måndag 19 juli 2010

Hur ser verkligheten ut? Egentligen?

Många anhöriga och medberoende förnekar hur verkligheten faktiskt ser ut. Precis som missbrukaren förnekar problemet. Istället håller man fast vid drömmar och förhoppningar. När man inte tar verkligheten för vad den är blir det svårt att ta bra och smarta beslut. Man bortser från viktig fakta.
Så hur ser din verklighet egentligen ut? Ta papper och penna och skriv ned!
Här är några frågor som hjälp på vägen:
- hur mår du och hur har du mått sista 6 månaderna?
- hur många dagar månaden påverkas av missbruket för dig?
- vilka av dina personliga gränser har du klivit över som du aldrig trodde att du skulle rucka på?
- om allt skulle fortsätta som nu, i 2 år till, hur skulle du må då?
- vilka fler påverkas av missbrukets konsekvenser och på vilket sätt? Barn ser och förstår mer än vad man tror...
- vilka människor och åtaganden har du försummat till förmån för missbrukaren och konsekvenser av missbruket?
- vad försöker du styra och kontrollera som ligger utanför din makt?
Hoppas du har modet att vara ärlig! Det kan vara smärtsamt men ger dig möjlighet att ta mer fruktbara beslut om ditt liv och hälsa!

2 kommentarer:

Ji sa...

Blev insprirerad av dig till ett inlägg. Håller på med ett arbete vad gäller dysberoende nu tillsammans med min väninna.

Jag håller med dig, men för mig var det så att jag inte klarade att erkänna hur det 'verkligen' såg ut. Jag vågade inte säga hela sanningen eftersom människor då skulle säga till mig att = lämna!
Vilket jag inte var redo för.


Det tog tid innan jag förstod vilket kaos jag hade levt i, med egentligen alla mina män förutom de fåtal friska relationer jag hade, vilka inte passade mitt destruktiva mönster.

Det gör ont med sanningen, därför förnekar vi, och det är som ett försvar emot sanningen om vår relation. Vare sig vi har en kärleksrelation eller en anhörig.
Det är som en kris, i vilken det finns olika stadier.
Jag önskar att alla vågade se sin egen verklighet, för det är först då vi är fria att göra våra val.

Iallafall var det så för mig :)
Tankar, Ji

Anonym sa...

Japp - Att erkänna betyder att man behöver ta sitt ansvar, att man behöver handla, som ofta betyder: lämna. När vardagen är fylld med att försöka sträva efter "ett normalt liv" - finns ingen ork kvar till planeringen av skilsmässan, bodelningen eller flytt. Dessutom finns oftast ingen som kan hjälpa en eftersom man håller medberoende hemlig...
Därför hoppas man (jag hoppas) på att det är övergående (!) och letar efter ett bra sätt att få ens partner att förstå alvaret utan
att man behöver rasera sin dröm...
Nu var jag i alla fall ärlig med mig själv trots att jag inser hur fel jag tänker :-/