För anhöriga är det lätt att tänja sina gränser till förmån för den andre personen som mår psykiskt dåligt. Pö om pö börjar vi rucka på sådant som är viktigt för oss, sånt som får oss att må bra för att ta hand om personen som dricker eller tar droger. Han/hon kan ju inte ta hand om sig själv. Vi tar på oss allt större ansvar och bördor för att underlätta för missbrukaren. Tillslut står vi i värsta fall i ett läge där vi accepterar saker vi aldrig trodde vi skulle acceptera.
Och i ett läge där vi kanske bara är enormt trötta och utslitna för förutom de egna ansvar man har tagit på sig har man också tagit på sig ansvaret för en annan vuxen persons liv.
Det är inte ovanligt att man som anhörig också tar på sig massa olika roller som egentligen är professionella yrken. Kanske agerar vi också polis, sjuksköterska, psykolog och ekonomiansvarig. Till slut tar orken slut. Många gånger dyker frågan upp: Hur länge orkar jag ha det så här? När är det nog?
Den gränsen kan vi själva bara sätta. Det är högst individuellt. Det finns inget rätt och fel och inga "jag borde ställa upp". Man måste känna djupt i sitt hjärta och i sin kropp. Var går min gräns? När är det dags för mig att säga nej och prioritera mina egna behov.
Här kommer lite frågeställningar som kanske kan hjälpa. Observera, att ofta tar vi inte bara på oss mycket ansvar när det gäller missbrukaren utan ofta även på arbetsplatsen, familjelivet m.m.
* Gör du vissa saker just nu som faktiskt ligger på en annan persons ansvar?
* Finns det saker du skulle vilja säga nej till? (Och i gengäld kunna säga ja till annat)
* Finns det åtaganden/ansvar du har tagit på dig som du kan lämna tillbaka där det hör hemma, delegera bort eller helt enkelt stryka?
* Finns det gränser du absolut inte vill rucka på? Vilka är de? Hur ska du bejaka dem?
* Har du tagit på dig professionella roller som egentligen ska skötas av personer som jobbar med det och för lön för det?
* Finns det saker du bestämmer dig för här och nu att prioritera bort?
* Finns det andra saker du hellre vill lägga din tid och energi på?
Även om vi ruckat på gränserna så här långt, så är det aldrig försent att ta ansvar för att sätta sina gränser nu. Vi kan vilken dag som helst börja sätta gränser, bara för att vi accepterat en sak förr betyder inte att vi behöver acceptera dem för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar