Citat av Sanna Lundell”Om samhället hade haft samma inställning till människor som är sjuka i beroendesjukdomar som till människor som är drabbade av annan typ av sjukdom, så hade det förkortat mitt lidande, och alla anhörigas lidande.”
Varför gör vi så? Varför stigmatisera både personen med beroende och de anhöriga? Vem blir hjälpt av fördömandet och föraktet? Ingen. I stället får det konsekvensen att människor inte vågar prata om sina familjeproblem. Man vågar inte söka hjälp. Det leder till skam och isolering - och det gör att beroendesjukdomen får fritt spelrum utan insyn.
Innan man forskat så mycket på beroende ansåg man att det var ett karaktärsfel, en moralbrist hos individen. Och lösningen var att man skulle ta sig i kragen och klippa sig så blev det bra.
Men nu har man tack och lov forskat mera, och sett med hjärnscanning hur drogen långsamt men säkert bygger om hjärnan. Beroende är en allvarlig och dödlig sjukdom som man inte borde rynka på näsan åt. Drogen sätter hjärnans signalsubstanser ur spel till sin egen förmån. Det tar tid för hjärnan att reparera sig efter att man blivit nykter och drogfri. Ibland kvarstår förändringarna hela livet. (Miki Agerberg, Kidnappad hjärna)
Precis som astma, högt blodtryck och diabetes så är beroende ett samspel mellan ärftlighet, miljö och livsstil som i sin tur avgör huruvida man blir drabbad.
Precis som dessa ovanstående sjukdomar så finns det behandling, mediciner och förändringar man kan göra för att hålla sjukdomen under kontroll.
Ofta stigmatiseras personen med beroendesjukdomen och ofta stigmatiseras även de anhöriga som "medberoende". Begreppet medberoende kan ofta vara till hjälp för anhöriga för att få förståelse för sin situation. Men, det kan också användas nedsättande: "Å, du är så medberoende! Du måste släppa taget!"
Har ni någonsin hört detta gällande andra sjukdomar?
"Å, du är så medberoende till din diabetessjuka pappa! Du måste släppa taget!"
Eller "Å nej, din dotter är överviktig och hjärtsjuk! Bryt kontakten och stäng dörren tills hon sökt behandling!"
Det kan finnas många skäl till att man behöver bryta kontakten, trots allt. Det beror på de personlighetsförändringar som drogen gör med hjärnan och att det kan bli destruktiv/farligt att vara nära.
Men för att kunna ta ett sådant beslut, så behöver man ofta ett stödjande socialt stöd. Inte ett fördömande och nedsättande från andra som stärker skam och gör att man i stället håller upp fasaden och låtsas som ingenting.
Självklart är också att om man har någon av de andra farliga sjukdomarna som astma, diabetes och högt blodtryck så får man vård. Det är inte lika självklart när det gäller beroendesjukdomen. Då görs en bedömning hos socialtjänsten (som kan ta tiiiiiiid) huruvida personen ska få vård eller inte. Det här bidrar till stigmatiseringen, när man ser beroende som ett socialt problem och inte som en sjukdom som i sig leder till sociala problem.
Med DSM IV går man bort från detta och istället betonar att att beroende är en medicinsk behandlingsbar sjukdom, "substance use disorder"
För att avsluta detta inlägg så vill jag gå tillbaka till Sanna Lundells uttalande. Förstärk inte de anhörigas lidande. Förstå att det här är någon som kan behöva din uppmärksamhet, ditt lyssnande öra, och uppmuntande ord. Hon/han behöver inte ytterligare en person som stärker skammen i deras redan svåra situation.
Lyssna på programmet här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/576705?programid=2071
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar