Som anhörig kan man ibland tro att man håller på att tappa förståndet. Man tänker märkliga saker, man gör saker som är konstiga och förvirrade och ibland kan man inte koncentrera sig på enkla uppgifter. Har ni varit med om detta?
Men det är inte så konstigt egentligen. Som anhörig lever man ofta med kontsant stress och rädsla. Det är signaler i kroppen som utlöses vid fara och är fullständigt naturliga. Men, det som skiljer sig åt är att en anhörig kan leva med denna känsla av fara i flera år i sträck, medan denna signal i kroppen är egentligen skapad för att man ska bli extra alert vid akut fara. Då fyller den en skyddande funktion. Däremot om vi upplever denna rädsla som gör att vi är på helspänn hela tiden så gör det att hjärnan och kroppen aldrig återhämtar sig. Det leder till att vi kan bli förvirrade, glömska, okoncentrerade, ologiska för hjärnan fungerar inte längre.
Utöver detta, så kan något dramatisk händelse hända, då vi hamnar i akut kris. Detta gör också att vi får kognitiva begränsningar, vilket gör att vi får svårt att uppfatta och tolka all information runt omkring oss.
Om du känner igen det här så håller du alltså inte på att bli tokig! Men du behöver förmodligen hjälp för att kunna påverka din kropp och gärna att lugna ned sig. För många anhöriga har yoga eller mindfulness varit till hjälp. Du behöver hitta din väg!
Mycket stryka!
/Carina
Ps. I tidigare inlägg i bloggen rekommenderar jag en bok om mindfulness samt inlägg mindfulnessövningar, kolla upp om det intresserar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar