Den frågan dök upp på diskussionsforumet på Beroendelinjen. Jag tror det. Min uppfattning är att medberoende är ett beteende man utvecklar under vissa livsomständigheter i relation till någon annan.Kanske är det inte alla som skulle stanna kvar i en ny relation där man upptäcker att partnern har ett missbruk/beroende av alkohol eller droger. Många skulle nog vid en sådan situation känna att de behöver skydda sig själva, och därför avsluta relationen.
Men jag tror att gäller relationen ens egna barn eller föräldrar, då är nog risken hög att man utvecklar ett medberoendebeteende.
Därför är det så viktigt att anhöriga också får hjälp! I ett tidigt stadie. Så att anhöriga får stöd och kunskap för hur de ska förhålla sig och hantera situationen.
Det kan ju också vara en relation man har haft i många många år och nära anhörige utvecklar ett beroende/missbruk långt senare i livet. Inget man hade kunnat ana i början av relationen. Utan något som utvecklar sig smygande och sakta under lång tid. Och för oss anhöriga så hindrar skammen oss att prata om situationen och söka hjälp. Vi försöker istället tysta ned det, skydda sig bakom en fasad och problemet under fasaden blir bara värre. Och när den är akut söker man hjälp.
I den enkätundersökning som Ann-Charlotte Johansson (http://www.viljautveckla.se/) och jag gjorde under våren -09 så kunde vi också se i enkätsvaren många personer som växt upp med missbrukande föräldrar sedan inledde relationer med en partner med missbruksproblematik. Det sägs att vi attraheras av det vi känner igen. Kanske är det så att man redan som barn tog/fick rollen som beskyddande och vårdande om sina föräldrar. Och att man senare i livet söker sig till den rollen för den känner man igen. Den är man trygg med. Även om allt annat kan vara otryggt.
Vad tror ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar