekvenserna av sitt missbruk och att säga ”hen måste nå sin botten”! Att låta någon nå sin botten är att lämna en person åt sitt öde. Naturliga konsekvenser handlar om att sätta sunda gränser men att vi finns där.

Jag träffade en mamma vars ungdom hade varit med om en traumatisk händelse, en i hans närhet hade dött på grund av sitt drogberoende. I det läget funderade sedan ungdomen om sitt drogberoende och ville ha hjälp. Han verkligen skrek efter hjälp! Vad som hände var att det tog alldeles för lång tid innan man kunde erbjuda honom någon hjälp och efter två-tre veckors drogfrihet fick personen ett återfall och fick tillbringa en natt på akuten. Hade han inte nått sin botten? Vad skulle föräldrarna göra, stänga dörren? Eller har han inte ”knarkat färdigt”? Var han inte tillräckligt motiverad? Problemet i detta fall är att vi är alldeles för långsamma inom missbruksvården innan hjälp erbjuds. Han hade kanske tagit ett återfall ändå eller så hade han valt en annan väg, vem vet? Men att inte göra någonting när någon ber om hjälp tycker jag är det allra största problemet.

Tyvärr är dessa begrepp många gånger (tycker jag) de som styr missbruksvården idag och det finns anledning att ifrågasätta dessa. Faran med att generalisera är att dessa begrepp blir allmänt vedertagna. Inom ”behandlingsvärlden” tror jag det är viktigt att ha en mer individualiserad syn och vi bör starta där klienten befinner sig just nu och arbeta utifrån det och dessutom bör vi bli mer uppmärksamma på när någon verkligen ber om hjälp. Oavsett om det är den som har ett beroendeproblem eller om det är deras anhöriga.

Anders Jensen, Anhörigkonsulent