Många anhöriga kan nog vittna om alla gånger man trott på missbrukaren som har sagt: "jag ska dricka mindre, jag ska sluta, jag ska söka hjälp, jag ska... jag ska... jag ska..."
Vi vill så gärna tro, vi bygger upp förhoppningar och drömmar utifrån detta. Och vi blir lika bottenlös besvikna varje gång.
Prata i all ära, men i det här fallet så är det handling som räknas. Ord utan handling blir helt enkelt som vanligt.
Hur kan vi anhöriga skydda oss mot besvikelserna? Hur kan vi som anhöriga bidra till att sätta mer realistiska och hållbara mål? För oss själva och andra inblandade?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar