Så många anhöriga berättar om ilskan och bitterheten som väller upp efter att missbrukaren har blivit nykter och drogfri. Och det är ofta helt oväntade känslor, för äntligen har det hänt det som man önskat och drömt om hela tiden.
Vad beror det här på?
Jag kan tänka mig flera olika orsaker och ni kanske känner till ännu flera (skriv era tankar i kommentarerna i sådana fall! Kom ihåg, det kan hjälpa andra!)
* Under den aktiva missbruksperioden har de anhöriga undertryckt så mycket känslor för att man har varit så rädd, och i stället haft fullt upp med att försöka hantera rädsla och försöka hjälpa missbrukaren till nykterhet.
* När den primära känslan av rädsla förvinner, då får bitterheten och ilskan plats. Då tillåts den komma fram, den som egentligen skulle ha kommit fram för länge, länge sedan.
* Det blir inte som vi har tänkt oss, fast personen är nykter. Man har byggt upp så många drömmar om hur det ska bli när personen är nykter. Man har levt under lång tid med att vara i andra hand till förmån för alkoholen/drogen. När personen är nykter hoppas man på att relationen/familjen ska komma i första hand. Men i stället blir nykterheten, behandlingen, nya vänner inom behandlingen och att gå på möten den absolut viktigaste för att hålla fast vid nykterhet/drogfrihet. De anhörigas drömmar kommer återigen i andra hand.
* Kanske blir man som anhörig också arg på sig själv? Dels för saker man själv gjort under den aktiva missbruksperioden som inte känns bra, eftersom att under rädsla och stress kan vi göra ett och annat som verkar bra just då men i efterhand visar sig vara mindre bra. Kanske blir vi också arga för att vi ser hur vi har tillåtit oss själva att bli illa behandlade eller utnyttjade, och vi kommer aldrig kunna ta tillbaka den tiden.
* Vi kanske blir besvikna över att personen med missbruksproblematik inte återgäldar för allt vi har ställt upp med under den aktiva missbruksperioden. Och det kommer aldrig finnas tillräckligt många "förlåt" från personen som skadat oss för att läka våra sår.
Av de här anledningarna, och säkert fler anledningar som ni kan komma på, så är det väldigt viktigt att även anhöriga söker hjälp! Både under missbrukets aktiva period och efteråt. Ingen tjänar på, allra minst de anhöriga, att må dåligt och leva med ilska. Vi kan försvara oss med att "det är inte vårat problem, det är inte vi som dricker" men trots det, så kan vi fortfarande ta ansvar för hur vi mår och hur vi hanterar våra känslor. Om man lever kvar i ilska och bitterhet, då låter vi alkoholen och drogerna att fortsätta ha makt över våra liv.
Kommer ni på fler anledningar? Skriv i kommentarerna!
Allt gott!
/Carina
5 kommentarer:
Instämmer i det du skriver till 100%. Och till alla anhöriga kan jag bara säga: Sök hjälp! Som anhörig är man lika sjuk som missbrukaren och behöver därför minst lika mycket hjälp.
Jag är arg och ilsken jämnt. Min sambo som nu har varit nykter i flera månader blir oftast sur då jag blir arg - han förstår inte riktigt mekanismerna bakom min återkommande ilska. Jag är så ledsen att jag har förlorat mig helt, jag känner knappt igen mig. Är sur, ledsen, arg, apatisk, har ingen livsglädje kvar. Det värsta är att nu när sambon är nykter känns det som om han har nästan inget intresse kvar till mig - nu, när har har klarat sig genom det svåra ligger jag kvar helt slut och trött och förvirrad och han, tror jag, kommer att gå sin väg snart för jag är ju egentligen inte den han vill ha. Han behövde mig bara till för att ha mig som sin räddare, inget annat. Tack och hej, typ.
Att vara medberoende är så mycket mer än man egentligen begriper. En makt som tar kontrollen på ens liv, som man egentligen inte förstår. Det handlar om att man inte har kontrollen över sitt liv, utan låter den andra ha makten. Genom manipulation och lögner.
Känslan att kastas mellan hopp och förtvivlan, hat och kärlek. Önskan att denne försvann ur ens liv.
Jag tror att lögnerna och känslan att det inte går att lita på någon blir så stark efteråt och det gör att det senare är svårt att släppa. Hur ska man kunna lita på någon som sårat så många gånger tidigare. Vad är det som säger att det håller denna gången.
För att klara sig själv handlar det egentligen om att släppa taget och inse att man aldrig kan hjälpa en missbrukare, utan han/ hon måste själv inse. Man kan inte ta ansvar för dennes liv och handlingar.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta.
Jag upptäckte att min fästman nästan blev en helt annan utan alkoholen. Med den är han: omtänksam, fantasifull,kärleksfull, kåt och uppvaktande. Utan, förlorar han det. Hans blyghet och osäkerhet kommer tillbaka. Han blir stel, korrekt, tänker alltid på vad folk ska tycka och tycker att det där med fysisk ömhet är lite jobbigt. Dessutom blir han oerhört fokuserad på sig själv och sina mål, nästan egoistisk. Första gången det hände krisade jag rejält. Han var inte den man jag blivit kär i! Men jag kunde ju inte be honom att börja dricka igen... Han säger att han vet att han förändras och att han försöker hitta tillbaka till sig själv, även utan alkoholen, men hur länge ska man orka? Just nu är livet en berg- och dalbana med perioder av nykterhet/sorg hos mig pga brist på ömhet och drickande/förälskelse.
Hej Carina jag följer din blogg men inte lika aktivt som under min period med missbrukaren. Jag har det bra nu men ändå inte... blir man någonsin hel? Helt hel...
Jag är av naturen en empatisk människa och blir ledsen då jag ser människor slås ner.
Efter jag gjorde slut med exet gick han tillbaka till sin föredetta sambo som han totalt krossat sedan ett 4 år långt förhållande.
Hon var tydligen inte klar med honom... inte han heller med henne men han är missbrukare så han är sådan, han utnyttjar folk för egen vinnings skull... Sådana är dom...
Jag skulle vilja prata med henne berätta att jag vet hur hon har det... men samtidigt så visar det ju var hon är i sitt liv om hon efter 4 års helvete tar tillbaka en missbrukare som hon varit i från i nästan 2 år... Men där har vi ju det med att man hoppas och tror att nu den här gången...
men aldrig mer en droppe alkohol innanför mina dörrar inte heller en på torrfylla för det är lika hemskt...
din blogg är så bra...
hoppas hon hittar den...
Skicka en kommentar