När ska man få tänka klart en tanke?

Har ni varit med om att ni känner att ni inte får tänka klart era tankar? Som om saker bara händer hela tiden som man måste reagera på, och man hinner aldrig sätta sig ned i lugn och ro och tänka klar tankarna?

Det kan vara vardagens stress, eller situationen som anhörig - att missbrukaren alltid har något alarmerande på gång som vi måste reagera på och ta hand om?

Vad blir konsekvensen av det?
Jag kan se flera olika konsekvenser och det finns säkert fler.
- Det gör att jag kanske springer iväg och gör en massa saker som jag faktiskt inte behövt göra - om jag bara hade tänkt lite till.
- Det gör att jag inte riktigt hinner tänka efter vad jag tycker och vad jag vill - för jag måste göra något innan jag tänkt klart på vad jag verkligen vill.
- Jag hinner inte reflektera över vad jag egentligen behöver.
- Det gör att jag hinner inte få en bild över vad som faktiskt är viktigast och vad som kanske inte är så viktigt. Det blir ingen prioriteringsordning utan istället gör jag allt med lika mycket energi. Konsekvensen av det är jag blir trött och orkerslös.
- Det gör att jag inte känner mig riktigt förankrad i det jag gör och jag blir osäker på om jag gör rätt saker.
- Jag blir orolig för det känns som att jag hela tiden "borde" göra något som jag glömt.
- Jag hänger upp mina tankar på någon annan (vanligtvis missbrukaren) och agerar på dennes akuta problem hela tiden. Får ingen möjlighet att tänka på mig och mitt liv.
- Flyr från mig själv, mina känslor och mina tankar, och håller mig upptagen vid att snabbt lösa uppkomna situationer.
- Trött, förvirrad, orkeslös och ibland förtvivlad.

Om du känner igen dig, hur kan du skapa den "tanke-pausen"?
Hur viktigt skulle det vara för dig att få en "tanke-paus" och få tänka ut dina tankar klart ibland?
Vad kan vara till hjälp för att tänka ut dina tankar? Skriva dagbok? Prata med någon? Resa bort? Annat?

Nu slutar jag skriva här och tar en egen tanke-paus i stället! :-)