Som kontrast till förra inlägget om "offerkoftan" så ska jag beskriva ett annat beteende som är vanligt hos medberoende. Det brukar kallas att man blir "sjuk i styrka"
Det innebär att man genom att hjälpa människor som är hjälpbehövande själv får bekräftelse och identifierar sig som en stark och duktig person. Genom att se missbrukaren som ett litet sårbart barn som är i behov av omhändertagande får man själv bekräftelsen av att man är stödjande, viktig och man bygger sin självkänsla på detta.
I relation med missbrukaren kan man därför se sig själv som rollen som den starka och ansvarsfulle. På det sättet kan också missbrukaren fortsätta att inte ta ansvar för sitt handlande. För konsekvenserna av missbruket tar den ansvarsfulle och starke anhörige hand om.
Det kan också innebära att om man inte har någon att hjälpa för tillfället, så förlorar man sin känsla för att vara värdefull och känna att det inte finns någon mening med livet.
Att hela tiden vara fokuserad på att hjälpa någon annan kan man på så sätt slippa möta sig själv, sina egna känslor och behov. Man håller sig upptagen med att rädda någon annan och behöver på så sätt inte möta sig själv och vilken situation man egentligen lever i.
Missförstå mig inte, att vara hjälpsam och visa medkänsla är fantastiska egenskaper, och världen skulle vara en bättre plats om vi visade mera av det. Men, när denna hjälpsamhet blir en flykt från sig själv, eller på bekostnad av sin egen hälsa, då kan det vara läga att fundera över sina prioriteringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar