8 tips till föräldrar till barn med ADHD

Många föräldrar till ungdomar med beroendeproblematik vittnar om att alkohol- eller drogkonsumtionen inte är den enda svårigheten. Många gånger föreligger det också en neuropsykiatrisk problematik i grunden. I detta inlägg tittar vi lite extra på ADHD. 

I en studie vid Karlstads universitet hade man som syfte att ta reda på hur livskvalitén ser ut för familjemedlemmar till barn som har diagnostiserats med ADHD. Majoriteten av de tillfrågade beskrev sin livstillvaro som mycket oförutsägbar; de var tvungna att ständigt anpassa vardagen efter hur deras barns symptom yttrade sig just då. Detta kom att påverka deras egna personliga och sociala liv. I korthet så kan vardagen för anhöriga till personer med ADHD vara krävande. Det är viktigt att ha både acceptans och stöd i åtanke, från familjemedlemmarna själva, från skolan, professionell vård och andra sociala nätverk som barnet kan tänkas ha. 

1.  Läs på! 
Det finns många bra böcker, hemsidor, artiklar och poddar där du kan finna information om sjukdomen. Lär dig så mycket du kan. Kom ihåg att vara kritisk till det du läser och hör, det finns många åsikter och rent av falska påståenden då det kommer till just ADHD.

2.  Ha god kontakt med sjukvården
Se till att ditt barn får en bra läkarkontakt som ni båda finner förtroende för och som ni kan samtala med om bland annat eventuell medicinering och barnets situation och utveckling.

3.  Prata med skolan
Lärare kan ge insikt i hur ditt barn utvecklas och hur denne fungerar i klassrummet. Se till att hålla kontakt med skolan och lärarna och följ ditt barns framsteg och utveckling. Lyssna på läraren, som i många fall kan ha upptäckt sådant som visar sig mer tydligt i skolmiljö än i hemmamiljö.

4.  Prata med andra
Prata med utomstående som om ditt barns och din situation. Kanske finns det någon som är införstådd i ämnet som kan hjälpa dig att hantera vardagen? Det finns oerhört många föräldrar som sitter i en liknande sits. Fråga om hjälp och undersök möjligheterna för avlastning ibland.

5.  Träna på verktyg för god kommunikation
Tala med en låg och neutral röst och tala långsamt, titta barnet i ögonen och var kortfattad och saklig i det du vill förmedla. Var lugn och använd dig inte av hot. Använd dig av ”jag-uttalanden” (exempelvis ”Jag blir glad när du gör så här…”, i stället för ”Du får inte göra så…”). Lyssna på ditt barn, ställ frågor, var öppen för diskussion, dela idéer och lös problem tillsammans!

6.  Skapa rutiner, struktur och planering 

Bygg olika rutiner och hjälp ditt barn med att klara av olika uppgifter. Sätt upp lappar eller bilder som påminnelser. Ta dig tid att bygga en daglig rutin som fungerar både för barnet och för hela familjen. Planera barnets vardag tillsammans! Var noga med att eventuella krav som ställs på barnet bör vara realistiska; var lyhörd för vad ditt barn klarar och inte klarar av. Strukturera upp en lugn, stressfri miljö i hemmet.

7.  Belöna & uppmuntra positiva beteenden
Det kan räcka med ett vänligt, uppmuntrande ord vid de till fällen barnet uppnår något av sina mål. Sätt även gränser för sådant som inte är okej och försök sedan att ignorera negativa ”problembeteenden” som kan uppstå, detta kommer att resultera i att barnet märker vilka beteenden som lönar sig och vilka som inte gör det.

8.  Glöm inte bort dig själv! 
Föräldrar tenderar att glömma bort att man behöver ta hand om sig själv också. Leta efter sociala nätverk, stödgrupper och gemenskaper som du blir en del av. Be om hjälp och avlastning. Vuxenlivet kräver stort ansvar och ibland kan man bara behöva en paus från alla bördor. Planera för ditt välbefinnande!

Kom ihåg, acceptera att ditt barn faktiskt har fått diagnosen. Denna diagnos innebär också många styrkor och talanger. Arbeta tillsammans med ditt barn för att svårigheter ska bli lättare att hantera. Personen är inte sin diagnos. En person med ADHD kan få ett exakt lika funktionellt liv som vem som helst, även om det kanske kräver lite ansträngning för att nå dit. Du som förälder har under barnets unga år en stor möjlighet att stödja henne/honom i att hantera funktionsnedsättningen och förvandla den till någonting positivt. Med rätt verktyg kan faktiskt ADHD vara gynnsamt, många lär sig att fånga upp och bejaka den energi som man har och sedan rikta den till positiv utveckling! Se och uppmärksamma ditt barns styrkor och hjälp ditt barn att växa!

Ta hand om familjen och er själva! 

Utländska källor:

http://adc.bmj.com/content/90/suppl_1/i2.full 

https://www.quillivantxr-quillichewer.com/about-adhd/discussion-guides 

https://www.quillivantxr-quillichewer.com/about-adhd/adhd-support 

http://time.com/growing-up-with-adhd/ 

http://www.myvmc.com/lifestyles/the-family-impact-of-attention-deficit-hyperactivity-disorder-adhd/ 

http://www.helpforadd.com/add-impact-on-siblings/ 

kau.diva-portal.org/smash/get/diva2:697269/FULLTEXT01.pdf

Svenska Källor:

http://www.can.se/Tidskriften-AoN/ADHD-och-Missbruk/Hog-risk-att-utveckla-missbruk/ 

https://psychcentral.com/lib/is-adult-adhd-linked-to-addiction/ 

http://www.levamedadhd.se/att-leva-med-adhd/prata-om-adhd-i-familjen/tips-foer-foeraeldrar/ 

http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Infoteket/Funktionsnedsattningar/Neurospykiatriska-funktionsnedsattningar/Rad-till-foraldrar-vid-adhdadd---Uppdaterat/

1 sak är klar!

7 tips på vad du kan göra och inte göra för att hantera en närstående med alkohol- eller drogproblem

Det finns många saker som man som anhörig kan göra, och inte göra, för att hantera en närståendes beroende. Med det sagt så är det viktigt att komma ihåg att vi alla är olika och våra relationer skiljer sig åt. En metod som fungerar för en viss anhörig kanske inte alls fungerar för en annan, precis på samma sätt som en specifik behandlingsmetod kan hjälpa en viss person med beroende, medan den inte ger något resultat för en annan. Därför ska man akta sig för att säga åt andra hur de ska bete sig och agera. 

Nedan kommer ett antal tips till dig som anhörig för att hantera den situation som du befinner dig i. Man behöver inte se dessa som skrivna i sten, däremot så kan det vara bra att börja någonstans för att sedan kunna gå vidare och hitta sin egen väg. 

1. Vad du kan göra

Försök att följa din egen väg och dina värderingar, gör det du tror på och det du i hjärtat känner är rätt. Det kan vara svårt, men försök att inte låta din närstående med beroendeproblematik styra dig ”ur kurs”. Låt inte personen övertyga dig om att du har fel eller gör fel. Det är bara du som innerst inne kan veta vad som påverkar dig positivt eller negativt och vad du mår bra av. Försök att uppehålla ett så pass hälsosamt liv du bara kan, det handlar inte bara om att ta hand om din fysiska hälsa men även din psykiska. Om du känner att du mår väldigt dåligt eller om ingenting blir bättre, då rekommenderar jag att du söker professionell hjälp!

2. Vad du bör undvika att göra

Om din närstående har sagt att hon eller han ska sluta använda alkohol eller droger, förvänta dig inga omedelbara resultat. Tjata inte på personen om att hon eller han ska sluta. Tjat, anklagande och skuldbeläggande brukar inte hjälpa till förändring. Berätta hellre om din oro och omtanke, exempelvis genom att säga: ”Jag är så rädd om dig, och alkoholkonsumtionen påverkar hela familjen. Jag tror att vi alla skulle må bättre om du sökte hjälp för detta”. Undvik ultimatum som du inte kan hålla, exempelvis: ”Slutar du inte att dricka så lämnar jag dig”. Uttala bara ultimatum som du är säker på att du kan hålla, annars blir det bara tomma hot. 

Vad du kan göra för att både hjälpa både dig själv och din närstående:

3. Undvik att klandra dig själv

Kom ihåg att du inte kan styra över någon annans handlingar! Du kan inte tvinga någon att ändra på sig, vilket också betyder att det inte heller är ditt fel om personen väljer att dricka/ta droger.

4. Arbeta aldrig hårdare än personen du försöker hjälpa! 

Det är endast personen själv som kan göra ”grovjobbet” då det kommer till att sluta. Du kan inte tvinga personen att ändra på sig, du kommer bara att kämpa förgäves. Det är personen själv som måste göra valet och genomföra kampen och förändringen. 

5. Ta din egen tid för att återhämta dig

Att bo med och ta hand om en person med beroende kan vara väldigt ansträngande. Ta hand om dig själv, ge dig själv egen-tid och försök koppla av då och då. Gör någonting som du tycker är roligt och som får dig att må bra. 

6. Bete dig på samma sätt mot personen som om denne hade haft en allvarlig sjukdom

Hur skulle du agera om din närstående hade diagnostiserats med en hjärtsjukdom eller diabetes? Beroende är en sjukdom i hjärnan. Alkohol och droger bygger om hjärnan och det skapas ett tvång efter drogen. Att inse att personen faktiskt är sjuk kan göra att det hela blir lättare att hantera.  

7. Ha tålamod

Allt tar tid, särskilt återhämtning från ett beroende. Ingen förändras över en natt! 

Kom ihåg, du är viktig!

Ta hand om dig!

/Carina

Konsten att förlåta

Många anhöriga till personer som lider av beroendeproblematik utsätts ofta för lögner och svek under tiden personen är aktiv i sitt alkohol- eller droganvändande. Sorgen och ilskan av att en person som står en nära behandlar en illa kan vara svår att leva med. Alla de känslor som uppstår kan efter en längre tid leda till negativa konsekvenser för hälsan, det bryter ner oss både psykiskt och fysiskt. Därför är acceptans och förlåtelse oerhört viktigt för att tillåta sig själv att läka. Men det uppstår ofta förvirring om vad förlåtelse verkligen betyder. Att förlåta innebär inte alltid att vi måste glömma någon annans handlingar eller de skador som de har orsakat, utan mer om att hjälpa sig själv att finna ro. Det innebär att frigöra sig från de återkommande negativa tankarna som tär på oss. 

Negativitet och ilska

Att uttrycka sig i positiva fraser och tänka positiva tankar är någonting som har visat sig vara hjälpsamt, till skillnad från att använda sig av negativa ord och tankar. Negativiteten i hjärnan kommer till slut förvandlas till känslor som blir en del av dig. "Att hålla fast i ilska är giftigt", skrev författaren Mitch Albom. "Den äter på dig inifrån. Vi tror att hat är ett vapen som angriper den personen som skadat oss, men hat är som ett böjt knivblad, och den skada vi gör, den gör vi mot oss själva".

När vi försöker ”förlåta våra fiender," avstår vi önskan om hämnd, den där ständiga känslan av att vi vill att någonting ont ska hända personen som har gjort oss illa. Genom empati skapar vi förståelse och på samma gång sätter vi upp gränser för hur vi vill bli behandlade i framtiden.

Förlåtelse för tidigt

Om vi har blivit svikna är det naturligt att känna smärta. Och, förlåtelse som kommer alldeles för tidigt kan förtrycka den vreden som behövs för förändring och acceptans. Ibland behöver vi få ut vår ilska för att bekräfta vår självrespekt. Ibland behöver man få använda sin ilska för att kunna agera.

Förlåtelse för sent

Om du har undanhållit din förlåtelse alldeles för länge kommer det leda till bitterhet. Många anhöriga är helt upptagna med förbittringen och återskapar de negativa minnena och sveken i deras inre om och om igen, på grund av att de inte vill visa sin ilska utåt. Kanske är man rädd för konflikter, att ens närstående ska upprepa samma beteende eller bli destruktiv och börja dricka/ta droger. Då håller man i stället allting inne. Bitterhet kan försvinna om vi ger oss själva tillåtelse att vara arga och låta känslorna av ilska och sorg flöda.

Konsten att förlåta

Det krävs ofta medveten reflektion, ett beslut, att förlåta och att släppa taget.
 

Reflektera över hur eventuell förbittring och ilska avgränsar ditt liv på ett negativt sätt. Skriv ner om du känner att det hjälper.

Kom ihåg att andras beteende inte är ditt ansvar och när du har gjort det så kan du reflektera över hur du själv kan ha bidragit till situationen som uppstod. Om du misslyckades med att tydligt redogöra för personen vad du hade för förväntningar, krav och gränser, så kanske det finns mer till situationen än vad som ligger på ytan.

Försök att se det från den andra personens synvinkel, försökte han eller hon avsiktligt att skada dig? Eller agerade personen utifrån beroendesjukdomen? Det behöver inte betyda att vi tycker att det finns en ursäkt för personens agerande eller att det är okej att det händer igen, men tydliggör om personen gjorde det medvetet för att vara elak mot just dig, eller om det berodde på någonting annat.

Att lära sig att förlåta sig själv

Ibland kan vi behöva förlåta oss själva, innan vi är redo att förlåta någon annan. Bitterhet och ilska bibehålls ofta för att vi vill undvika att ta ansvar för våra egna handlingar, för den delen som vi själva spelade. I vissa fall har vi ingen del i det som hänt, men om vi har det så är det skönt att ta ansvar för den. Det kan vara svårare att förlåta oss själva än någon annan, men det är avgörande, både för dig och alla parter som är inblandade.

Försoning och acceptans

Och slutligen finns försoningen, som innebär att den andra personen tar ansvar för sina handlingar, gottgör vad den gjort och inte upprepar sitt beteende. Men, försoning behöver inte följa förlåtelse. Kanske uppstår ingen försoning, kanske har vi kommit till acceptans med och erkänt att personen inte kommer att förändras. Genom att göra detta kan vi lägga grunden för acceptans av verkligheten, släppa taget och låta personen själv möta konsekvenserna av sina handlingar. Nyckeln till förlåtelse är att acceptera att din närståendes beteenden är bristfälliga eller negativa. Denna acceptans öppnar upp dörren till din egen utveckling och dina val till hur du vill förhålla dig till situationen.  


Sprid gärna bloggen vidare om du tror att det finns någon annan som kan bli hjälpt av informationen! Du kan även hitta mig på Facebook: Coaching & Motivation Scandinavia AB.

Tack för att ni finns kära läsare, ta hand om er! Ni är viktiga.
/Carina  
 

Får du ta mycket skit?

Många anhöriga (nästan alla) får stora doser av anklagelser av sin närstående med beroendeproblem. Det kan vara allt mellan himmel och jord som denne anser att den anhöriga har gjort, och det gör naturligtvis ont. Och det kan många gånger kännas orättvist. Man känner inom sig att anklagelserna är felaktiga, att de sätter ljuset på fel ställe, men ändå tar man lätt på sig skulden. Man hamnar i försvar och försöker korrigera sina handlingar, i hopp om att saker och ting ska bli bättre, att personen man bryr sig om kanske ska dricka mindre eller ta mindre droger.

Här är exempel på anklagelser som är vanliga:

”Det är ditt fel att jag mår så dåligt!”

”Om du inte hade gjort/sagt si eller så när jag var barn, då hade jag inte haft sådan ångest idag” (som gör att personen dricker/tar droger)

”Om du bara hade ställt upp för mig mera.”

”Det är ditt fel att jag inte har råd med mat, hade du bara lånat mig pengar så hade jag inte behövt svälta ihjäl.”

”Om du inte hade varit så sur och gnällig hade jag inte behövt dricka.”

”Det är ditt fel att jag inte har någonstans att bo…”

”Det är du som är överkänslig och har problem, sök terapi.”

Och så vidare. Teman för anklagelser är oändliga. Du har säkert egna exempel från din relation med din närstående.

OBS! DET ÄR ALDRIG DEN ANHÖRIGAS FEL! 

Det är inte du som anhörig som tvingar den närstående att dricka eller ta droger. Att må dåligt, ha ekonomiska skulder, känna ångest, inte ha någonstans att bo o.s.v brukar oftast vara naturliga konsekvenser av just alkoholen eller drogen. Inget annat.

Skulle personen bli nykter och drogfri skulle sannolikt hon eller han må bättre, kunna hantera sina känslor på ett annat sätt (även motgångar), ha mer pengar över och få möjlighet till boende, arbete, goda relationer, bättre fysisk och psykisk hälsa. 

VARFÖR LÄGGER DE SKULDEN PÅ DE ANHÖRIGA?

Det gör man av flera olika orsaker:

1. En människa som själv är full av skam och skuld, klarar inte av att vara positiv och stödjande mot andra. De projicerar ofta sin skam och skuld på andra.

2. De riktar om uppmärksamheten från dem själva till något annat/någon annan. Vilket gör att de själva slipper analysera sina egna problem. I stället fokuserar man om problemet och lägger det på den anhöriga, som då hamnar i försvar. Då har strålkastaren riktats på den anhöriga.

3. Personen med beroendeproblem lägger ansvaret för problemen utanför sig själv. De undviker därmed att göra en förändring för att ta itu med problemen. I stället försöker den anhöriga springa omkring och lösa dessa, trots att det inte är deras problem. Det gör att personen med beroende kan fortsätta lite till, utan att bli störd.

Säkerligen finns det fler orsaker till att personen med beroende lägger skuld och ansvar på andra, men det här är några vanliga orsaker.

HUR KAN DEN ANHÖRIGA HANTERA DETTA?

1. Jag repeterar: Det är inte ditt fel och inte heller ditt ansvar! Tänk dig en mur som reser sig mellan dig och den som anklagar dig. Det är din skyddsmur, låt inget tränga igenom den.

2. Svara med förståelse och sedan öppna frågor. Öppna frågor börjar ofta med HUR, VAD, PÅ VILKET SÄTT?

LÄGG TILLBAKA ANSVARET där det hör hemma igen.

Exempel:

”Jag är ledsen att höra att du mår så dåligt, vad för slags hjälp kan du söka för din ångest?”

”Det måste vara svårt att ha så dålig ekonomi, vilka förändringar behöver du göra för att få bättre ekonomi?”

”Vad jobbigt att du inte har pengar till mat. Vad behöver du prioritera bort för att kunna ha pengar till mat?”

”Vad synd att du använder alkohol som tröst. Vad tror du skulle kunna förbättra vår relation?”

”Du har rätt, jag mår dåligt i relationen och skulle nog behöva hjälp med det. Vad kan du göra för att hantera dina problem?”

”Jag är ledsen att du tycker att du hade en svår uppväxt. Nu är du äldre, vad behöver du göra för att må bättre i ditt liv?”

”Jag förstår att du behöver någonstans att bo. Vad behöver du göra för förändringar för att kunna få och sedan behålla en bostad?”

Ja, ni förstår grejen. Visa förståelse och sedan lägg tillbaka ansvaret genom en öppen fråga. 

Ansvaret och skulden för en annan persons alkohol- eller drogkonsumtion ska aldrig ligga kvar längre än en mikrosekund i den anhörigas knä. Den ska omedelbart bollas tillbaka till personen som äger problemet och som faktiskt kan göra något åt det.

Det är på plats med en liten varning här! När du som anhörig lägger tillbaka ansvaret så fungerar inte anklagelserna som de är vana vid. Det brukar ju hjälpa dem att minska egen skuld och sätta strålkastaren på någon annan. Nu kommer bollen tillbaka till dem. Det kan göra att personen med beroende blir irriterad och triggar upp sitt spel. Kanske kastar personen ännu mera anklagelser emot dig. Var beredd! Orkar du inte lyssna på projiceringarna, be om att ni pratar om detta vid annat tillfälle när det finns bättre förutsättningar för ett bra samtal. Lägg på luren eller gå därifrån. Du behöver inte lyssna på resten, du kommer bara må sämre av det.

Stå stark. Bygg upp din skyddsmur och sätt på skyddsutrustningen. Lägg ansvaret där det hör hemma!

5 tips som kan vara till hjälp i förhållningssättet till en närstående med beroendeproblem!

I boken Sober for good av Anne Fletcher har hon intervjuat och samlat in information från alla ledande experter inom beroendeproblematik, samt de som har haft ett alkohol- eller drogberoende men nu är nyktra.

Överlag betonar personer som har återhämtat sig vikten av att lägga ansvaret för beroendet på den beroende själv, och inte på den anhörige. De belyser att vi alla är olika och att det därför inte bara finns en väg att gå. 

Detta leder till att det behövs många olika - och ibland komplexa - strategier. Det som fungerar för en person med beroende som har en fungerande vardag och som är medveten om sitt problem fungerar förmodligen inte på någon som har det svårt att ta sig igenom vardagen och som ständigt förnekar sin beroendeproblematik.  

Här kommer 5 tips som fokuserar på hur anhöriga kan förhålla sig till sin närstående.

1. Gör det inte enkelt för personen att fortsätta med alkohol- eller drogkonsumtionen

Täck inte upp för personen. Låt han eller hon själva ansvara över sina handlingar. Här kommer ett tänkvärt citat av Herb. N: "Acceptera ditt ansvar, om något, för att inte möjliggöra beroendet. Överlåt sedan 100 % av ansvaret till den beroende. Han/hon får det då omöjligt att använda sig av dig som en ursäkt." ("Möjliggöra" innebär att skydda personen från de negativa konsekvenserna av beroendet).

 
2. "Försäkra personen om att du älskar henne eller honom - att du kommer finnas där, men inte göra allt" 

Kärleken från familjen kan vara avgörande för personens tillfrisknade. Det betyder dock inte att beroendet bör accepteras. Ett sätt att uttrycka kärlek och uppmuntran är att positivt bemöta ett nyktert beteende. Hitta vägar för att umgås när personen är nykter/drogfri. Uttryck din glädje när personen inte är påverkad, exempelvis genom att säga "Det är så trevligt att umgås med dig när du är nykter!". 


3. Sluta gnälla, kritisera, predika eller klaga

Att gnälla, bedja, slänga alkohol eller droger eller att besviket påminna personen om vad som hände sist han/hon var påverkad brukar inte vara till någon hjälp. Kanske har du försökt med det och kanske har du själv insett att det inte lett till någon förändring. En numera nykter person berättar: "Ju mer press jag kände på att dra ned på eller sluta med alkoholen, desto mer förnekade jag att jag hade ett problem. Mitt råd är: pressa inte". 

Genom att jobba med familjer med missbruksproblem har Robert J. Meyers, grundaren till CRAFT, funnit att det är långt mer effektivt att identifiera särskilda beteendeproblem som uppstår på grund av alkoholen och tydliggöra hur du som anhörig mår av detta. Den nyktra alkoholisten Clare J. säger: 

"Låt han eller hon förstå när en specifik alkoholrelaterad olycka hänt - men var objektiv och neutral, gnäll inte." Du kan till exempel säga, "Igår när du körde hem från festen var jag riktigt orolig att du kanske skulle bli stoppad av polisen eller vara med om en trafikolycka." 

Istället för att klaga på alkohol/drogkonsumtionen, uttryck dina känslor och gör personen uppmärksam på hur du mår i situationer när hans/hennes beroende är inblandat.


4. Adressera problemet direkt

Om och om igen nämner personer som har återhämtat sig från ett beroende följande: "Låt den närstående veta att du är medveten om dennes problem, jag trodde jag lurade alla, och mina anhöriga upplyste mig aldrig om motsatsen."  

En person som tidigare har lidit av ett alkoholberoende men nu har tillfrisknat berättar:  

"När jag ringde min syster två nätter i rad och berättade exakt samma sak för henne önskade jag att hon hade konfronterat mig. Hon visste att jag var full, men nämnde det inte. Flera andra spenderade massa tid med att prata med mig i telefon när jag var full, men konfronterade mig aldrig. Jag tror att om någon hade gjort det så hade jag insett mitt problem tidigare. Till exempel vägrat prata med mig i telefon tills jag var nykter."

Var öppen för att prata om problemet - det gör ofta den närstående obekväm, men det måste göras. Förklara att du tror att hon eller han har ett problem. Och var konstruktiv; förklara tydligt vad det är i personens beteende som får dig att tro det. Be dem söka hjälp! Att ignorera problemet gör det inte bättre.  

5. Sök hjälp!  

Gå med i en anhöriggrupp, läs böcker, gå i terapi, prata med vänner och arbeta för att du själv ska bli stark och förbättra ditt eget välbefinnande. Det gör det lättare att hantera negativa situationer. Många före detta alkohol- och drogberoende betonar vikten av att deras anhöriga behöver söka hjälp för sitt eget välmående.


Ta hand om er! 
/Carina  


Tycker du att denna blogg är till hjälp och tror att någon annan skulle må bra av att läsa den? Tipsa dem genom exempelvis min Facebook-sida

Passiv aggressivitet och beroende

Har du som anhörig blivit utsatt för passiv aggressivitet någon gång? Det kan vara svårt att peka ut exakt när det har hänt eftersom det i många fall är en pågående process i det vardagliga livet och i relationen till den närstående. Det kan snarare ta sig i uttryck av att man känner en hård klump i magen eller att man känner sig illa till mods. Vanligt är att man märker att man kanske har gått med på någonting som man egentligen inte vill göra eller att man har gått emot sina egna principer.

Passiv aggressivitet tar sig ofta i uttryck i form av en "tyst" och envis motvilja att försöka hitta lösningar, se situationen från olika perspektiv eller att lyssna på andras åsikter. Syftet med denna envisa tystnad kan bland annat vara att personen i ilska vill straffa den anhörige eller få sin vilja igenom genom att driva den anhörige till att ge upp.

Ofta lider personer som uttrycker passiv aggressivitet av stor osäkerhet eller låg självkänsla. De är sällan tydliga i sin kommunikation utan tycker i stället att omgivningen borde förstå hur de känner eller vad de behöver. Detta driver ofta de anhöriga till en situation där de hela tiden tvingas gissa sig till vad personen menar, lista ut vad personen är irriterad över och vilka behov som han eller hon har.