Något som ofta anhöriga säger gällande sina relationer till den person som missbrukar är att de behöver tassa på tå. Att det är som en tunn, tunn is man går på och rätt som det är så brakar det, och kanske förstår man inte riktigt varför.
Man kan tassa på tå för att:
* inte väcka irritation.
* inte personen ska dricka ännu mera.
* inte säga något fel.
* göra något som inte passar missbrukaren.
* inte få skulden för något.
* inte vara till besvär.
* inte väcka ilska och väcka barnen.
Den anhörige blir rädd att konfrontera, säga vad den tycker och tänker. Inget känns naturligt längre. Den anhörige måste tänka på allt den säger och gör, av rädslan för att den andre ska bli arg eller irriterad. Det kan till slut kännas som att man sitter i ett fängelse, men murarna är osynliga.
Känner du igen dig? Vad skulle hända om du började uttrycka vad du tänker och tycker? Vad är det värsta som kan hända och vad är det bästa som kan hända?
Hur påverkar det den anhörige? Psykiskt? Självkänsla? Mod att göra det man vill? Mod att säga vad man tycker och tänker? Kom gärna med responser vad ni tänker när ni läser detta! Känner ni igen er? Hur påverkas ni? Berätta!
Mycket styrka!
/Carina
-----------------------------------------------------------------------------
Tycker du om den här bloggen? Kan innehållet hjälpa dig eller andra som du har nära?
Det är min förhoppning! I sådana fall, längst ned på sidan kan du klicka på länken "Anslut dig till den här webplatsen". Du kan välja om du vill vara anonym eller offentlig.
Välkommen! :-)
2 kommentarer:
Jag konfronterade och sa vad jag tyckte, när jag upptäckte att min särbo gjort ett återfall. Modigt eller inte, men jag tyckte att det var det enda jag kunde göra. Men jag hade inte kunnat leva en lögn och ställa mig själv så till den milda grad åt sidan som det hade blivit om jag tigit. Jag var beredd på att förhållandet kanske skulle ta slut, men jag kände att det i så fall trots allt var ett bättre alternativ. Det var svårt, något av det svåraste jag gjort i hela mitt liv, och därpå följde en fruktansvärt jobbig tid, men i längden kan jag säga att det har blivit väldigt bra. Vi har det nog t o m bättre nu än före hans återfall.
Modigt och starkt att vara sann mot dig själv!
/Carina
Skicka en kommentar