torsdag 7 augusti 2014

Steg 1: Underlätta inte missbruket

Om man inte vet vart man ska börja i kaoset som blir av att leva nära en person med missbruk så kan ett steg på vägen vara att läsa på lite om underlättande (även kallat "möjliggörande"). Detta är någonting som vi anhöriga tenderar att göra, ofta utan att tänka på det, av den naturliga anledningen att försöka skydda den vi håller kär, så att hon/han inte ska behöva lida i onödan. Trots de goda intentionerna leder underlättande i de flesta fall till en minskning av konsekvenserna av missbruket för personen som använder alkohol- och droger. Då personen inte får stå inför de negativa följderna av sitt missbruk blir det lättare för honom/henne att fortsätta alkohol-/drogkonsumtionen och vidhålla att det inte finns något problem - allting löser ju sig till slut. 

OBS! Det är aldrig en anhörigs fel att en person missbrukar! Det är inte heller den anhörigas ansvar att få personen att sluta. Det kan lätt bli så att man som anhörig misstolkar begreppet underlättande/möjliggörande och tänker att det är en själv som gjort någonting "fel". Så är inte fallet! Nästan alla av oss människor hjälper de som står oss nära, utan att tänka på det, det ligger i vår natur. Vi vill att de vi tycker om ska må bra, gör de inte det så mår vi dåligt. Men när en person har ett substansberoende uppstår ett problem - personens hjärna är förändrad och all fokus ligger på att skydda alkoholen/drogen. Denne kommer hitta alla ursäkter till att fortsätta konsumtionen, ex. att beteendet inte får några större konsekvenser. Läran om underlättande handlar med andra ord inte om att skuldbelägga den anhörige, utan om att man som anhörig kan lägga över ansvaret där det hör hemma - hos personen med missbruk.
  

Att lära sig hur man ska undvika att underlätta en närståendes beroende kan vara mycket svårt. I många fall är man inte alls medveten om att man "underlättar", utan all fokus ligger på att hjälpa personen som befinner sig i en svår situation. Ofta tänker man att man skyddar personen, det kan exempelvis handla om att ljuga för dennes arbetsgivare så att personen ska behålla sitt jobb. Gör man inte det är det lätt hänt att man får dåligt samvete som leder till skam- och skuldkänslor. 

Ett exempel är att man tänker att man är en "dålig mamma" som inte gör det som en föräldrar "ska" göra. Här måste man lära sig att tänka om. Man kan i stället fundera över vad ens "hjälp" kommer leda till i längden. Om man har börjat se ett mönster där man hela tiden hjälper med en och samma sak - men personens beteende är densamma eller kanske värre - då kan det vara dags att testa att göra annorlunda. Tänk att personen kommer må jättedåligt ett tag, men att ta konsekvenserna är ett livsviktigt steg på vägen mot insikt och i längden tillfrisknande. Det handlar alltså om att låta personen själv ta de naturliga konsekvenserna som missbruket innebär.


Exempel på vad vi kanske gör för att underlätta missbruket:
* Städar upp det som personen har ställt till med under påverkan
* Låter personen ta droger hemma
* Ljuger för andra så personen inte ska behöva stå till svars
* Betalar skulder eller ger pengar för personen använt sina egna pengar till droger
* Ställer upp på saker vi egentligen inte vill
* Köper hem alkohol till personen
* Ser till den andres behov och prioriterar inte våra egna behov (exempel stannar hemma för att ta hand om närstående som är full och avbokar en aktivitet man själv sett fram emot)

Fundera själv:
1) I vilka situationer kan det hända att du underlättar ett missbruk? När händer det att du inte låter din närstående ta de naturliga konsekvenserna av missbruket?
2) I dessa situationer, vad kan du göra i stället?
3) Hur tror du din närstående kommer reagera då? (Troligtvis inte positivt, då detta gör personen själv ansvarig för konsekvenserna)
4) Hur kan du hantera reaktionen?


Allt detta är givetvis lättare sagt än gjort. Så är det alltid när det kommer till att vara anhörig till någon med beroende. Man kanske är livrädd för att ens närstående inte får någon mat om du inte ger denne pengar. Kanske känner man själv skam över ens närståendes beteende inför släkten och kommer därför med ursäkter. Kanske mår man dåligt över all stök hemma som personen orsakat och vill städa för att själv må bra. Det kan ta lång tid innan man själv lär sig hur man ska balansera det stöd man känner att man både bör och orkar dela ut. För i slutändan handlar det om din egen hälsa. Om du känner att du behöver mer stöd kan du söka i den här bloggen, här finns hundratals inlägg riktade till dig som anhörig.   

 

I det här inlägget kan du ta del av några konkreta exempel på möjliggörande. 



Och kom ihåg: Ta hand om dig själv!

5 kommentarer:

Jenny sa...

Hej Carina!
Jag vet inte hur jag ska tackla min sambo. Jag visste om att han hade haft alkoholproblem men om tablettmissbruk visste jag ingenting. Han berättade lite om det och jag gick in i förhållandet i tron att han var under tillfrisknande från sina missbruksproblem.

Alkoholen och bensot är inte längre ett problem. Däremot medicinerar han fortf starka värktabletter (tramadol) som han har utskrivet men knaprar ibland så många att han får skaffa på "annat håll". Han själv verkar inte varken se det som ett problem eller missbruk.

Det gör däremot jag! Han blir forcerad när han tinte följer sin dosering och får kort stubin. Och när tabletterna är slut får jag stå ut med abstinensproblemen.

Jag tar upp detta med honom då och då, senast igår, och säger att jag vill att han följer sin dosering (han får medicinen utskriven TROTS att det står tydligt i hans journaler att han har missbruksproblem :-() och berättar varför. Han blir extremt provocerad, trots att jag håller mig lugn och inte "attackerar" honom och vägrar förstå min sida av saken eller ens diskutera. "Måste du tjata om det här nu igen!!" "Alltid den här förbannade tramadolen, när jag inte gjort nåt!!" Osv osv. Sen går han alltid sin väg.

Jag blir osäker och tänker att jag missbedömt situationen, att jag överdriver. Samtidigt känner jag mer och mer att jag inte står ut med att leva i den här misstänksamheten länge till vilket jag FÖRSÖKT framföra med hoppet om att han då ska tänka till och "skärpa" sig (naivt aantar jag).

Känner inte igen mig själv :-( jag vill kunna prata om saken och nå fram till honom men han blir så omöjlig att prata med! :-( han har hög dos utskrivet 2x200mg om dagen och borde inte behöva mixtra med den!

Vad ska jag göra? Måste jag lämna honom? Vi har en 9 mån son tillsammans :-(
Mvh J

Carina Bång sa...

Hej J!
Det är en jättesvår situation. Men om du märker beteendeförändringar pga av medicinen och du påverkas av konskevenserna av detta så är det ett problem för dig. Oavsett om han anser att det är ett problem eller missbruk.
Som första steg skulle jag tipsa dig att ta kontakt med RFHL som är väldigt duktiga på just läkemedelsberoende och be dem om råd och tips. http://rfhl.se/riks/
Skriv gärna tillbaka här efter att du varit i kontakt med dem och berätta vad du fick för råd. Andra i liknande situation kan också behöva tips!
Hoppas vi hörs vidare!
/Carina

Jenny sa...

Tack för snabbt svar Carina och även för tipset - jag har nu mailat rfhl lokalt i närheten av där jag bor och hoppas de kan råda mig i detta.

Jag ångrar att jag inte lämnade min sambo vid nyår då jag var nära att göra det, men jag orkade inte ens tänka klart då - vår son var bara 1,5 mån då sambon tog ett bensoåterfall och jag fick fly med vår 1,5 mån unge son på nyårsdagens morgon efter att jag inte ha fått vila en minut sedan förlossningen.

Nä usch, att tycka synd om sig själv hjälper föga.. men ibland blir jag bara så ledsen över situationen jag och vår son befinner oss i. Sambon har gjort mycket bra progress sedan nyår, det är svårt ibland att se det och nöja sig med det. Han menar att jag inte stöttar honom tillräckligt utan tvärtom triggar honom och får honom att vilja ta bensoåterfall - vilket är det sista jag vill.

Han röker även hasch, se jag t o m glömde nämna det i första inlägget. Så långt har min gräns alltså flyttats för vad jag accepterar. Det är skrämmande.

Mvh J

Ulrika sa...

Hej Carina!
Vilken fin blogg. Ibland möter jag personer som missbrukar i mitt jobb, oftare möter jag anhöriga till personer som missbrukar. Jag kommer att tipsa dem om din blogg, hoppas att det är okej!

Hälsn Ulrika

Anonym sa...

Hej Carina!
Jag är medberoende till en man som blev kär i mig mot slutet av sitt 20 år långa äktenskap och innan missbruket ännu var så omfattande. Vi är inte tillsammans men har tidigare planerat en framtid ihop. När missbruket eskalerade avbröt jag kontakten men vi har nyligen setts igen, han är nu mycket djupare nere på botten och har från första början själv bett om att jag ska sätta gränser, ställa krav och säga hur jag vill ha det. Jag måste börja göra det mycket, mycket tydligare för varje gång jag har överseende tappar han respekten och det vet jag att egentligen ingen av oss vill. Men var ska jag börja någonstans?