Hej på er!
Just nu håller jag på att skriva en bok för anhöriga. Skrev just ett stycke som handlar om tillit och att jag ofta får frågan "Kan jag lita på honom/henne igen?" Tänkte dela med mig lite av vad jag skrivit om tillit så här långt.
"Efter många besvikelser och svek så är det naturligt att man inte känner tillit till den andre personen längre. Många anhöriga kan även uppleva skuld för det. Och missbrukaren kan även skuldbelägga den anhörige för detta med uttalanden som: ”Vad spelar det för roll om jag försöker förbättra mig? Du litar ju ändå inte på mig!”
Ofta möter jag i mitt arbete personer som undrar: - ”Hur ska jag någonsin lite på honom/henne igen?”, ”Hur ska jag kunna lita på att han/hon inte dricker igen?” Andra anhöriga försöker däremot göra ett val –”Jag väljer att lita på honom/henne.” Känslan jag kan få i sådana samtal är att många upplever det som något fult att inte lita på en person. För mig framstår det dock som ganska troligt och förklarligt att man inte litar på en person som har brutit många löften, svikit och på så sätt skadat mig många gånger. Skulle man lita på en chef eller vän som om och om igen brutit löften och svikit förtroenden? Troligen inte.
Att kunna känna tillit till någon bygger på att man under en tid kunnat se viss förutsägbarhet och pålitlighet hos personen och att denne inte sårar mig. Både förutsägbarhet och pålitlighet blir ofta satt ur spel när en person utvecklat ett missbruk. Och att efter svek åter igen känna förtroende och tillit tar tid. Personen behöver med nya ageranden under ett längre tidsperspektiv visa att det finns en förutsägbarhet och pålitlighet. Det tar tid och det är okej.
Man kan också vända på tanken: Lita på att personen kan dricka/ta droger om den vill. Lita på att hur mycket du än kontrollerar missbrukaren så är den alltid smartare om den vill ha sin drog. Det kan du lita på. Lita också på att din anhörige har makten att förändra, om den vill."
Vad får ni för tankar och reflektioner kring detta?
/Carina
7 kommentarer:
Det är just där jag befinner mig just nu. Har landat i att jag litar på att pappa kommer dricka nu när han kommer hem från sin sociala vistelse med mycket socialt drickande, jag kommer inte lita på vad han säger utan nu får han under en längre tid bygga upp det om han vill återfå mitt förtroende. Jag har oxå landat i jag vet/litar på att om han vill bli fri så kan han. Känner inte dåligt samvete för det som jag gjorde innan. Mår även bättre av det jämfört med att leva med att hoppet varje ång rasar. På detta viset så blir jag inte lika besviken....tror jag.
Anhörig
Tillit är något högst personligt och efter att ha blivit "lurad" på sina egna känslor hos personen som velat bli trodd och respekterat men sedan fallit tillbaka börjar man tvivla på sig själv. Är det jag som är feg? kanske är det jag som gör fel efetrsom han lurar mig gång på gång? Så känner jag iaf. Efter 5 år med en anabola kille så litar jag fortfarande bara på x antal personer från min familj och bekantskapskrets resten tar jag "för givet" att de talar osanning tills de har bevisat att jag har fel! Jag har fastnat i tanken ord är bara ord vill man nå mig får det bli genom handling!
När det gäller tillit så skulle jag inte kunna lita på en person som inte gjort en behandling och med det oxå jobbar på att reparera den skada missbruket har gjort. Och jag tror det är något som tar väldigt lång tid. Men jag tror det är möjligt att kunna lita på en person som svikit och ljugit om båda jobbar med sin del i relationen. Jag tror att bägge måste ha kommit till insikt om sitt beroende alt. medberoende för att kunna jobba framåt.
Supertack för era tankar och reflektioner! Det betyder mycket för mig att få respons från er som läser bloggen!
/Carina
min man har precis börjat hos NA..
vi har vart tillsammans i nästan 15 år, när vi vart tillsammans hade han vart drog fri i 2år.. han fick ett återfall när vi hade vart tillsammans i nästan 6 år efter det har jag haft väldigt svårt att lita på honom .. jag vet att har haft perioder som han har haft det svårt att vara ren men har vart det ändå.. det svåra är att inte vara den som alltid kontrollerar o Att Lita.
jag kan känna mig fruktansvärt sårad, att han inte kunde hålla sig ren för oss, att han kärlek för droger var starkare än kärleken till oss..
Vet i grunden att han slutade för att han inte vill förlora oss då o att han har börjat på NA för att han inte orkar kämpa själv mot drogerna längre..
Hej! Tack för din blogg! Den ger mej styrka och hjälp! Får mej att se på saker och ting ur ett annat perspektiv! Tack!
Har funderat på varför man stannar kvar i en relation trots att tillit och pålitlighet saknas och när man kan förutsäga om/när ett nytt svek kommer. I grunden måste "tro, hopp och kärlek och störst av dem är kärleken" ligga. Alltså med en grundmurad kärlek till en person, kan vi tillåta att mycket skada sker utan att vi anhöriga tappar tron och hoppet. Är det kanske därför ett förändringsarbete måste ta sådan lång tid? Vi måste fullständigt rasera alla tankar på att en förändring hos någon annan kan ske, om vi själva först inte ger upp allt?
Skicka en kommentar