Hm... Måste erkänna att jag är tveksam till begreppet "medberoende". Jag vet att jag använder det hela tiden, både i tal och skrift. Men jag har hela tiden varit tveksam och febrilt försökt hitta ett annat ord som jag känner jag kan stå för. Men av ren slentrian använder jag ordet medberoende. "Anhöriga till personer med beroende- och missbruksproblematik" blev för långt och komplicerat. Dessutom verkade ingen riktigt förstå vad jag menade förrän jag sa ordet medberoende. "Aha!", då förstod alla ungefär vad jag pratade om.
Anledningen till att jag är kritisk och hellre skulle vilja hitta ett annat uttryck är:
1. Det kan upplevas stämplande och negativt. Någonting man är, ett personlighetsdrag som inte går att förändra.
2. Vissa definierar medberoende som en sjukdom. Det gör inte jag. Jag ser det som ett beteende man utvecklar under vissa livsomständigheter. Dessa går att bli medveten om och välja att förändra.
3. Medberoende används för anhöriga till personer med beroende- och missbruksproblematik. Men många människor upplever att de utvecklat ett medberoendebeteende i andra relationer, tex vid fysisk- och psykisk sjukdom.
Men fram till att jag hittar ordet jag söker så kommer jag kalla det medberoende. Jag tar gärna emot era tankar kring detta! För- och nackdelar med begreppet medberoende och om ni har förslag på ny benämning: jag är idel öra!
5 kommentarer:
Tack för det du skriver. Har länge funderat och misstänkt att min sambo fastnat i "alkoholfällan". Svårt att veta hur och vad man ska göra då jag tycker om och har barn tillsammans med honom.Inte lätt att ta sig ur detta. Kan inte bara gå.
Jag känner att begreppet "medberoende", som du säger, ofta klingar negativt. Helt plötsligt har den anhöriga också blivit sjuk och har en skyldighet att ta itu med sitt egna beroende, för att hon/han sedan ska kunna hjälpa/stötta partnern som har missbruket (eller är sjuk etc.).
När jag blir kallad medberoende ger det mig ofta en oerhörd skuldkänsla, som att det är självklart att om bara jag tar itu med mitt medberoende och tillfrisknar i det, så kommer min partner lyckas med sitt eget tillfrisknande.
Men det finns väl, som du säger, just nu inget bättre ord att använda, så "medberoende" är det vi får använda oss av så länge. För jag tycker, trots den negativa klangen, att det är väldigt viktigt att det finns ett ord för detta tillstånd (eller vad man ska kalla det), så människor förstår att det inte bara handlar om att man är dum i huvudet eller blåögd när det gäller ens partners missbruk.
många skiljer på att vara "bara" anhörig och medberoende. För mig är det lite olika saker. En del är faktiskt "bara" anhöriga, inte medberoende på det sätt som jag upplever mig själv vara. Jag blev det, som liten, genom uppväxten i en dysfunktionell familj.
Jag ser det inte som någon skam, eller något skuldbeläggande, att erkänna mig sjuk. Jag har verkligen VARIT sjuk i medberoendet(och betett mig direkt vansinnigt emllanåt); som har handlat mycket lite om yttre företeelser, och mer om mitt eget beteende. För att uttrycka det kort: jag var medberoende i ALLA min angelägenheter. Inte bara i vissa relationer. Jag hittade hela tiden NYA om dom gamla destruktiva försvann.
Så problemet satt I MIG, inte utanför mig. När jag började förändra MIG så förändrades det yttre, och jag fick kraft att börja välja bort det som var destruktivt för mig. Men jag får vara vaksam, för vansinnet att agera ut i medberoendet igen finns kvar i mig.. impulserna.. Jag är tillfrisknande; inte frisk. Men jag hittar bara glädje och stöd och lycka i tolvstegsprogrammet, så jag ser det inte som någon skam eller något jobbigt. Snarare skönt, att ha allt det fina jag får i programmet som stöd och extra dimension i livet.
Men som sagt, alla är inte medberoende bara för att de är anhöriga. Lika lite som alla som dricker sprit är alkisar. Inte ens alla som missbrukar alkohol är alkoholister.
Tack för intressant blogg! :-)
/Lizzie
Jag gillar inte själv ordet medberoende utan har sett mig själv som "möjliggörare" Så länge jag stannat kvar i förhållandet så har jag hela tiden gjort det möjligt för missbrukaren att fortsätta sitt beroende.
Jag har också känt mig tveksam till begreppet medberoende. Den som är medberoende ses ju som sjuk i sig och en person som söker upp någon att rädda, och så kan det säkert vara i vissa fall. Men vem som helst kan säkett hamna i ett medberoende, för att rädda sig själv, sina barn eller sin partner. Det är som Carina skriver en anpassning till en komplicerad situation, och skulle kunna liknas vid en båt där kaptenen tappat greppet. Om du åker med en båt där kaptenen ( missbrukaren) inte längre klarar av att styra skeppet så tar du över för att inte du och de andra passagerarna ska gå under. Du gör det inte bara för kaptenens skull, även om du självklart bryr dig om honom/henne också. Du försöker få skeppet i land. Många som har män och fruar som missbrukar och gemensamma barn, vill ju att vardagen ska bli så mjuk som möjligt för barnen, och fungerar som stötdämpare för att barnen inte ska ta skada, även om det för med sig att den som missbrukar kan fortsätta med sitt missbruk.
Skicka en kommentar