Nu känner jag för att göra upp med en uppfattning jag ofta hör. Den brukar komma i uttryck med liknande uttalanden:
"Han är inte som alla andra alkoholister/narkomaner." Och detta brukar ofta sedan fortsätta med exempelvis: "Han är en fantastisk pappa när han är nykter och en omtänksam och kärleksfull partner och vän... Han är inte som andra alkoholister."
Jag skulle vilja vända på hela perpektivet om att alla alkoholister sover på parkbänken och alla narkomaner håller till på "plattan" och att dessa tydligen inte har några goda egenskaper.
Med erfarenhet av att ha arbetat 10 år inom Kriminalvården och mött 100-tals personer med alkohol- och narkotikaproblematik så skulle jag vilja påstå att nästan alla (med några få undantag) är fantastiska människor när de är nyktra och drogfria. Väldigt fina, känsliga, roliga och omtänksamma människor. Och det är ändå personer där deras problem har blivit så stora att de blivit dömda till fängelse på grund av konsekvenserna av alkohol eller droger.
Så vad jag vill säga med detta är, att även om man är alkoholist eller narkoman eller har sådana problem så kan man ha många fina kvaliteter och egenskaper. Tyvärr förstörs dessa egenskaper av alkoholen eller drogen, när personen är påverkad. Ibland kan även missbrukspersonligheten "stanna kvar" trots att personen är nykter/drogfri. Eller så var det egenskaper som personen hade innan den började använda substanser, men att de kanske försärks av drogerna. Men de har också sina fina egenskaper kvar.
Det är inte svart eller vitt. Ett mynt har alltid två sidor.
Men som anhörig kan vi inte välja vem vi vill ha en relation till. Vill vi ha en relation till den ena sidan av myntet så får vi den andra sidan också.
/Carina
2 kommentarer:
Det är oerhört svårt att acceptera att den man älskar är som vilken annan knarkare som helst. Det gör att hoppet om en förändring krossas när man vet hur statistiken ser ut vad gäller "de vanliga opiatmissbrukarna". Inte gör det saken lättare att "min beroende" själv med näbbar och klor klänger sig fast vid att det minsann är annorlunda just för honom. Det är svåra saker det här, och näst intill helt omöjligt att se om man inte tar tag i sitt eget medborende!
Och trots detta, så finns det "vanliga opiatmissbrukare" som lyckas också. Men det är som du säger en tung match.
Visst vill man, både som anhörig och missbrukaren själv, hålla sig fast vid att det är annorlunda för en själv. Ett försvar. En förnekelse. Det är svårt att acceptera sanningen.
Skicka en kommentar