Idag kan jag ibland få frågor från dem som känner mig väl, varför jag väljer att sitta inomhus när solen skiner för att skriva till anhöriga till personer med missbruk. Eller varför jag väljer att hålla kurser på min fritid fast jag redan har fullt upp. Eller varför jag sitter på kaféer och skriver böcker när jag kunnat fika med en vän.
Svaret är fortfarande detsamma: ”Jag ska bekämpa droger”. Men nu har jag fått mer erfarenhet och insikt både genom yrkesval och nära relationer hur kolsvart destruktivt beroende är. För individen själv och alla som lever nära som befinner sig i den känslomässiga berg- och dalbanan av rädsla, sorg, hopp, besvikelse, omtanke och krossade drömmar.
Under de år jag arbetade i narkomanvårdsteamet på häktet mötte jag många underbara människor, som av olika orsaker hamnat i drogträsket. Och med glädje har jag fått veta att jag hjälpte många av dem att välja livet. Till min sorg har jag också förlorat några fina människor till drogernas ultimata slut. De har en plats i mitt hjärta.
Jag brinner för detta, därför att jag vet att det finns lösningar och det finns hjälp. Jag tänker inte ge upp, för jag vet att det finns vägar till ett bättre, längre och meningsfullare liv.
Jag kommer fortsätta för att jag vet att det gör skillnad, oavsett om det är för att stödja personen som äger problemet, den som missbrukar, eller om det är för hjälpa de anhöriga i relationen till den person de håller kär.
Så egentligen har inte så mycket hänt sedan jag var 16 år, jag tänker fortsätta bekämpa droger!
Tillsammans är vi starka!
/Carina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar