"Han har Gud och mig. Han har ingen mer"

- en kvalitativ intervjustudie om hur mödrar till vuxna missbrukare upplever sin situation av Jenny Eriksson. Umeå universitet.

Mycket intressant uppsats som sätter fokus på mammorna till ungdomar/vuxna barn med missbruksproblem. Det framkommer att mammorna påverkas mycket av barnets missbruksproblem. Både fysiska (hjärtklappning, värk m.m.) och psykiska besvär (trötthet, orkeslöshet, glömska, koncentrationssvårigheter m.m.), känslor av ensamhet och lojalitetskonflikter i familjen.

Mammorna berättar att processen att acceptera barnets missbruksproblem har varit svår och att man försökt förneka missbruket enda in i det sista, trots att barnet själv kanske berättat om sitt missbruk. De beskriver också att de upplever sig blivit lurade och besvikna gång på gång, det har både gjort dem känsligare psykiskt samtidigt som det tvingats blir hårdare. De berättar att de är ständigt på vakt och är alltid beredda på nästa katastrof.

Skam är också något som kvinnorna upplever, dels skam gentemot andra utanför familjen såsom att hålla barnets missbruk hemligt. Men hemligheter finns även inom familjen, exempelvis inför den andre föräldern. Det kan handla om att man givit pengar till barnet fast de egentligen inte borde. Mammorna lider i tysthet och håller masken utåt för att de skäms.

De upplever också en förväntan från andra att de bör "släppa taget". Men det är svårt, det är ändå deras barn. Och de berättar också om att en strategi att försöka hantera situationen är att ha kontroll. "Jag måste ha kontroll överallt. Man kan inte släppa någonting."
De får också höra att de ska ta hand om sig själva mera, men även det har varit svårt. Däremot har det varit uppskattat att få kunskap om beroendeutvecklingen då det gjort det lättare att ha ett annat förhållningssätt till sonen och att sätta gränser.

I slutet av uppsatsen diskuteras ett antal viktiga frågeställningar, jag lyfter upp några av dem:

* Kvinnorna har ett stort behov av att prata. De känner sig tyngda av ansvar och ensam i sin situation. Det finns förväntan om att de ska slänga ut barnet, sätta tydliga gränser och bry sig mera om sig själva, men hur ska mamman kunna ta några steg tillbaka när hon ser att det vuxna barnet egentligen inte är vuxet?

* Mammorna är smärtsamt medvetna om att de ibland betett sig på ett sätt som varit kontraproduktivt för barnets missbruk, som till och med kanske har underlättat missbruket. Det förstärker känslan av skuld och skam. Att dessutom mötas av begreppet "medberoende" blir ännu mera skuldbelastande.

* Mammorna har också saknat konkreta erbjudanden om stöd från samhället i sin roll som mödrar till ett missbrukande barn. Vid många andra sjukdomar ses de anhöriga som en viktig resurs inom vården. På vilket sätt hade situationen sett annorlunda ut om kvinnorna erbjudits stöd redan i början av barnets missbrukskarriär?

Kommentera och diskutera gärna era tankar om detta på bloggen! :-)
/Carina