Har du känslan av att det är bara du som satsar och jobbar för att förbättra relationen med din partner? Att du försöka förändra dig själv, bli bättre, bli trevligare, bli gladare, bli mer förstående m.m. i förhoppningen att relationen ska bli bättre?
Känns det som att partnerna tar det för givet och inte gör ansträngningar från sin sida att också bidra till att förhållandet blir mer harmonisk och stabilare?
Är det en ensidig relation?
Är det du som håller relationen vid liv?
Är det enbart ditt ansvar att ni håller ihop?
Är det bara ditt ansvar att stämningen är god?
Det är lätt för en person med medberoendebeteenden att hamna i sådana här relationer. Man har förmågan att sätta andra i centrum och försaka sig själv. Man kanske har låg självkänsla sedan förr och svårt att sätta gränser och känna signalen att nu har det gått för långt. I stället kämpar man bara lite till.
Är det värt det?
Vad skulle det vara värt med en ömsesidig relation?
Skriv och kommentera! Blir så glad när ni hör av er!
/Carina
4 kommentarer:
Emellanåt känns det så som du beskriver det. Man är förbannat trött på alltid vara den som ska komma med förslag om vad som ska göras, i och med att det alltid är en annan som ska ta de flesta iniativ blir man också lite bitter och tjurig, till slut om man säger till om detta blir det tyvärr inte på det trevligaste sättet och sen är tjafset igång. Det är inte alltid lätt att hålla humöret uppe och ständigt vara stark o glad och full av driv. Vore trevligt någon gång att det hände något på den andre partnerns iniativ. Börjar bli förbannat trött!
Hej där!
Vill bara lämna en kommentar till ditt inlägg. Har inte varit inne på denna blogg på ett tag och det är egentligen ganska sunt. När jag började få insikt om min problematik gick jag in på denna sida titt som tätt. Men ju mer insikt jag fått om medberoende och träffat många som lider av samma som jag, ju bättre har jag blivit att ta hand om mig själv. För 2-3 år sedan hade jag svarat jag på alla dina frågor ovan, men idag svarar jag nej på dem. Jag är galet tacksam att leva mitt eget liv idag, att sakta men säkert ta ansvar för mitt eget mående, känslor och liv. Så alla som lider ta hjälp du är inte ensam, vi behöver varandra! Kram!
Är just nu i ngn konstig chock,, och inser när jag söker och läser att ,,, herregud nästan allt stämmer ju in på mig och mitt beteende. Har levt med en man i 7,5 år i ett passionerat och stormigt särboskap. Nu hade vi köpt ett fantastiskt hus som vi skulle ha flyttat in i och han hade friat och vi skulle gifta oss. Nu har han sedan 6 dagar lämnat mig och vill inte prata,, Jag håller på att gå sönder av smärta, oro, rädsla känner att mitt sk jag är förintat,,, allt har på ngt vis styrts av honom även om det inte varit hans avsikt. Jag har utvecklat ett stort kontrollbehov och mitt humör och mina dagar påverkas helt av hans humör eller mående. Har så klart varit med alldeles för länge, borde varit jag som gick,, inte han. Har blivit behandlad med noll respekt så många gånger... men han är en person som alla älskar och faller för, glad, underbar, rolig, spontan när humöret är rätt. Vet att hans kärlek till mig har varit/är stor och visst har han även höjt mig till skyarna och fått mig att leva och ha kul,, för det är så livet runt honom är. Men den andra sidan innebär svikna löfte, raseriutbrott, att han flyr, försvinner iväg, struntar i att svara mm. Kör sitt race och tar allt mindre hänsyn till den familj vi skulle ha blivit. Vet innerst inne att det mesta troligen skulle gått illa om vi fortsatt men just nu är jag i spillror och kan knappt andas. Finns det någon som kan hjälpa mig?
hej lever sedan 6 år med en missbrukare . dom första 4 åren fungerade allt bra för 1,5 år sedan började hon äta adhd medecin & då började alla problem med flykt, lögner & manupilation i massor ville ha familjen men leva efter egna vilkor hela tiden. för 8 månader sedan vart hon drog fri & allt vart ännu värre hon flydde hella tiden , så fort jag frågade om vårat förhållande så vart svaret (jag vet inte) . hennes terapefter & andra sa åt mig att inte skapa konflikter eller ställa några stora krav på henne under deras behandling vilket resuluterade i att jag vart en mes i hennes ögon jag som alltid har vetat vad jag vill & alltid givit konsekvens. hon säger, jag kan göra vad som helst du kommer att finnas kvar hos mig endå. nu är hon på behandlings hem det är på väg åt rätt håll men jag får fortfarande samma svar på vårat förhållande men vi är fortfarnde gifta.jag har utväcklat ett stark medberoende som jag jobbar med jag har börjat träna & ta hand om mig själv men jobbigas är att inte veta vad hon vill för jag vet vad jag vill.
Skicka en kommentar