Upplevelser av barn uppvuxen i familj med alkoholproblem

Barnen har inget val. Barnen gör som föräldrar säger. De kan inte göra slut, de kan inte gå. Och ofta får det konsekvenser, både som barn och senare som vuxen att ha vuxit upp i en familj med missbruksproblematik och medberoende.

Här får vi ta del av "Annikas" historia som idag är vuxen och har arbetat med sina barndomsupplevelser från att ha vuxit upp med en alkoholiserad far och mamma som var medberoende.
På vilket sätt påverkade din pappas alkoholism din uppväxt?
Jag levde med en oro och stress inom mig – var rädd för ”vad som skulle hända” när han drack. Hade ofta ont i magen. Kände inte tryggheten och att han gick att lita på, tillitsproblem uppstod tidigt som ledde till att jag utvecklade ett kontrollbeteende. Kunde inte känna riktig genuin glädje och slappna av. Under tonåren bar jag på mycket ilska inom mig och bar på en mask där jag försökte vara ”tuff utåt” men inom mig skrek det lilla barnet – ”se mig”… Brist på bekräftelse och att få prata om och förstå mina känslor och behov saknades. Att hålla en fasad utåt blev lite av min uppgift.

På vilket sätt påverkade din mammas medberoende din uppväxt?
Förnekelsen och att man inte pratade om problemet ledde till att vi barn också bar på detta och försökte hålla någon slags ”städad bild” utåt. Mor var navet i familjen. Om hon hade själv sökt hjälp och satt gränser, kanske lämnat pappa tidigare hade vi känt större trygghet. Vi såg och fick ta del av sådant som barn inte skall behöva höra och se. Fysiskt våld fanns med någon gång. De gånger min mamma också drack upplevde jag mig helt utlämnad och rädd.

På vilket sätt har missbruket under din uppväxt påverkat dig som vuxen person?
Bristande tillit till mig själv och andra människor, stort behov av trygghet och det har begränsat mig en del. Varit rädd för förändringar och att inte kunna klara av saker och ting. Bristande självkänsla och stort behov av bekräftelse. Pressat mig själv för hårt, inte tyckt att jag duger. Känslig för stress. Har gått igenom depression, utmattning och fick vid 24 års ålder diagnosen ledgångsreumatism, vilket jag själv är helt övertygad om är ett symptom på den inre stress jag upplevt. Genom att jag bearbetat och försonats med det som hänt har det också lett till positiva saker som t ex att jag fått en ödmjukare inställning till mig själv och andra. Positiv inställning till livet. Det är lätt att hamna i offerrollen eller bitterhet om man ej tar tag i sig själv som medberoende. Som vuxen behöver man se ”sin del”.

Vilka steg har varit betydelsefulla för dig för att må bra som vuxen person?
• Att möta mig själv och bejaka ALLA känslor. Bearbetning av sorg och smärtsamma minnen.

• Bygga på min självkänsla och att ta ansvar för mina behov.

• Jobba på att släppa kontrollen - stanna upp och fundera över – vad är mitt ansvar? Sinnesrobönen har jag som ett mantra om/när jag kör fast.

• Vara ärlig mot mig själv. Inte förneka och lura mig själv.

• Genom bearbetning och att ha processat ilska, sorg, skuld och skam har jag försonats med min historia och med mig själv. Hade inte kunnat förlåta och försonas om jag inte bearbetat och mött min egen sårbarhet.

• Gränser – livsviktigt att lyssna in mig själv först och bli klar i mig, först då kan jag sätta sunda och tydliga gränser. Att börja sätta gränser för en medberoendeperson väcker mycket skuldkänslor och då är det viktigt att ha koll på vem man är och vad man vill.

• Terapi och stöd från andra (Acoa, terapi, förstående familj och vänner) har betytt mycket.

Som människor blir vi dock aldrig färdig, utan livet innehåller både glädje och sorg. Att ha accepterat det som varit och jobba med det jag själv kan påverka leder till positiva förändringar.

Vad vill du säga till andra föräldrar där det finns missbruk i familjen eller till skolpersonal som möter barn i denna situation?

• Önskar att man i skolan hade föreläsning om hur det är att växa upp och leva med anhöriga som har missbruksproblem. Lärare, föräldrar och barnen – alla borde få kunskap om medberoende. Är man anhörig så är det absolut viktigaste steget att börja prata om det. Inte hålla det inom sig då förnekelsen är nedbrytande och bygger på skam, skuld, oro, stress mm.

• Våga se problemet! När man känner att det inte är något som står rätt till fråga eleven hur denne mår, kanske säga: ”du ser ledsen ut, är det något som du vill prata om”. Visa att du som vuxen ser och finns där om eleven behöver stöd. ”Tillgängliga vuxna”, uppsökande verksamhet. Det skulle få barn/ungdomar förstå samt öppna upp och prata med någon vuxen som de har förtroende för.

• Ta reda på vad det finns för stöd att få i kommunen. Inte vara rädd för att kontakta Soc då de också skall kunna erbjuda förebyggande insatser.

• Prata med föräldrarna om att man sett att ”Lisa/Pelle” inte verkar må bra och fråga om det hänt något. Vid utvecklingssamtal kanske lärare skulle kunna ställa frågor om hur det är hemma, ha denna typ av frågor som obligatorisk?

Tack Annika för att du delat med dig av dina erfarenheter och lärdomar!