fredag 2 augusti 2013

Vem tjänar på att vi tycker synd om?

En liten reflektion som ni gärna får ge respons på... Många anhöriga som jag pratar med fortsätter att tänja sina gränser, gör saker de kanske inte vill för att de tycker synd om personen med missbruk.

Men jag undrar, vem är det egentligen som tjänar på att man tycker synd om honom/henne?

Vad tjänar den anhörige på det? Kanske är det lättare att bära en känsla av medlidande än ilska eller besvikelse... Kanske är det ett sätt att försöka förstå och förklara situationen...

Men vad blir de negativa konsekvenserna? Jag tänker att det kanske göra att vi får ännu svårare att sätta gränser, ännu svårare att lyssna på våra egna behov, mer benägen att städa upp efter konsekvenserna av missbruket.

Vad tjänar personen med missbruket på att någon tycker synd om dem? Ja, de kanske får hjälp med saker de inte orkar ta itu med själva, det kanske plåstrar om dåligt samvete, de kanske blir bemötta med klappar i stället för hårda ord...

Men vad blir de negativa konsekvenserna för personen med missbruk? Dels minskar det ju möjligheten att de får ta ansvar för vad missbruket ger. Det i sin tur kan förlänga idén om att det är inget problem. Men jag inbillar mig att det för självkänslan så måste det vara ganska förminskande också... Och det ger inte heller någon känsla av att kraft och möjligheter. Eller vad tycker ni?

Min idé är att i stället för medlidande och att tycka synd om personen med missbruk låta denne växa och ta ansvar. Förmedla att det är personen själv som har makt att förändra! Att personen har, trots otur och hemska erfarenheter i bagaget, möjlighet att påverka framtiden. Att förmedla att olika val leder till olika konsekvenser. Och det är individen själv som har kapacitet och kraft att göra andra val i framtiden.

Som jag ser det så blir det positivt för både den anhörige och personen med missbruk. Som anhörig kan jag med rak nacke sätta gränser, fokusera på mina egna behov och förmedla kraft och styrka till den andre. Och för personen med missbruk så får denne möjlighet att kliva upp, ta ansvar och inse att de har förmåga att förändra.

Hur tänker ni? Kring att tycka synd om och konsekvenserna av det?

Bästa hälsningar!
/Carina

Ps. Tycker du denna blogg är givande? Sprid den gärna vidare till andra som kan behöva den! Delningslänkar finns i vänstra kolumnen!

1 kommentar:

Anonym sa...

Medberoende är väldigt komplex. Jag är medberoende till min man som är passivt agressiv och i förnekelse. Jag utvecklade ett alkoholmissbruk (terapeuten tror att det var min lösning på smärtan) som jag har tagit mig ur men min man står där han stod tidigare och har inte förändrats. För mig har insikten om mitt medberoende varit en stor hjälp för att ta mig ur ett destruktivt beteende och hitta tillbaka till mig själv. Jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv under de senaste månaderna och eftersom jag älskar min man och min familj djupt så vill jag fortsätta leva mitt liv i den här relationen. Vill med mitt inlägg ge medberoendet ett ansikte som man kanske inte alltid normalt förknippar med detta tillstånd.

Maria