PTSD och utmattning - Gästinlägg från Spillran

Även denna vecka har Spillran (moderator på Beroendelinjens diskussionsforum) skrivit ett gästinlägg.

Tack för ditt bidrag Spillran! :-)

PTSD & utmattningstillstånd

Många anhöriga drabbas själv av sjukdom som stress, depression, utmattningstillstånd och PTSD (Post Traumatiskt Stress tillstånd). Det är svårt att bli frisk från dessa om man fortsätter i relationen och även efter att en relation är slut kvarstår symtomen ofta i många år, om man får hjälp, i annat fall riskerar symtomen att stanna livet ut och förorsakar stort lidande, funktionsnedsättningar, sänkt livskvalitet mm. Symtomen kan skilja sig år men innebär ofta en ökad stresskänslighet, en känsla av att inte kunna koppla av, en trötthet som man inte kan vila bort, rädsla för oförutsedda ljud, sömnsvårigheter, nedstämdhet/depression, aggressivitet, ångest, senare symtom är kognitiva funktionsnedsättningar (tankeverksamhet, koncentration och minne mfl.), social isolering- man orkar helt enkelt inte träffa vänner och bekanta, fysiska symtom som muskelvärk, huvudvärk, bröstsmärtor, magsmärtor, hjärtklappning, öronsusningar, yrsel, minnesstörningar, högt blodtryck och blodsocker, hormonstörningar mm.

Har man några av dessa symtom och vet att man lever ett stressigt liv så ska man ta det på stort allvar och söka läkare. Dessvärre är inte alla läkare så kunniga och tar inte alltid dessa symtom på allvar. Då gäller det att man inte lyssnar på allt det man tidigare fått höra som att man överdriver mm. Kräv en ny läkare som lyssnar, be om en remiss till psykolog/terapeut. 

I studier har man sett att drygt 60% av dem som drabbas av utmattningstillstånd/depression har en PTSD i botten. PTSD kan komma av allvarliga och/eller upprepade trauman och det är vanligt att man inte ser det man varit med om som trauman i början och helt inriktar sig på måendet här och nu. Får man ingen förbättring bör man diskutera en möjlig feldiagnostisering och få en mer trauma inriktad terapi, det är svårt att hitta den hjälpen, den mesta trauma terapin är riktad mot dem med krigs och flyktingrelaterade trauman. MEN att leva i ett dagligt krig på hemma plan kan många gånger ge större lidande än om hotet kommer utifrån.

Barnen, hur stöttar man dem? Det är svårt och om man tror att man helt lyckas skydda dem mot den andre förälderns destruktivitet så har man fel. Man kan stötta dem, finnas där för dem, prata om problemet men man kan inte ta bort problemet. Däremot kan man förklara varför föräldern gjorde eller sa på ett visst sätt. Att ge en dos extra trygghet, att vara nära barnen, krama dem, sitta nära i soffan om de blivit så stora att de inte kryper upp i knäet längre. Stärka deras självkänsla med beröm, men inte beröm och uppmuntran in absurdum, då kan de vänja sig vid det och inte ta till sig på samma vis eller få en grandios självbild som kan förstöra för dem på andra håll.

Barn som mår dåligt kan dra sig undan och bli tysta och ”snälla” barn, de kan ta över ett föräldraansvar, vilket man som ensam fungerande vuxen i en relation kan tycka är bra, men det är det inte, barn ska vara barn! Barnen kan också bli utåtagerande, bråkiga, få sämre skolresultat mm. Eller söka sig till en trygghet utanför familjen, en kompis och dennes familj, en gängbildning eller ett stort intresse för en hobby.

Alla dessa sätt är naturliga reaktioner på en jobbig hemmiljö och uppmärksammar man att barnet påverkas bör man söka hjälp, BUP kan vara ett alternativ, en del familjerådgivningar vänder sig till hela familjen, socialtjänsten kan ha grupper för barn till missbrukande föräldrar och föräldrar med psykisk sjukdom. Har man gemensam vårdnad om barnen krävs den andre förälderns godkännande i de allra flesta fallen.

Det är inte lätt att stötta sina barn om man själv inte mår bra och kanske har den egna sjukdomen gjort att man har sämre tålamod, sämre ork mm. Om det går så långt har barnet en ytterst utsatt hemmiljö och bör få stöd och hjälp för att kunna uppleva en god livskvalitet. Vi är inte mer än människor som gör så gott vi kan och att leva i en destruktiv relation är så mycket mer än vad man kan förstå om man inte levt i det själv!

Om du inte tar dig själv på allvar, vem ska då göra det? All styrka!

/Spillran

Vill du läsa mer om denna typ av problem så klicka in på Spillrans blogg!

http://spillran-av-mitt-forna-jag.webnode.se/

Destruktiva relationer - Gästinlägg av Spillran

Idag och nästa vecka har fantastiska "Spillran" som är moderator på Beroendelinjen skrivit gästinlägg.

Denna vecka handlar det om destruktiva relationer och nästa vecka handlar det om PTSD och utmattningssymtom.

Destruktiva relationer 

Med destruktiva relationer menar jag de relationer som inte präglas av ömsesidighet, respekt, kärlek, respekt för den andres behov och integritet samt ett ömsesidigt givande och tagande (ibland är den ene stark, ibland den andre). Det kan vara relationer där den ene (eller båda) har missbruksproblem, psykisk sjukdom, personlighetsstörningar (t.ex. drag av psykopati eller narcissism) eller där det förekommer någon typ av misshandel.

Missbruksproblem kan se väldigt olika ut, allt ifrån att personen ständigt är påverkad så det är tydligt att denne är berusad, eller att personen dricker så hen alltid är lite påverkad och omgivningen märker inget. Vi har personerna på parkbänken som också är socialt utslagna och vi har också chefen, företagsledaren, politikern, läraren, läkaren… som kanske dricker på det sätt så ingen misstänker något i första taget. Den anhöriga kanske försöker slå larm eller tala med sin partner men där den anhöriga inte blir hörd, där ingen tror och där ingen lyssnar. Allra minst den som missbrukar. Kanske får den anhöriga höra att det är en överdrift, inte kan xx ha alkoholproblem, hen som är så trevlig. Den anhöriga blir misstrodd.

Många använder sin drog som en slags självmedicinering mot psykisk sjukdom/personlighetsstörning och denna kombination är sällan gynnsam! Risken för misshandel ökar dramatiskt. Misshandel kan se olika ut, fysisk slag, knuffar, nyp, sparkar men den kan också vara passivt fysisk genom att den anhörige förhindras att söka vård, eller att vården bli framskjuten, förhindras av sova, äta mm. Psykisk genom kränkande kommentarer, förnedring, insinueringar, förminskning mm och ofta i kombination med positiva kommentarer och löften som sedan inte hålls. Ekonomisk genom att förövaren tar makten över parets ekonomi och utnyttjar den drabbades tillgångar, lån som tas utan den andres vetskap mm. Materiellt genom att den drabbades saker förstörs, ”försvinner” mm.

Många som står utanför en destruktiv relation ser ofta inte vad som försiggår och när den anhörige ”klagar” är det vanligt att bli bemött med ”LÄMNA HONOM DÅ!” Det är lättare sagt än gjort eftersom destruktiva relationer skapar ett kitt som är så starkt. Den anhörige börjar då tvivla på sig själv och tvivlar på om partnern verkligen dricker så mycket, eller vad hen menar för ibland är hen ju så snäll och ger så mycket beröm. Många drar sig för att lämna eftersom de verkligen vill prova allt innan man ”ger upp”. Självförtroende och självkänsla blir ofta nertryckt i botten, hur ska man klara sig och hur ska partnern klara sig? Hur klarar man ekonomin? Hur ska eventuellt barn reagera och vågar man låta barnen bo hos den förälder som har problem?

Som anhörig kan man få höra att ”du måste släppa taget”, när barnen är hos den andre så måste du koppla bort det! Hur ska man kunna göra det när ens älskade barn kanske far illa?

Det är allt annat än lätt och har partnern psykopatiska drag så är det svårt att vinna över denne, kanske i bästa fall lyckas man överlista om man noga tänker igenom varje steg. Bråk och jobbiga diskussioner löser inget, vissa saker får man helt enkelt bara acceptera och välja att ta striderna om det som är viktigast. Träna på att lägga orden väl så mottagaren ser det som att denne har kommit på det själv. Att vika sig om det blir bråk, släta över, det går inte att vinna ett krig mot en psykopat, sägs det. Man får vara beredd på uppoffringar på ena eller andra planet.

Har man barn ihop får man kanske acceptera att aldrig bli 100% fri, så länge barnen är minderåriga. Psykopaten ger inte upp och släpper inte det som ”tillhör” hen i första taget. Även om det inte är lätt och man kanske inte blir 100% fri så är livet utan en destruktiv person i hushållet VÄLDIGT mycket lättare, trevligare och roligare!

Tack för denna gång! Jag återkommer nästa vecka!

/Spillran

Vill du läsa Spillrans blogg? Klicka in här: http://spillran-av-mitt-forna-jag.webnode.se/