Hur gör du och vad säger du när du uttrycker dina behov?
Ofta kan relationerna mellan anhöriga och personen med missbruk vara så infekterade att det påverkar kommunikationen och förmågan att ärligt, men respektfullt, uttrycka sina behov. För en person med medberoendebeteende kan detta vara ännu svårare, då man kanske undertryckt sina känslor och behov under lång tid. Kanske under hela sitt liv. Då är det inte bara kommunikationen till personen med missbruksproblem det gäller, utan förmodligen har det även påverkat kommunikationen med andra människor också, som vänner, arbetskamrater mfl.
Vad säger du för att uttrycka dina behov?
Hur vet du vad du verkligen behöver?
Ibland behöver det inte ens handla om att uttrycka sina behov utan om modet att säga "NEJ" när man känner nej. Och att säga "JA" när man känner ja.
En strategi för att uttrycka sina behov är att göra det som ett jag-uttalande som vinklas positivt.
Exempel:
"Jag skulle bli glad om jag fick ligga och läsa den här boken i lugn och ro."
"Jag skulle uppskatta om ni tog bort efter er, det blir så fint när det är städat"
"Jag skulle vara så tacksam och glad om vi inte dricker alkohol till middagen ikväll så vi verkligen kan umgås."
"Jag skulle vara tacksam om jag fick mina arbetsuppgifter tidigare så har jag har längre tid att förbereda dem så det blir riktigt bra."
Jag vet att det här inte är helt enkelt, det krävs mycket träning. Men testa om ni har lust!
Och om man inte riktigt vet vad man behöver då? Det behöver man också fundera en hel del på men här kommer en övning som kan vara till hjälp:
1) Skriv ned 5 exempel på saker du gör i dagsläget som du skulle vilja säga Nej till:
2) Skriv ned 5 exempel på saker du skulle vilja göra. Sådant du vill säga Ja till:
3) Välj 1 av dina saker du vill säga Ja till och boka in det!
Lycka till!
/Carina
Ps. Tycker du att den här bloggen är hjälpsam? Sprid den gärna vidare via Facebook, twitter eller liknande till andra personer som kan behöva den!
3 kommentarer:
Sprider den kontinuerligt på Alkoholhjälpen. Häromdagen gav jag länk till en person jag träffade. Många har hjälp av det du skriver här. Glad vår!
Har lämnat min sambo för snart sju månader sen och fortfarande upptar han mina tankar ständigt!! Han är nykter sen ca två år sen men har egentligen inte fullföljt sin behandling eller eftervård och har kanske varit på högst fyra aa möten under dessa år. Han menade under vår tid tillsammans att han hade en egen strategi för sitt tillfrisknande men tyvärr blev det på bekostnad av min hälsa. Jag blev sjukskriven ca ett halvår efter det att han blivit nykter och jag var helt utmattad !! Vi bestämde på behandlingshemmet att vi skulle bo på var sitt håll men när vi kom hem övertalade han mig att vi skulle köpa hus och flytta ihop. Allt kändes fel och jag ville inte men hade inte ork att stå emot eftersom jag var rädd att mista honom. Nu gick det som det gick och jag orkade inte leva med honom för han var torrfull mesta delen av vår tid tillsammans och han sa hela tiden att jag hade för bråttom med att han skulle förändras. Men jag började mer och mer sätta gränser och tillfrisknade i mitt medberoende vilket inte var välkommet för honom. Han använde sig av manipulation och projicering som tycktes va det enda halmstrå han hade för att slippa ändra sig och det blev till slut nog för mig. Att måsta fly ibland från sitt eget hus för att få ro blev nog för mig! Känslorna för honom finns kvar som ilska sorg och besvikelse och det tär på mig. Han verkar inte förstå hur jag känner mig och jag får känslan av att han inte har förmåga till empati. Fick reda på för två veckor sedan att han skaffat en ny kvinna vilket gjorde mig alldeles förkrossad!! Han som upphöjt mig som det bästa som hänt honom har alltså bytts ut mot en annan kvinna. Verkar vara som om han inte kan vara ensam och att han måste ha någon vid sin sida som bekräftelse. Tvivlar på att han någonsin älskat mig och om han verkligen vet vad kärlek är. Ingen vilja till överlåtelse i en relation och jag tror att samma sak kommer att hända i hans nuvarande förhållande. Vi har inte ens gjort klar bodelningen av huset som jag ska ta över och det har varit en strid från början tumör slut eftersom han kör med fula tricks och vill ha sin vilja igenom. Nu har tingsrätten tagit över och jag hoppas att allt ska bli rätt. Vet inte hur det ska sluta? Vill bara ha lugn och ro och kunna leva ilugn och ro i huset med min nio åriga son. Hur gör jag för att släppa taget och inte bli bitter på kuppen? Tacksam för svar.
Hej på dig!
ledsen att jag svarar sent, har varit bortrest osv... men nu är jag här igen!
Det är så många saker i ditt meddelande som man skulle kunna spinna vidare på, men jag ställer några frågor som väcks som du kan fundera vidare på eller svara om du vill!
1) 7 månader... Det är jobbigt att processa en separation och det tar tid. Ibland kan man dock bli less på sig själv för att man snurrar runt samma tankar om och om igen. Jag har gjort en övning som varit till hjälp för mig när jag ältar, kanske kan det hjälpa dig? Se detta inlägg:
http://medberoendeinfo.blogspot.se/2011/07/ar-du-less-pa-att-alta.html
2) Jag får känslan av att även om ni separerat fysiskt så har ni ändå fortsatt vara knutna till varandra på något sätt. Varför skulle det annars vara av betydelse att han inte verkar förstå hur du känner dig och att du inte får den empatin du vill av honom? Du skriver att du har bytts ut mot någon annan. Förstår att det kan kännas så. Men du har inte blivit utbytt. Du valde att lämna honom för många månader sedan.
3) Om du känner att du fastnar i dina tankar och känslor så kan det också vara bra att söka samtalsstöd. Har du kontakt med terapeut/psykolog eller anhöriggrupper?
4) Det som är bra i det hela är att du verkar ha stor själkännedom och du vet tydligt vad du INTE vill ha i ditt liv. Det är väldigt bra att ha kolla på den sidan också. Men du verkar osäkrare på vad det är du faktiskt vill ha i ditt liv. Om du fick fantisera om detta, vad skulle du säga då? Vad vill du ha i ditt liv?
Hoppas bodelning m.m. reder ut sig så du kan fokusera på din son och dig!
/Carina
Skicka en kommentar