Om man som anhörig tidigare haft svårt att sätta gränser gentemot missbrukaren och kommer till det stadiet att man börjar sätta nya gränser så kan det skapa vissa reaktioner, både hos den anhörige och missbrukaren. Man gör något nytt, det kan kännas svårt och ovant, och det är lätt att gå tillbaka till gammalt beteende.
Här kan du läsa om två vanliga effekter av att börja sätta gränser. Var förberedd och det kommer bli lättare att hantera!
* Att man som anhörig börjar känna sig "tom". När man sätter gränser gör det att man får mer tid att tänka på sig själv. Det man tidigare vanligtvis gjort med sin tid och energi, alltså oroat sig och engagerat sig för personen med missbruksproblem, den tiden och energin behöver man nu lägga på sig själv och annat. Det gör att det kan uppstå en känsla av tomhet. Då är det lätt att gå tillbaka till samma mönster igen för att fylla upp tomheten. Och man är tillbaka igen i gamla medberoendemönstret. Acceptera att det kan kännas så, och använd tiden och energin till att göra något positivt för dig.
* Att personen med missbruksproblem ska "straffa" för att man sätter gränser. Ger den anhörige skuld och dåligt samvete. Och vips är man tillbaka till det gamla medberoendemönstret igen. Stå ut. Håll fast vid gränserna. Det vinner ni båda två på!
1 kommentar:
Jag tror det är viktigt att man sätter gränser lite i taget, då hinner både man själv och de anhöriga vänja sig.
Dessutom tar det lång tid att ändra ett beteende och det gäller oavsett om det gäller kost, motion, eller ett medberoendebeteende. Minst sex månader får man räkna med, jag tror att många har för bråttom med att må bra och inte ger sig den tid som behövs.
Om man ser att det tagit tre år för att hamna i det man idag befinner sig i så kan man inte räkna med att må bra på två veckor! Det är inte ovanligt att det tar nästan lika lång tid tills man mår bra igen som det tog att hamna i medberoendet/ det dåliga måendet!
Själv upplevde jag en enorm lättnad när jag började sätta gränser men resan till ett stort välmående har tagit nästan fem år. Hade jag hittat rätt hjälp från början så hade det nog gått fortare men det är svårt att hitta rätt som anhörig men ge inte upp, den rätta hjälpen finns!
Skicka en kommentar