Som medberoende kan vi falla i fällan att ta på oss offerkoftan. Vi tycker oss vara utsatt för svek och otacksamhet från en person som vi ställt upp på, hjäpt och försökt rädda. När denne sedan fortsätter sitt missbruk ser vi det som otacksamhet för allt vi gjort och ställt upp på. Kanske har vi till och med överskridit våra gränser och värderingar för att hjälpa denne person. Då börjar vi se oss själva som offer för missbrukaren.
Vad vi också har gjort i denna process är att frånta missbrukaren sitt ansvar. Gjort denne omyndig som inte behöver ta hand om konsekvenserna för sina ageranden eller göra val och beslut angående förändring. På så sätt får inte missbrukaren heller möjlighet att växa, utvecklas och se klart på de negativa konsekvenserna av missbruket, för det har vi anhöriga tagit hand om.
Som barn är man ett offer för föräldrarnas missbruk. Man är beroende av föräldrarna för sin överlevnad och de är vårdnadshavare. Som vuxen är man inte offer. Då har man fritt val. Man kan välja. Vi kan välja våra relationer, vi kan välja om vi vill hjälpa eller inte. Det är vårt val, vårt beslut.
Om du känner igen dig i denna text, om du känner igen att du hjälpt, räddat och aldrig får tillbaka något tack för det, om du känner att du tagit på dig offerrollen. Kliv ut ur den! Du är inget offer! Du har gjort dina egna val hittills och du har möjlighet att göra nya val i framtiden!
3 kommentarer:
Ja,man gör inte bara sig själv till offer utan även
missbrukaren oavsett om missbruket är kemiskt eller sex,spel.
Det finns bsra en grupp som alltid är offer i dom här sammanhangen och det är barnen.
Dom vuxna som geggar med i detta styrs av egoism.
Birgitta
Jag har tänkt på det när jag hört någon på 12stegsmötena prata om offerkoftan..att det finns de som aldrig har fått bli sedda i sin uppväxt och fått utlopp för förståelse och offerkoftan låter så negativt. Men om man inte har fått gråta och vara ledsen för att detta finns i just min familj.. ja då är det jäkligt svårt att lämna offerkoftan, ja menar ibland behöver man bli sedd i den och få hjälp med den av.
www.aanhorig.blogg.se
Jag har vuxit upp med en förälder som har varit medberoende sedan barnsben. Offerkoftan kommer fram i stort sett alla sammanhang och det ursäktar också dennes beteende genom att kunna säga "jag är medberoende, mina föräldrar var alkoholister, därför är det synd om mig". Alla människor är kapabla att bete sig illa. Många använder offerkoftan som ursäkt för att slippa ta ansvaret för sitt eget dåliga beteende. Min medberoende förälder använder oftast detta som en ursäkt och kombinerar det med att överlägga skuld på sin omgivning för att vi "inte ställer upp tillräckligt". Ska man behöva vara medberoende till en medberoende för att det är kroniskt synd om denne? Även när dennes beteende är konsekvent egocentrerat. För att det blir så- beteendet blir en aning egotrippat iom att det alltid, alltid, alltid är synd om denne. Hur länge kan man slippa ta tag i sitt eget liv för att man växte upp med destruktiva föräldrar? För att det är synd om en? Vi barn måste oftast behöva förhålla oss till detta och aldrig ifrågasätta det oavsett vilka rena elakheter det kommer ur munnen på personen, och oavsett om människan fullkomligt slipper allt ansvar för sitt liv. Det har resulterat i att vi tar hand om personen, tar hand och tar hand och tar hand om denne. Även de yngre syskonen som gärna bör fokusera på skolan känner skuld för att de inte gör "tillräckligt" och måste "rädda föräldern". Vad handlar det om? Var går gränsen mellan offer och narcissist? Säger inte att det är inte är synd om medberoende personer, tro mig, jag vet hur synd det är om dem.
Skicka en kommentar