Skuld och skam

Min kära kollega Ann-Charlotte Johansson, ViljaUtveckla, har bidragit med sin kunskap om skuld och skam. Tusen tack!

Att känna skuld och skam kan hjälpa människan att se sina egna gränser men när känslorna är sprungna ur något dysfunktionellt blir vår inre vägledning inte tillförlitlig och personens självbild blir skev. Som medberoende är man väl bekant med känslorna skuld och skam. Skam drabbar människans självrespekt och skammen är kopplad till personens existens och värde. Skuld är kopplad till de handlingar som man gör eller inte gör.
Som anhörig försöker man upprätthålla fasaden så långt det är möjligt för ”tänk om andra skulle veta”, ”vad skulle de säga på jobbet”, ”vad skulle lärarna till barnen tänka och tycka”?! Skammens röst är stark - långt mycket starkare än den anhöriges konstruktiva tankar. Den anhörige känner skuld för att hon/han inte kan göra något, skuld över de ansträngningar denne gör för att kontrollera, skuld över att hon/han utsätter sig själv och barnen. Då barnet inte kan tala fritt om problemet gör att skammen låses fast i personens inre enligt Marta Cullberg Weston som är psykolog, psykoterapeut och författare till ett flertal böcker.

Cullberg Weston (2008) skriver i sin bok ”Från skam till självrespekt” skillnaden mellan den temporära och kroniska skammen. Den första uppstår när vi kanske har gjort ett stort misstag. Vi kanske rodnar och känner oss ”kränkta i själen”, en skam som är kopplad till en specifik situation. Det kan t ex vara när sambon som har alkoholproblem ännu en gång spårade ur på festen med de goda vännerna. Den kroniska skammen är mera skadlig och är rotad i individens självbild. Personen upplever på ett djupare plan att hon/han är värdelös, inte nog duglig eller värd att älskas. Bakgrunden till den kroniska skammen har, enligt Cullberg, med det inprogrammerade relationsbehov som alla människor har. Redan som litet spädbarn söker det sin mors ögonkontakt och ett positivt gensvar är det som försäkrar överlevnaden. ”För bröstmjölk finns det ersättning men inte för det varma kärleksfulla mötet med de nära personerna…” (Cullberg Weston, sid 28).

Vi behöver bejaka och möta vår skam, skuld, sorg, ilska – ja, alla de känslor tryckts undan för att härda ut tillvaron. Känslomässigt har man varit fast och inte kunnat tänka och agera på ett sunt sätt. Bearbetnings- och försoningsprocessen gör att bilden av hur den anhöriga vill leva sitt liv börjar ta form. Gränserna blir tydliga och den yttersta gränsen är att lämna relationen. Är man förälder så blir oftast drivkraften att rädda sina barn det som ger fokus och kraft. När man som anhörig börjar fokusera på det som går att påverka, ser sin egen del, tar ansvar och är tydlig med vad man behöver och känner avtar skammen och skulden.

Känner du skuld och skam?
Enligt skamforskaren Brené Brown kan man, för att identifiera, vad man känner skam för ta hjälp av följande meningar (Cullberg Weston, 2008):

- ”Jag vill inte att människor ska tro att jag är…”
- ”Jag vill inte bli sedd som en som…”
- ”Jag skulle dö om människor upptäckte att jag…”
- ”Jag står inte ut med tanken att andra skulle uppfatta mig som…”

Istället för att springa ifrån din skam och skuld möt dem. Se och prata om problemet – missbruket – det är en bra början. Det är du och den du håller kär värd!

Av Ann-Charlotte Johansson
http://www.viljautveckla.se/