Kort novell om att vara anhörig

Här kommer en liten novell av en gymnasiestudent som har valt "Medberoende" som tema för en uppsats i skolan. Fantastiskt välskriven och beskrivande.

Läs novellen här

Tjockare än blod

   Jag vill inte. Motsträvigt går jag så långsamt jag bara kan. Snön knarrar under fötterna och kylan gnager mina kinder rosiga. Jag vill inte inse att jag snart är framme. Varför är vägen hem inte längre? Jag stoppar nyckeln i låset och vrider den rutinerat ett halvt varv åt höger. Likt en déjà vu ser jag framför mig exakt hur de följande sekunderna kommer att se ut. Lukten, ljudet, stämningen, jag har varit med om det så många gånger förr. Hela min kropp värker av önskan att jag har fel. Tänk om idag är just den dagen då allt förändras. Dagen jag alltid väntat på men inte riktigt vågat drömma om. Jag möts av precis det jag förväntat mig. Musiken som vrålar ger mig den obligatoriska klumpen i magen. Jag vet vad den innebär.

   Jag skyndar mig för att snabbt komma till mitt rum. Min trygga plats. Köket är tomt och jag kan passera osedd. Jag ser målet framför mig. Mitt rum ligger precis framför mig och jag går ännu snabbare av tanken att få komma fram. Till mitt skyddade revir, mitt eget bo, min trygga zon. Dörren till badrummet slås plötsligt upp och ut stapplar hon, med ett glas i högsta hugg. Mina snabba steg blir till cement. Jag känner igen gesterna, minerna hon gör, de nattsvarta ögonen med en tom blick. Giftet osar ur hennes porer. När hon öppnar munnen slår lukten mig som en tsunamivåg.

-          Är du redan hemma? Lyckas hon sluddra fram.

   Jag svarar inte. Min talförmåga försvinner när jag ser henne så här. Det gör ont. Det gör ont i hjärtat, i bröstet, i magen. Det blir svårare att andas. Hon tittar in i mina ögon men hon ser mig inte. Det är innehållet i hennes glas som gör henne så här. Hon som är så bra annars. Så glad, närvarande och kärleksfull. Allt det som hon inte är nu.

   Jag stänger dörren bakom mig. Ångesten lättar mina axlar något, men försvinner aldrig helt. Utmattad av känslor faller jag tungt över sängen. Stenen i mitt bröst tynger ner madrassen ytterligare. Tankarna yr i huvudet och känslorna inom mig slåss om mest uppmärksamhet. Tröttheten i kropp och själ pulserar. Jag blundar hårt och önskar att jag kan försvinna. Få somna och aldrig mer vakna igen.

   Kudden är fortfarande fuktig efter nattens ögonläckage. Att vakna till en ny dag känns som en förlust. Jag får kämpa för att med tunga steg ta mig ur mitt rum. Jag vet att jag inte kan gömma mig här hela dagen, även om jag gärna velat. Precis som varje morgon är gårdagen är bortstädad när jag kommer ut i köket. Det ingår i förnekelsen av vår verklighet. Förnekelsen av det som pågår på kvällarna men är bortglömt på dagarna. Mamma sitter vid matbordet med en tidning och sitt morgonkaffe. Med blicken kvar i tidningen säger hon:

-          God morgon hjärtat.

Hon undviker att titta på mig som om jag inte är värd att tittas på.

-          God morgon mamma.

   Det tar emot att kalla henne mamma. Det känns som en lögn. Mamma. Den rollen passar henne inte. Jag tittar noggrant på henne. De trötta röda ögonen är bevis att gårdagen inte går att förneka. Jag känner lukten av skam. Vi pratar aldrig om hennes skadliga vanor, men skammen ligger ändå i luften likt en dimma. Jag vänder bort blicken. Jag känner obehag av att titta på henne. Det alstrar allt för många känslor på samma gång. Ilska, frustration, besvikelse, sorg, skam. Jag flyr tillbaka till mitt rum. 

   Är det mitt fel? Måste hon fylla kropp och sitt blod med ett gift för att stå ut att vara i min närhet? Det måste vara mitt fel. Det är jag som får henne att vilja fly verkligheten. Hade jag varit tillräckligt älskvärd hade hon inte behövt göra så här. Trots det är hon som satt mig till världen. Vi delar samma blod. Tyvärr är giftet tjockare än blod. 

   Jag minns en gång när jag var liten och pappa fortfarande levde. Det var sommar och jag satt i ditt knä. Du var så vacker, så lycklig. Jag minns ditt skratt. Det känns som evigheter sedan men jag minns det såväl. Tiden då mamma var lycklig utan en flaska i handen. Mitt hjärta svider av minnen, jag önskar så innerligt att allt var som förr. För att döva min smärta tar jag fram den enda värktablett som fungerar, ett gammalt rakblad jag en gång hittat och nu gömmer i mitt smyckesskrin. En strimma solljus tränger fram genom persiennen och speglas i det vassa föremålet i min hand. Vant sätter jag mig ner på golvet, lutar mig mot sängen och sträcker ut vänsterarmen. Blodet som till en början försiktigt sipprar fram bildar sedan en vacker flod. Jag drar en lång suck. En ändlös suck av tillfredställelse, av befrielse. För en stund känns allt bra. Alla jobbiga känslor och tankar avdunstar. Giftet är tjockare än blod. Därför låter jag mitt blod rinna.

Författare: Anonym

2012-03-15